Linus förlossningsberättelse..

Jag visste att jag hade skrivit en förlossningsberättelse med Linus föddes men trodde att den kommit bort i cybervärlden och vid byte av alla datorer. Idag hittade jag den på familjeliv så för den som vill läsa finns den här.
Jag blir påmind om varför jag minns Linus förlossning som ett rent helvete.
 
Den 30/7 var jag i vecka 39+0 och var såå himla trött på att vara gravid så jag hade nog kunnat göra vad som helst för att få igång förlossningen. Isabelle föddes i vecka 39+1 så jag hade hela tiden hoppats på att få även denna bebis lite tidigare, men eftersom jag med stormsteg närmade mig 39+1 så började hoppet att försvinna och tankar om att jag faktiskt kunde gå längre den här gången komma. Det gjorde mig fruktansvärt knäckt.

Klockan var runt 15 på eftermiddagen denna lördag och jag låg och deppade i sängen medan Isabelle och Dennis satt och plinkade på en gittarr och det lät väldigt illa. Plötsligt känner jag hur jag får en jättespark ner mot underlivet och sen blir det blött. "Det där var ingen spark" tänkte jag och sa åt Dennis att "Nu gick vattnet". Såklart trodde han mig inte förrän jag ställde mej upp och vattnet forsade ner på sovrumsgolvet. Han trodde att jag sa att vattnet gick för att de spelade så illa på gittarren 
Jag började gråta och insåg att nu blir det bebis snart. Självklart var jag ju glad att det hade satt igång men jag blev otroligt rädd eftersom min förra förlossning var väldigt jobbig på slutet. Gick in på toa och satte mej på toaletten och vattnet rann hela tiden. Ringde till mamma som skulle vara med på förlossningen och grät och sa att nu får du komma hit. Sen ringde jag till Danne (Bellas pappa) och sa att han skulle komma och hämta Isabelle. Han tyckte att jag skulle inte gråta för nu skulle ju bebisen komma snart, men jag var ju så rädd.
Jag sprang omkring som en yr höna och visste inte vad jag skulle ta på mig eftersom vattnet rann hela tiden. Till slut fick jag en idé om att ta en av Bellas up & go blöjor och riva sönder och lägga i trosorna. Det funkade bra tills Bella fick syn på att jag hade tagit på mej en av hennes blöjor och hon försökte ta av mej den. "Min blöja mamma" Hihi.. klart hon börjar fundera =)

Jag försökte ringa till förlossningen och säga att vi skulle komma men det tutade upptaget i över en halvtimme. Till slut fick jag ringa till landstingets växel och blev då kopplad och tydligen hade de haft något fel på telefonerna. Nu började värkarna komma, så vi var välkommna in. I början kändes de mest bara som ett litet tryck i magen men de blev starkt starkare så pappa skjutsade upp oss till förlossningen och Bella fick gå iväg hem till pappa. Stackarn var inte så pigg på det och var lite ledsen när vi gick. Usch, det var jobbigt.

Väl inne på förlossningen så gjorde värkarna redan ganska ont och jag fick komma in i ett undersökningsrum och blev kopplad till CTG och fick svara på en miljon frågor. Att ligga med CTG:n var jobbigt eftersom värkarna var mycket lättare att hantera när jag stod upp. Blev lovad att ligga i 20 min men fick nog ligga i bortåt 45 minuter i alla fall. På slutet var det riktigt jobbigt för när värkarna kom så kändes det som att jag skulle bajsa på mig. Inte fick jag gå upp och bajsa heller för jag blev inte betrodd om att jag var bajsnödig utan de trodde att ev bebisen började trycka på.
Till slut blev jag undersökt och fick konstaterat att jag var öppen mellan 3 och 4 cm och att hon kände att jag hade ganska full tarm så jag fick ett lavemang.
Det var bara att ligga och pinas i 5 minuter tills det hade verkat och sen in på toa. Det toabesöket är nog något som jag sent kommer att glömma. Hur skönt var det att sitta på toaletten när jag fick en värk? Då var jag bara tvungen att stå upp vilket inte kändes så fräscht eftersom jag nyss fått ett lavemang det rann vatten hela tiden så det kändes som att det kom diverse otrevligheter ur alla hål    Dessutom så är det en stor äcklig spindel under handfatet som Dennis var tvungen att komma in och ta bort. Stackarn.

När jag äntligen var färdig på toaletten så fick jag byta om till förlossningskläder och sen fick vi komma in på en förlossningssal. Värkarna gjorde skapligt ont nu och jag bad om att få en gåstol och lustgas. Kände att jag ville stå när värkarna kom, men ändå så ville jag vara kvar i rummet så då ville barnmorskan sätta en skalpelektrod på barnet för att vi skulle kunna ha uppsikt över bebisen. Jag hann bara ta en värk ståendes innan elektroden skulle sättas och då fick jag lägga mej ner under tiden. När hon var där nere i underlivet och grötade så brakade helvetet lös. Jag fick värkar på värkar som aldrig släppte och gjorde så ont så det gick bara att ligga och skrika. Jag hade ingen tidsuppfattning för jag flåsade lustgas så att jag ibland nästan knappt var vid medvetande.
Jag kan tänka mig att klockan var ungefär 17:30 när jag låg och skrek att jag villa ha EDA. Det fick ta flera timmar extra om det så ville bara jag fick något som tog bort smärtan. Som tur var hade jag skrivit ner innan på ett papper som låg i min förlossningsjournal att jag helst ville slippa EDA pga att jag fick ha kateter i en vecka efter EDA.n med Bella. Jag trodde verkligen att den här förlossningen skulle bli lika hemsk som den med Isabelle. Det kom in en förlossningsläkare som skulle ge mig en annan slags bedövning. Hon konstaterade att jag nu var öppen 6 centimeter. Jag höll på att smälla av. Hade hoppats på att jag i alla fall var öppen 8-9 någonting. I alla fall så fick jag en bedövning som jag tror hette PCB. Den bedövar livmodern och livmoderhalsen om jag inte har förstått fel. En lång jäkla spruta körde hon upp mellan benen på mej och den smärtan var bland det jävligaste jag varit med om. Barnmorskan och undersköterskan som var med fick lov att hänga på mina ben i "gynsängen" för att jag inte skulle sparka omkring med benen. När den äntligen började värka så var det som att komma till himmelriket. Jag vet att klockan var ungefär 18:30 och jag såg att jag hade starka värkar på ctg monitorn men jag kände endast en ilande smärta i magen. Jag kunde prata och var medveten om saker och ting igen. Den här känslan gick dock snabbt över och slutade i krystvärkar. Nu blev jag riktigt rädd. Det var ju detta jag fasat över i hela graviditeten. Men gissa om jag blev glad när bedövningen fortfarande gjorde så att värkarna inte var så överjävliga. De gick att hantera så länge man tröck på för kung och fosterland. Dock när huvudet började komma ut så kom smärtan. Det gjorde sååå ont. Hela tiden frågade jag barnmorskan om det var färdigt snart och hon nickade. Det fick mig att orkar kämpa vidare. Det kändes som att svanskotan skulle gå av när jag tröck på och jag antar att min rädsla gjorde så att jag inte vågade trycka på riktigt så mycket som jag nog hade kunnat. På slutet fick jag värkstimulerande dropp och då gick det snabbt. Självklart så avstannade ju en värk mitt i när huvudet var på väg ut. Den smärtan går inte att beskrivas i ord, men när nästa värk kom så var det bara att trycka på så kom bebisen äntligen ut. Guud så skönt.
Det första jag tittade efter var såklart könet. Såg inte så tydligt men en pung såg jag då allt så vi hade alltså fått en son    19:24 föddes han. Ca 4,5 timme efter att vattnet gått, och jag hade inte känt någonting alls innan.

Jag ljuger om jag säger att jag var världens lyckligaste och att han var världens finaste. Jag hade ont i magen, ont i ryggen, ont i underlivet och kunde inte riktigt fatta att jag hade födit barn eftersom allt gick så snabbt när allt satte igång.
Självklart kom ju moderskänslorna efter en liten stund och han var nog ganska söt ändå 

Som grädde på moset så behövde jag inte sy någonting alls och vid toalettbesöket så kunde jag kissa utan att det gjorde ont alls och med sånt tryck som jag inte haft under hela graviditeten.

Alltså, den 30/7 kl 19:24 föddes Linus, en pojke på 50 cm och 3914 gram.

Kommentarer
Postat av: jessamy

Och snart ska du göra det en fjärde gång. Fan vad duktiga vi kvinnor är :)
Själv blir jag tårögd när jag läser. Är väl bacardin som spökar :)

2013-02-09 @ 17:50:04
URL: http://jessamys.blogspot.com
Postat av: Dennis

En dag man aldrig glömmer... Tack för att du var så stark och tack för högern på käken... ;)

2013-02-09 @ 20:18:50
Postat av: Em

Haha Dennis kommentarer kan ju ibland va det bästa med inläggen! ;)

Det verkar ju ändå varit en bra förlossning, inte behöver du vara så rädd nu.

2013-02-09 @ 23:33:27

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0