Camilla

Jag: Jimmy.. Tycker du att jag ser proppmätt ut?

Jimmy: Du ser för fan ut som du svalt en hel gris!

 

Haha.. Jo, man tackar :)

 

Bf idag enligt mensen och nu känns det faktiskt som jag börjar gå på övertid även om det är 8 dagar kvar till "riktiga" bf. Kan fortfarande inte köpa det datumet men ungen trivs i magen tydligen.

Igår kväll så lurades kroppen återigen och fortsatte i morse men nu har jag i alla fall vett nog att inte tro att den kommer förrän jag får upp den på bröstet.. typ.

 

Har en halvkrasslig son hemma idag också: Han har kladd i ögonen, är hes och så grinig så hälften vore nog.

Känns ju värt att man gick halva eftermiddagen och hela kvällen igår med smärtsamma sammandragningar för att det bara skulle dö ut igen. Så jävla less blir och är jag. Idag är humöret inte på topp.

 

Hur fan får man den här sista evighetslånga tiden att gå?

 

Adrian blev i alla fall inte sjuk så det var ju skönt. Jimmy är och lämnar honom i detta nu. Jag vet inte hur jag ska få denna dag att gå. Är skapligt trött på att vila nu och så mycket annat känns inte som jag orkar.

 

Idag är första gissningen på "När kommer bebisen" listan. Eftersom dagen inte är slut än och man aldrig vet vad som händer så kan jag inte stryka min mammas gissning än, men jag tror tyvärr jag får göra det. Sammandragningarna håller i sig och så även delar av den där äckliga otrevliga slemproppen tittar ut, främst på förmiddagen men nu har vi hållt på så i en vecka snart utan att bebisen tittat ut så vi kan väl hålla på i några veckor till.

 

Jimmy fick lite panik i morse tror jag när jag sa att första gissningen var idag. "Shit, din morsa har väl alltid rätt på sånt där?" sa han. "Nej, med Adrian hade hon nog ca 10 dagar fel" Haha!!

 

 

Idag får vi besök av min bror med familj så ungarna får röja lite.

 

I morse när vi låg kvar i sängen så hade Jimmy varit upp på toa utan att komma ihåg och stänga dörren efter sig. Han hade även låtit Adrian ha hans telefon en stund i sängen och inte märkt att han hade den med sig när han klättrade ner. Vi låg i sängen och hörde att han höll på med något så jag gick upp för att kolla och där står ungen, skitnöjd och fiskar med Jimmys telefon i toaletten. Verkligen fiskade gjorde han. Upp och ner. Suck. Tyvärr verkar vi inte haft samma tur med hans då den legat i ugnen i några timmar nu men fortfarande är stendöd. Känns ju extra bra att Jimmy nu är telefonlös när jag kan behöva få tag i honom snabbt. Nu ska han åka och handla så han får helt enkelt ta med sig min så jag kan få tag i honom OM det skulle bli akut. Vilket jag inte tror men jag lovar att när det väl sätter i gång så är det väl en gång när Jimmy inte har någon telefon med sig. Fast det kanske är så vi ska göra. ;)

 

Igår mådde jag verkligen dåligt hela dagen. Efter att Jimmy kom hem från jobbet så rörde jag mig knappt ifrån soffan.

Morgonen idag började efter en ändå rättså god natts sömn med att jag återigen hade jätteont i bihålorna och mådde skit. Jag som i princip ALDRIG visar för Jimmy när jag gråter låg och grät som ett litet barn i sängen så jag bara studsade ,för det gjorde så ont. Stackars Adrian såg helt förskräckt ut. Han var som en klisterlapp på mig.

Sen efter lite alvedon och grejs så lättade det och på eftermiddagen har jag faktiskt varit lite på benen. Inte haft så farligt ont eller. Fy fan så skönt tyckte jag men i samma veva som Jimmy åkte till jobbet så kom febern tillbaka som ett brev på posten och även värk i bihålorna. Jimmy åkte till jobbet så han var där till 18 ungefär. Som "tur" är så sov Adrian bara en egentligen alldeles för kort lur på förmiddagen så han somnade runt 18:30 ikväll. Nu ligger jag i soffan med datorn i knät och funderar på om jag ska titta på något på tvn eller om jag faktiskt ska gå och lägga mig jag med. Det vore ju skönt men risken är väl att jag vaknar mitt i natten och har sovit färdigt.

 

Både igår och idag har jag varit jättetörstig hela hela tiden. Undrar om jag samlar på mig vätska eller om det är pga febern. Jag har ju inte jättehög feber. Runt 38,2 men jag ligger runt 36,5 normalt och detta är nog första gången jag har feber sen jag var 18. Då har jag haft både åtskilliga halsflusser och bihåleinflammationer utan feber. I alla fall så dricker jag mängder men tycker inte att jag kissar så mycket. Var upp första och enda gången klockan halv 4 inatt och jag brukar vanligtvis vara uppe första gången före 12 och sen säkerligen gå en minst 2 gånger till efter det. Tycker däremot att fingrarna svällt och ansiktet ser fläskigt ut. VIgselringen har nu åkt av tills bebisen är ute.

 

För att fortsätta i sjukdomarnas anda så kan jag berätta att Linus kräktes hos sin far i morse. Bara en gång och han har ätit och är pigg efter det. Jag må vara en hemsk mamma men jag känner bara nej nej nej, inte det också. Så han blir kvar hos sin pappa tills på tisdag och så hoppas vi det inte blir mer. Nu vet vi ju inte om det är magsjuka men jag tycker att visst, vid feber, förkylningar och dyl kan man "byta hem" som man ska men just magsjuka är så smittsamt så då är det bättre om man får bli frisk där man blev sjuk så att säga. Är jag hemsk då?

Idag trodde jag att jag skulle må mycket bättre men det var ju tydligen naivt av mig. Jag mår snarare snäppet värre. Jag brukar svara jättesnabbt på penicillin och nu har jag ju ätit i en hel dag men den smärtan jag kände när jag vaknade i morse kunde nog liknas med att någon just dragit ut varenda jäkla tand i överkäken på mig. Det är säkert olika från gång till gång men jag brukar känna att det går åt rätt håll redan andra dagen.

När Jimmy åkte till jobbet vid 7 så bröt jag ihop och grät en skvätt för Adrian var vaken och röjde och jag kände bara att jag orkar inte. Som tur är så kommer han hem igen runt lunch fast han egentligen jobbar till 17. Han hade säkert stannat hemma hela dagen också om jag bad honom.

 

Jag är lite orolig att jag fått för låg penicillindos. När jag hämtade medicinen på apoteket så sa hon i kassan att det stod jättekonstigt. Det stod att jag skulle behandlas för bihåleinflammation men dosen antibiotika var för halsinfektion som jag enligt läkaren också hade. Visst har jag ju jäkligt ont i halsen men när jag haft halsfluss förut så har jag bara velat självdö av smärtan och riktigt så illa är det inte nu. Jag kan äta och dricka utan problem och det brukar jag inte kunna.

Vid bihåleinflammation äter man den dubbla dosen emot vad man gör vid halsfluss. Alltså 2 gånger 1 grams tabletter 3 gånger om dagen. Jag ska "bara" äta 1 tablett 3 gånger om dagen. Hon på apoteket ringde upp läkaren och kollade så att det verkligen stämde och jag skulle visst ha den dosen. Dessutom verkar i princip alla som har bihåleinflammation få avsvällande nässpray utskrivet, och det har även jag fått vid mina vändor förut  inte första gången jag drabbas av detta som gravid heller, men det fick inte jag nu. Det enda receptfria som finns bör man inte ta som gravid. Nu vet jag visserligen att Linnea tagit det men när apotekspersonalen avråder mig och om jag kollar fass så har det gett missbildningar på djurfoster så blir man ju inte så jättesugen på att ta det direkt.

Vanlig nässpray tar jag flera gånger om dagen för snoret täpper igen hela huvudet på bara någon timme efteråt. Det är ju inte bra att ta för mycket för då kan det ge motsatt effekt. Men när hela snoken är helt täppt och jag har lock för öronen och hela huvudet känns som det är inlindat i bomull är det lite svårt att låta bli att ta nässpray för att kunna snyta ut ordentligt.

 

Jaja.. jag får väl ge det över helgen och se om det blir någon förbättring. Jag kanske bara haft tur som blivit så mycket bättre snabbt förut.

 

Jag vill ju bara få må bra nu. Räcker det inte att vara höggravid liksom? Bebisen är i alla fall fullgången nu enligt alla så hon kan väl komma närsom. Ena stunden känner jag bara KOM UT NU!!! och nästa känner jag att hon gärna får stanna tills jag blir frisk och får samla krafter. Att föda nu med bihåleinflammation skulle förmodligen inte vara så skönt i huvudet. Man glömmer nog förvisso bort det då och blir fullt fokuserad på förlossningen. Men jag får nog vackert vänta i 3 veckor till. Men över ultraljudsdatumet som är 7 mars har jag verkligen ingen lust att gå för då känns det redan som om jag gått över tiden en vecka. Men som sagt. Jag har nog inget att säga till om. Hon kommer när hon är redo och till det här snorhushållet skulle inte jag heller vilja kika ut :)

Det är inte sant.. Det händer igen!! Jag ska visst inte blogga idag och det kanske är tur för jag gnäller bara ändå så.

Jag hade skrivit ett hyfsat långt inlägg. Hör hur Jimmy kommer hem ifrån sin innebandymatch. Hur han stänger dörren till bilen och i samma veva så klickar jag på publicera inlägget. Då blir det kolsvart i hela kåken. Tydligen när han kopplade in sin motorvärmare. Stabilt. Verkar som vi har nåt elfel från garaget.

 

Tänker gnälla lite i alla fall. Är rätt övertygad om att jag har bihåleinflammation. Jag har så ont och snyter ur mig något som ser radioaktivt ut. Knastrar i både ögon och öron när jag snyter mig. Imorgon ska jag ringa och försöka tjata till mig en läkartid. Hoppas de är snälla.. Jag ska orka föda barn snart. Eller egentlgien är det itne själva födandet jag oroar mig för att jag inte ska orka. Kroppen hittar nog krafter från ovan. Men jag ska orka ta hand om en liten bebis..

 

Nu vaknade Adrian. Fan vad less jag blir...

 Ja.. återigen så försvann plötsligt allt jag skrivit om Adrians 1,5 års kontroll och jag orkar inte skriva om det. :)

 

 Vikten landade på 10660 gram och längden 80,1 cm så han är ingen jättestor kille men han följer sin kurva perfekt. Vi avslutade med en spruta i benet och det var inte kul. Stackars plutt vad ledsen han blev. Nu får vi hoppas att han inte får nå feber om några dagar. Nu har vi nog med sjukdomar och äckel i det här hushållet.

 

Ännu en natt när jag är vaken. Börjar bli väldigt tröttsamt då jag behöver sömnen men nu är det förkylningen som spökar också. Bihålorna spränger när jag ligger ner så jag har tagit alvedon och väntar på att den ska verka. Halsen gör också svinont och mina halstabletter är slut. Beställde nya av Jimmy som var och handlade men de hade han tyvärr glömt ändå. 

Bella hon mår också dåligt. Hon har legat på soffan precis hela dagen och så fort hon reser sig upp blir hon yrslig. Stackarn. Hon har verkligen varit sjuk mycket den här vintern.

 

Appropå vinter. Hur mycket snö kan det komma egentligen? Jag gillar snö och jag gillar vintern men till och med jag känner att det kan vara nog nu. Jag vet att det bara är februari. Vi får inte vår på ett bra tag än så det tänker jag inte tjata om men det kan väl ändå vara nog med snö? Den vi har får ju gärna ligga kvar. Vill inte ens tänka på våran misär till tomt efter att vi dränerade i höstas. Det kommer bara vara en enda stor leråker när all snö smälter. Men å andra sidan innan snön smälter så kan vi inte göra något åt det.

Häromdagen var jag och Adrian ute en sväng. Hjärtat i halsgropen får mamman när han ska klättra upp för vår provisoriska trapp upp till ytterdörren.

 

 

 

Ännu en natt som innebar sömnbrist. Varför kan jag inte bara sova? Inatt sov inte ens Adrian inne hos oss förrän vid 4 när Jimmy gick upp och han blev väckt.

Jag vaknade av pinknödighet runt halv ett och låg sen till halv 4 kanske. Jag är ju jättetrött så det riktigt svider i ögonen men sömnen lyser med sin frånvaro.  Adrian vaknade kl 4 av att Jimmy gick upp så då fick jag sällskap i sängen. Ett sällskap som hellre ville ligga och gnida sina fötter mot min rygg och dra sina händer igenom mitt hår, än att sova.. När vi äntligen somnat vid 5 kanske så kom Bella och klagade på huvudvärk och att hon inte hittade några näsdukar. Självklart väckte hon Adrian och man kan säga att bägaren rann över lite hos mig. Vi lyckades dock somna om efter en stund och fick sova till 7.

 

Jag orkar inte. Är så jävla trött. Förkylningen är jävlig och graviditeten jobbig. Varför kan jag inte då bara sova när jag får? Varken graviditet eller förkylning blir liksom bättre av sömnbrist. Det blir inte många positvia inlägg ifrån mig numera, jag vet men så är det.

 

Adrian är nu på förskolan och jag ska gå och vila. Han blev återigen ledsen när han insåg att jag skulle gå men jag hörde att han tystnade innan jag ens fått på mig skorna.Han blir glad när vi kommer in och kommer dit men det är just när han inser att jag ska gå som han blir ledsen. Det borde ju betyda att han trivs någorlunda i alla fall. Så skönt. Hoppas att det går lika bra som igår resten av dagen idag. 

 

Nej. Jag ska inta horisontalläge i sängen och hoppas på att få ett litet besök av John Blund. Hinner väl bara somna i så fall innan Bella kommer och väcker mig. Hon kollar på nåt skräp på netflix nu.

 

Ha en bra dag alles!!

 

Ann

Idag har jag avklarat ännu ett barnmorskebesök. Jag hoppas det sista men tror inte det.

 

Kanonkulan växer som den ska. Jag kan konstatera att jag nu har den största magen av alla mina 4 graviditeter. Ett sf-mått på 35 cm och det vet jag faktiskt inte om jag varit uppe i förut.

Mitt sista barnmorskebesök med Linus var 3 veckor innan bf och då hade jag 34 som mest så jag kanske kom upp i mer. Men han fixerade sig och sjönk sen. 

Med Adrian hade jag i 37+0, 33-34 cm och i 39+1 hade jag 34 cm. Nu är jag alltså bara i 36+3 och har 35 cm.

Hon hade inte fixerat sig än. Det känns ju trist. Är ju inte säkert att hon gör det heller men det känns ändå som att man är ett steg närmre målet på nåt vis om de fixerar sig. Hon var lite ruckbar fortfarande.

 

 

 

Ja, annars såg väl allt bra ut. Mina järnvärden har ökat och det märks för jag är inte lika yrslig och dan som jag har varit.

Vi skrev en sammanfattning av graviditeten också eftersom jag ju tycker jag är längre gången. Så jag "har rätten på min sida" sa hon. Vad hon menade med det vet jag inte :)

 

Nu kan hon gärna få komma. Vill inte behöva föda en jättebaby :) Sammandragningar har jag haft till tusen i helgen men idag är det lugnt. Inga som gjort ont men ändå sammandragningar. Jag hoppas det ger något.

Jag visste att jag hade skrivit en förlossningsberättelse med Linus föddes men trodde att den kommit bort i cybervärlden och vid byte av alla datorer. Idag hittade jag den på familjeliv så för den som vill läsa finns den här.

Jag blir påmind om varför jag minns Linus förlossning som ett rent helvete.

 

Den 30/7 var jag i vecka 39+0 och var såå himla trött på att vara gravid så jag hade nog kunnat göra vad som helst för att få igång förlossningen. Isabelle föddes i vecka 39+1 så jag hade hela tiden hoppats på att få även denna bebis lite tidigare, men eftersom jag med stormsteg närmade mig 39+1 så började hoppet att försvinna och tankar om att jag faktiskt kunde gå längre den här gången komma. Det gjorde mig fruktansvärt knäckt.

Klockan var runt 15 på eftermiddagen denna lördag och jag låg och deppade i sängen medan Isabelle och Dennis satt och plinkade på en gittarr och det lät väldigt illa. Plötsligt känner jag hur jag får en jättespark ner mot underlivet och sen blir det blött. "Det där var ingen spark" tänkte jag och sa åt Dennis att "Nu gick vattnet". Såklart trodde han mig inte förrän jag ställde mej upp och vattnet forsade ner på sovrumsgolvet. Han trodde att jag sa att vattnet gick för att de spelade så illa på gittarren 
Jag började gråta och insåg att nu blir det bebis snart. Självklart var jag ju glad att det hade satt igång men jag blev otroligt rädd eftersom min förra förlossning var väldigt jobbig på slutet. Gick in på toa och satte mej på toaletten och vattnet rann hela tiden. Ringde till mamma som skulle vara med på förlossningen och grät och sa att nu får du komma hit. Sen ringde jag till Danne (Bellas pappa) och sa att han skulle komma och hämta Isabelle. Han tyckte att jag skulle inte gråta för nu skulle ju bebisen komma snart, men jag var ju så rädd.
Jag sprang omkring som en yr höna och visste inte vad jag skulle ta på mig eftersom vattnet rann hela tiden. Till slut fick jag en idé om att ta en av Bellas up & go blöjor och riva sönder och lägga i trosorna. Det funkade bra tills Bella fick syn på att jag hade tagit på mej en av hennes blöjor och hon försökte ta av mej den. "Min blöja mamma" Hihi.. klart hon börjar fundera =)

Jag försökte ringa till förlossningen och säga att vi skulle komma men det tutade upptaget i över en halvtimme. Till slut fick jag ringa till landstingets växel och blev då kopplad och tydligen hade de haft något fel på telefonerna. Nu började värkarna komma, så vi var välkommna in. I början kändes de mest bara som ett litet tryck i magen men de blev starkt starkare så pappa skjutsade upp oss till förlossningen och Bella fick gå iväg hem till pappa. Stackarn var inte så pigg på det och var lite ledsen när vi gick. Usch, det var jobbigt.

Väl inne på förlossningen så gjorde värkarna redan ganska ont och jag fick komma in i ett undersökningsrum och blev kopplad till CTG och fick svara på en miljon frågor. Att ligga med CTG:n var jobbigt eftersom värkarna var mycket lättare att hantera när jag stod upp. Blev lovad att ligga i 20 min men fick nog ligga i bortåt 45 minuter i alla fall. På slutet var det riktigt jobbigt för när värkarna kom så kändes det som att jag skulle bajsa på mig. Inte fick jag gå upp och bajsa heller för jag blev inte betrodd om att jag var bajsnödig utan de trodde att ev bebisen började trycka på.
Till slut blev jag undersökt och fick konstaterat att jag var öppen mellan 3 och 4 cm och att hon kände att jag hade ganska full tarm så jag fick ett lavemang.
Det var bara att ligga och pinas i 5 minuter tills det hade verkat och sen in på toa. Det toabesöket är nog något som jag sent kommer att glömma. Hur skönt var det att sitta på toaletten när jag fick en värk? Då var jag bara tvungen att stå upp vilket inte kändes så fräscht eftersom jag nyss fått ett lavemang det rann vatten hela tiden så det kändes som att det kom diverse otrevligheter ur alla hål    Dessutom så är det en stor äcklig spindel under handfatet som Dennis var tvungen att komma in och ta bort. Stackarn.

När jag äntligen var färdig på toaletten så fick jag byta om till förlossningskläder och sen fick vi komma in på en förlossningssal. Värkarna gjorde skapligt ont nu och jag bad om att få en gåstol och lustgas. Kände att jag ville stå när värkarna kom, men ändå så ville jag vara kvar i rummet så då ville barnmorskan sätta en skalpelektrod på barnet för att vi skulle kunna ha uppsikt över bebisen. Jag hann bara ta en värk ståendes innan elektroden skulle sättas och då fick jag lägga mej ner under tiden. När hon var där nere i underlivet och grötade så brakade helvetet lös. Jag fick värkar på värkar som aldrig släppte och gjorde så ont så det gick bara att ligga och skrika. Jag hade ingen tidsuppfattning för jag flåsade lustgas så att jag ibland nästan knappt var vid medvetande.
Jag kan tänka mig att klockan var ungefär 17:30 när jag låg och skrek att jag villa ha EDA. Det fick ta flera timmar extra om det så ville bara jag fick något som tog bort smärtan. Som tur var hade jag skrivit ner innan på ett papper som låg i min förlossningsjournal att jag helst ville slippa EDA pga att jag fick ha kateter i en vecka efter EDA.n med Bella. Jag trodde verkligen att den här förlossningen skulle bli lika hemsk som den med Isabelle. Det kom in en förlossningsläkare som skulle ge mig en annan slags bedövning. Hon konstaterade att jag nu var öppen 6 centimeter. Jag höll på att smälla av. Hade hoppats på att jag i alla fall var öppen 8-9 någonting. I alla fall så fick jag en bedövning som jag tror hette PCB. Den bedövar livmodern och livmoderhalsen om jag inte har förstått fel. En lång jäkla spruta körde hon upp mellan benen på mej och den smärtan var bland det jävligaste jag varit med om. Barnmorskan och undersköterskan som var med fick lov att hänga på mina ben i "gynsängen" för att jag inte skulle sparka omkring med benen. När den äntligen började värka så var det som att komma till himmelriket. Jag vet att klockan var ungefär 18:30 och jag såg att jag hade starka värkar på ctg monitorn men jag kände endast en ilande smärta i magen. Jag kunde prata och var medveten om saker och ting igen. Den här känslan gick dock snabbt över och slutade i krystvärkar. Nu blev jag riktigt rädd. Det var ju detta jag fasat över i hela graviditeten. Men gissa om jag blev glad när bedövningen fortfarande gjorde så att värkarna inte var så överjävliga. De gick att hantera så länge man tröck på för kung och fosterland. Dock när huvudet började komma ut så kom smärtan. Det gjorde sååå ont. Hela tiden frågade jag barnmorskan om det var färdigt snart och hon nickade. Det fick mig att orkar kämpa vidare. Det kändes som att svanskotan skulle gå av när jag tröck på och jag antar att min rädsla gjorde så att jag inte vågade trycka på riktigt så mycket som jag nog hade kunnat. På slutet fick jag värkstimulerande dropp och då gick det snabbt. Självklart så avstannade ju en värk mitt i när huvudet var på väg ut. Den smärtan går inte att beskrivas i ord, men när nästa värk kom så var det bara att trycka på så kom bebisen äntligen ut. Guud så skönt.
Det första jag tittade efter var såklart könet. Såg inte så tydligt men en pung såg jag då allt så vi hade alltså fått en son    19:24 föddes han. Ca 4,5 timme efter att vattnet gått, och jag hade inte känt någonting alls innan.

Jag ljuger om jag säger att jag var världens lyckligaste och att han var världens finaste. Jag hade ont i magen, ont i ryggen, ont i underlivet och kunde inte riktigt fatta att jag hade födit barn eftersom allt gick så snabbt när allt satte igång.
Självklart kom ju moderskänslorna efter en liten stund och han var nog ganska söt ändå 

Som grädde på moset så behövde jag inte sy någonting alls och vid toalettbesöket så kunde jag kissa utan att det gjorde ont alls och med sånt tryck som jag inte haft under hela graviditeten.

Alltså, den 30/7 kl 19:24 föddes Linus, en pojke på 50 cm och 3914 gram.

Usch och fy vilken stressig morgon vi har haft och har fortfarande känns det som. Jag fortsätter väl i gnällandets tecken idag med.

 

Adrian har fått en väldigt ful ovana att vakna av pappas väckarklocka på morgonen kl 4. Att gå upp då finns liksom inte på världskartan och egentligen är han trött också. Så idag så strulade han fram till 5 ca. Somnade om, vaknade, somnade om, vaknade och så höll vi på till kl var 6:30. Då gav jag upp. 

Jag gick och la mig kl 20:30 igår men kunde bara inte sova. Kände mig orolig i hela kroppen och var på toa en miljard gånger. Tror kl var närmare 1 när jag tittade på klockan sista gången. Ja, jag är lite mör idag det ska jag nog erkänna.

 

Jag tog med mig killen in i duschen och tänkte att Adrian har knappt varken snorat eller hostat på hela natten. När vi precis är klara så hör jag hur det knackar på ytterdörren. Trodde att det var nåt av de stora barnen som vaknat och höll på att dryga sig men efter en stund började det ringa på frenetiskt också. Där står jag spritt språngande näck liksom. Det var bara att linda in sig i 3 handdukar och smyga ut i hallen och öppna dörren i tro om att det var någon som skulle springa in och mördar oss ;) Kändes ju lite sådär ärligt talat men jag misstänkte att det var grannen som ville Jimmy något och tyckte att han borde fatta att han inte var hemma då hans bil är borta. Men det var inte grannen utan en taxichaufför som undrade om Linus skulle med tidigt idag pga att hela samtrafiks datasystem ligger nere så han hade ingen aning om vilka barn han egentligen skulle hämta utan åkte och rekade nu. När Linus åker tidigt på morgonen så har han en fast chaufför och bil men han visste ju inte om det var en av Linus tidiga dagar. Det var ju snällt av honom att fråga, men Linus skulle inte åka förrän 9.20 idag. Så sen dess har jag försökt ringa samtrafik vilket såklart inte går för att höra om man ska räkna med att det kommer någon taxi 9:20 sen. Eftersom systemet låg nere lär ju inte hans resa synas då. Telefonväxeln fungerar visst inte heller.

Så nu undrar jag om jag med världens ondaste bäcken måste gå ut och skotta fram bilen som ligger under en halvmeter snö och skjutsa in Linus till skolan.. vilket jag hade behövt i alla fall om vi skulle åka till dagis.

 

Adrian lär ju tydligen bli hemma idag också. Nu har han börjat hosta en massa också. Vid en förkylning kan man ju hålla på hosta o kraxa en bra stund på morgonen för att få upp det som lagt sig i systemet under natten så att säga, men han verkar inte vilja sluta så han lär väl vara hemma idag med. Pigg var han hela dagen igår men jag undrar om han inte verkar mer hängig idag. Kan ju visserligen bero på att någon skulle upp kl 4 också.. Men med denna hosta så kan jag inte lämna honom. Just nu hostar han ca en gång var 30:e sekund. Men röjer det gör han. VI köpte en grind igår så nu klättrar han på tv-bänken och river i bokhyllan istället för ute i köket. Giv mig styrka!!

Åh jag blir så stressad. Han kommer ha glömt bort hur det är helt på dagis. Det som äntligen började gå bra. Dessutom ska de börja skola in 3 nya 1-åringar nästa vecka vilket betyder ännu mer nya vuxna också. Men det får bli som det blir.

 

Idag är det dessutom exakt 4 veckor/ 28 dagar/ 1 månad kvar tills jag är beräknad. Jag hoppas verkligen bebisen har vett att hålla sig kvar i magen tills sjukdomar, inskolning och allt lagt sig här hemma. Men det sägs ju att förlossningar inte startar förrän mamman vilar så då lär ju jag vara gravid tills det blir sommar.

 

Som sagt.. Jag undrar om jag måste gå ut och skotta fram bilen eller inte.

På riktigt. Jag orkar inte!! Fy fan vad ont jag har i rygg och bäcken!! Vissa dagar går det att blunda för det och bita ihop men idag vill jag knappt röra mig. Det gör så ont! Jag vet inte hur jag ska få den här dagen att gå med en aktiv sjuk kille hemma. Han är för frisk för att bara sitta hemma och glo men för sjuk för att gå till dagis. 

Min högsta önskan är att bara få vila en enda dag men det verkar ju vara omöjligt att få till.

 

Adrian är jätteförkyld fortfarande. Feberfri igen nu på morgonen. Gnällig som få, men har liksom energi så han klättrar upp på köksbordet tusen miljarder gånger på en timme. Just köksbordet är väldigt spännande tydligen. Snart åker stolarna ut genom ytterdörren. Vi måste måste köpa en grind till köket så jag kan slå ner häcken i soffan i 2 sekunder utan att behöva kasta mig ut i köket och rädda en 1-åring som står och dansar på bordet. Han har ramlat ( tack och lov bara från stolarna än så länge) och slagit sig flera gånger, men lär han sig något? Nej. Icke. Han gråter en stund och sen är vi där igen.

 

Nu har jag spytt ur mig lite. Tyvär hjälper väl det inte ett dugg men nu luktar det illa här så jag lär väl vagga efter min son som en skadeskjuten anka och mocka blöja!

 

Blä.

 

 

 

 

 

Idag är det då fredag igen. Jag och bebisen har gjort 35 fulla veckor och nu börjar jag nog känna snart att det får vara nog. Det vet jag ju såklart att jag absolut inte har någon talan om och än är det ju i tidigaste laget att önska att hon föddes. Men på torsdag är jag enl mina gamla beräkningar fullgången så då kan hon ju gärna få komma..

Vet inte riktigt vad som händer i min mage nu men det är inte bekvämt. Det är mitt fjärde barn så det är ju inte ens säkert att hon tänker fixera sig men jag undrar om det inte är något sånt hon håller på med. Det ilar, hugger, sticker och gör allmänt ont där nere. När jag ställer mig upp från sittande känns det som jag ska typ tappa magen och när jag sitter så känns det som värsta bollen där nere. Det jobbigaste av allt är att jag kan nog knappt räkna på två händer hur många gånger jag varit o pinkat sedan i morse och inatt var det 4 gånger. Drygt som tusan.

 

Ikväll efter att Adrian somnat trodde jag att jag och Bella skulle ha lite myskväll för oss själva men där fick jag långnäsa så det skrek om det. Hennes far och jag kom överens om tidigare i veckan att vi skulle höras och bestämma om hon skulle stanna hela veckan eller om hon skulle åka till dem till helgen. Då jag inte hört nåt från honom och det var ju han som var sjuk, tog jag för givet att hon skulle stanna men runt 16:30 fick jag ett sms där han undrade om hon var på väg? Vi kom överens om att hon fick såklart välja själv om hon ville åka dit eller inte och först ville hon inte, men sen ville hon så 30 min senare var hon på väg efter att vi kastat i oss pizzan som hon gjort åt oss. Så ikväll får väl jag sitta med min godispåse själv och känna mig snopen. Självklart ska hon ju åka dit om hon vill. Det är ju inte mer än rätt att hon träffar dem också men mina hormoner kände nästan för att gråta en skvätt när hon gått. :)

 

Inga mer äckliga lusar har jag hittat i hennes hår idag. De ska ju vara döda om det nu ev finns några kvar men jag hittade inte ens några döda idag så det känns ju underbart. Men bara kamma på i en vecka och sen ska hon behandlas igen så man verklgien är säker på att inga små äckel finns kvar.

 

Nehej..Adrian är återigen på köksbordet och leker med stenarna i ljusstaken. Jag lär väl rycka in där.