Camilla -

När Ninnie fick bråttom till världen..

Bättre sent än aldrig, innan minnet sviker helt så ska jag försöka få ihop en liten story om hur det var den dagen som Ninnie fick så bråttom till världen.

Dagen innan, på måndagen den 4/3 var jag hos barnmorskan och när jag kom hem därifrån var jag så uppgiven. Hon undersökte mig vaginalt för att se om det hade hänt något sen gången innan jag var där men statusen var densamma. Mjuk jättemogen tapp och öppen 3-4 cm. Adrian och Bella var hemma den dagen. Bella pga halsont och Adrian hade varit förkyld.

När jag kom hem då ifrån barnmorskan hade jag så ont i magen att jag inte kunde stå. Jag var dessutom superförkyld och hade ögoninflammation. Ställde jag mig upp fick jag sammandragningar som gjorde jätteont och det kändes som att min framfog skulle brinna upp. Jag ringde gråtandes till Jimmy på jobbet som fick lov att komma hem och ta hand om Adrian vilket han gjorde.

Jag ringde förlossningen för jag kände ju en viss oro över varför jag hade så ont, var det foglossning? Var det värkar? Var det nåt fel? Vi bestämde att jag skulle komma in framåt kvällen och ta en ctg-remsa så att jag skulle bli lugnad och få en sovdos med mig hem. Jag hade ju knappt sovit på flera veckor.

Väl inne på förlossningen fick jag ligga med Ctg i evigheters evighet kändes det som. Allt såg bra ut så vi blev hemskickade med en sovdos. En insomningstablett, en bricanyl för att ta bort alla värkar som jag faktiskt hade men inte tillräckligt starka eller regelbundna och sen 2 citodon. När vi kom hem var klockan runt 21 så jag tog min lilla pillerhög, alla utom en citodon. Tänkte att den skulle jag spara till dagen efter. Sov som en liten prinsessa hela natten sen. Det var såå skönt. På morgonen var jag tvungen att gå upp för att lämna Adrian på dagis. Som grädde på moset som att inte förkylning och ögoninflammation räckte så hade jag knappt någon röst.

Efter att jag lämnat Adrian på dagis så åkte jag hem, tog min andra Citodon och hoppade ner i bingen igen och sov till runt halv 12. Då var Bella hungrig och ville ha mat. Vi kom överens om att vi skulle käka pizza så jag var upp och hämtade. På väg till bilen fick jag en sammandragning/förvärk som gjorde rätt ont och jag minns att jag tänkte att fan om det inte bara kunde dra igång någon gång. Intet ont anande.

Dessa tidpunkter minns jag för jag har kvar telefonloggarna i telefonen.

Klockan 12:11 ringde min mamma för att kolla läget. Hon skulle ju komma och vara barnvakt åt Adrian men jag sa att allt var lugnt som vanligt så det skulle nog dröja. Vi satte oss framför tvn för att äta pizzan och pang bom, med käften full av pizza kom det en brutal värk kl 12:23. "Aj som faaaan!" tänkte jag efteråt och smsade till Linnea att jag fick just en brutal värk, en till sån här och det måste vara på riktigt. Hon svarade något i stil med att innan 15 har du kanske fått barn. Jo tjena tyckte jag. Klockan var ju halv ett. Så snabbt kunde det ju aldrig gå. Bara några minuter senare kom nästa. Vågade ändå inte riktigt tro att det skulle vara på riktigt med tanke på hur mycket min kropp hade lurats den sista tiden. Slog på värktimern på telefonen och värkarna kom med ca 3 minuters mellanrum, höll i sig i 1 minut och gjorde förjävla ont.

Klockan 12.38 ringde jag till Jimmy och sa att han skulle börja ta sig hemåt. Innan hade jag inte riktigt vågat ifall det skulle avta. Fortfarande var jag inte säker på om det var på riktigt. Var så rädd för att kroppen skulle luras.

12:52 ringde jag till mamma som satt i möte på jobbet och sa att nu har det dragit igång med dunder och brak. Vid detta tillfälle kom värkarna tätt och gjorde ont ont ont. Jag bara flåsade och ojade mig när de kom, och värre blev det bara. Jag var så orolig att vattnet skulle gå för då visste jag att jag inte skulle ha något att säga till om. Mamma gick ut från mötet och började åka hitåt direkt. Adrian var ju på dagis så egentligen var det ingen panik men Bella var ju tyvärr hemma och fick vara med om hela spektaklet.

12:54 ringde jag till förlossningen och fick börja med att säga "Hej, jag heter Camilla, vänta jag får en värk" ,*flåsa flåsa skrika skrika* På förlossningen sa de att jag skulle skynda mig in och undrade om jag verkligen skulle hinna vänta in Jimmy eller om jag inte skulle ringa ambulans. Jag sa att jag trodde han skulle vara hemma strax men blev det ännu mer jävligt skulle jag ringa. Hade dock svårt att avgöra om de skulle gå något fortare eller inte med en ambulans och detta kunde ju säkert ta lång tid.

12:56 ringde jag Jimmy igen och skrek "Vart fan är du någonstans? Nu är det akut, du får skynda dig" Då var han vid Hammarbyrampen ganska precis utanför jobbet och hade i normal hastighet i alla fall 20 minuter kvar hem. Då fick jag smått panik. Stod i sovrummet och slog på garderobsdörrarna och vankade av och an ut i köket när värkarna kom. Det gjorde såå ont. Stackars Bella var helt förskräckt. Jag försökte förklara att det var inget farligt men gjorde jätteont. Så ont att jag inte riktigt kunde kontrollera vad jag sa eller skrek när de kom.

13:01 ringde jag till Linnea. Visste ju att hon var hemma, bara för att ha något slags stöd även om jag nog inte sa så mycket. Hon försökte få mig att fokusera på en punkt när värkarna kom. Återigen sa hon att bebisen är nog ute klockan 15 och jag började inse att det skulle den kanske vara. Jag fick dock ganska snabbt lägga på för värkarna kom så tätt och jag kunde inte prata alls längre. Nu gick jag ut i vardagsrummet och fick be Bella om hjälp att sätta på skorna sen stod jag bara och skrek när värkarna kom.. "Aj aj aj aj aaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaj" Sen när de avtog så skrek jag "Var i helvete är Jimmy någonstans"

När Jimmy väl kom så hade jag tack och lov ingen värk då så jag rusade ut i bilen, slängde mig in liggandes i baksätet. Tror klockan var ungefär 13:15 då. I samma veva kom mamma så han stannade och vevade ner fönstret och skulle väl säga hej antar jag så då skrek jag "ÅÅÅÅÅÅÅÅÅKKKK!"

Sen började bilresan från helvetet. Vi har väl en 20-25 minuter in till förlossningen i laglig hastighet men Jimmy var inte så laglig den dagen. Fy fan. Värkarna kom hela tiden. Avtog aldrig och ganska snabbt började det att trycka på. Jag låg där bak och skrek, stönade, försökte andas och vrålade att det trycker på, den kommer komma snart. Som tur var gjorde hon inte det. När vi var några minuter från förlossningen så ringde Jimmy in och sa att han var på väg in med sin fru och att det var bråttom, att de skulle få möta upp oss. När vi kom fram var klockan 13.30 och då stod där ett helt gäng med rullstol och väntade. Barnmorska, barnmorskeelev + en underskötersa. Jag hade så ont och skrek att det tryckte på när de slet upp dörren så de började med att riva ner mina byxor för att kolla om hon var på väg. De såg inget huvud än tack och lov :) Utanför förlossningen stod även ett gäng unga byggarbetare som höll på med nå underhållsarbete inne på avdelningen. Måste ju varit en jäkla syn för dem. Jag brydde mig inte det minsta då utan hade nog kunnat föda där på plats framför dem om det hade behövts. Det sista jag minns klart är att jag rullades in på en sal samtidigt som jag försökte andas, och fick så klä av mej helt näck och klä på mig den snygga vita rocken. Snabb försökte jag vara för jag visste att ju fortare jag kom ner i sängen, desto fortare skulle jag få lustgas.

När jag fick den så blev jag helt väck. Detta var det värsta med hela förlossningen. Jag hade så ont att jag på riktigt trodde jag skulle dö. Jag önskade i alla fall att jag skulle få göra det. Jag skrek konstant och hela tiden. Vrålade efter epidural men de försökte övertyga mej om att jag skulle nog inte hinna med någon sån. Dock så var jag bara öppen 5-6 cm så jag tänkte att det här kommer jag inte överleva. Hur kan det trycka på så mycket när jag inte ens är fullt öppen?

Jag hade fullständig panik och bara skrek hela tiden. För att lugna mig lite så ringde de i alla fall efter narkosläkaren som stod på operation men lovade att komma så fort hon var färdig. De höjde lustgasen till max så jag var helt helt borta. Minns bara vagt att jag hörde att de pratade om mej men det kändes som att jag hörde allt med fördröjning så det jag svarade på förstod de inte för det hade de sagt för längesen. Enligt hur jag upplevde det. Barnmorskan försökte klämma på magen och sätta dit såna här ctg-prylar, men jag slog och viftade efter henne så hon fick säga åt mig på skarpen att lugna mig och att hon måste få känna för att se hur barnet mår. Då började jag gråta ännu mer för att hon skällt på mig.

Barnmorskan får nu sänka min lustgas och ge mig syrgas istället för att jag ska kvickna till igen. Jag var knappt vid medvetande längre så när jag kvicknar till så gråter jag och säger "Men lite kan jag väl få i alla fall`?" Det fick jag.

Värkarna och trycket jag kände var helt fruktansvärt. Plötsligt hör jag som ett pistolskott inom mig och jag inser att där gick vattnet. Skrek åt dem "Nu gick vattnet" och sen hade jag absolut ingenting att säga till om. Krystvärkarna var ett faktum och det vara bara att trycka på. Bajs kom det denna gången också men det struntade jag lika mycket i den här gången som förra. Sen känner jag bara hur ungen glider ut. Fruktansvärd smärta men det var bara att trycka på. När jag trodde att hon var helt ute så var det bara huvudet som kommit ut. Denna gång slapp jag tack och lov att värkarna stannade av precis när huvudet var i hålet så att säga. Snart kom det en ny krystvärk och då gled resten av kroppen ut och de la henne på min mage.

Jag hade fortfarande såå ont i magen och bara grät och grät. Ville inte ens titta på bebisen. Jag var totalt slut. Det tog nog några minuter i alla fall innan Jimmy fick mig att titta på henne.. vår dotter. Äntligen började även smärtan i magen som hade varit konstant sista timmen ungefär att avta och jag minns att jag sa "Fy faan vad skönt att det är över. Aldrig mer"

Klockan var 13:55 när hon kom ut så ganska precis 1,5 timme tog det från första riktiga värken tills hon var ute. När Linnéa sa 15 hade jag aldrig i min vildaste fantasi kunnat tro att hon skulle vara ute innan 14. Detta var lätt bland det värsta jag varit med om. Det var så intensivt. När smärtan och värkarna kom så släppte det aldrig riktigt emellan. Att jag var förkyld och hade ögoninflammation gjorde inte saken lättare. Den lilla röst jag hade haft på morgonen var om möjligt ännu sämre.

Snacka om sliten mamma.

Pappan och bebisen <3

Hennes siffror landade på 4160 gram och 53 cm. Hattmåt 34 cm. En redig liten tös.

Ja.. ungefär så var det väl. Efteråt var jag chockad i flera dagar tror jag. Hela graviditeten hade jag oroat mig för att det skulle gå snabbt och oron var befogad. Jag har fått höra av många att det borde vara så skönt att det gick fort. Nej. Jag hade hellre dragit ut på det och inte haft det så intensivt. Men men. Nu är det slut på barn så jag behöver inte oroa mig över att någonsin gå igenom det igen. Men i slutändnan kom underbara lilla Ninnie så det var ju värt det. Ninnie som idag fyller 12 veckor. Galet vad tiden går.

2013-05-28 @ 12:24:00 Permalink Förlossningsberättelser Kommentarer (6) Trackbacks ()

Linus förlossningsberättelse..

Jag visste att jag hade skrivit en förlossningsberättelse med Linus föddes men trodde att den kommit bort i cybervärlden och vid byte av alla datorer. Idag hittade jag den på familjeliv så för den som vill läsa finns den här.

Jag blir påmind om varför jag minns Linus förlossning som ett rent helvete.

Den 30/7 var jag i vecka 39+0 och var såå himla trött på att vara gravid så jag hade nog kunnat göra vad som helst för att få igång förlossningen. Isabelle föddes i vecka 39+1 så jag hade hela tiden hoppats på att få även denna bebis lite tidigare, men eftersom jag med stormsteg närmade mig 39+1 så började hoppet att försvinna och tankar om att jag faktiskt kunde gå längre den här gången komma. Det gjorde mig fruktansvärt knäckt.

Klockan var runt 15 på eftermiddagen denna lördag och jag låg och deppade i sängen medan Isabelle och Dennis satt och plinkade på en gittarr och det lät väldigt illa. Plötsligt känner jag hur jag får en jättespark ner mot underlivet och sen blir det blött. "Det där var ingen spark" tänkte jag och sa åt Dennis att "Nu gick vattnet". Såklart trodde han mig inte förrän jag ställde mej upp och vattnet forsade ner på sovrumsgolvet. Han trodde att jag sa att vattnet gick för att de spelade så illa på gittarren
Jag började gråta och insåg att nu blir det bebis snart. Självklart var jag ju glad att det hade satt igång men jag blev otroligt rädd eftersom min förra förlossning var väldigt jobbig på slutet. Gick in på toa och satte mej på toaletten och vattnet rann hela tiden. Ringde till mamma som skulle vara med på förlossningen och grät och sa att nu får du komma hit. Sen ringde jag till Danne (Bellas pappa) och sa att han skulle komma och hämta Isabelle. Han tyckte att jag skulle inte gråta för nu skulle ju bebisen komma snart, men jag var ju så rädd.
Jag sprang omkring som en yr höna och visste inte vad jag skulle ta på mig eftersom vattnet rann hela tiden. Till slut fick jag en idé om att ta en av Bellas up & go blöjor och riva sönder och lägga i trosorna. Det funkade bra tills Bella fick syn på att jag hade tagit på mej en av hennes blöjor och hon försökte ta av mej den. "Min blöja mamma" Hihi.. klart hon börjar fundera =)

Jag försökte ringa till förlossningen och säga att vi skulle komma men det tutade upptaget i över en halvtimme. Till slut fick jag ringa till landstingets växel och blev då kopplad och tydligen hade de haft något fel på telefonerna. Nu började värkarna komma, så vi var välkommna in. I början kändes de mest bara som ett litet tryck i magen men de blev starkt starkare så pappa skjutsade upp oss till förlossningen och Bella fick gå iväg hem till pappa. Stackarn var inte så pigg på det och var lite ledsen när vi gick. Usch, det var jobbigt.

Väl inne på förlossningen så gjorde värkarna redan ganska ont och jag fick komma in i ett undersökningsrum och blev kopplad till CTG och fick svara på en miljon frågor. Att ligga med CTG:n var jobbigt eftersom värkarna var mycket lättare att hantera när jag stod upp. Blev lovad att ligga i 20 min men fick nog ligga i bortåt 45 minuter i alla fall. På slutet var det riktigt jobbigt för när värkarna kom så kändes det som att jag skulle bajsa på mig. Inte fick jag gå upp och bajsa heller för jag blev inte betrodd om att jag var bajsnödig utan de trodde att ev bebisen började trycka på.
Till slut blev jag undersökt och fick konstaterat att jag var öppen mellan 3 och 4 cm och att hon kände att jag hade ganska full tarm så jag fick ett lavemang.
Det var bara att ligga och pinas i 5 minuter tills det hade verkat och sen in på toa. Det toabesöket är nog något som jag sent kommer att glömma. Hur skönt var det att sitta på toaletten när jag fick en värk? Då var jag bara tvungen att stå upp vilket inte kändes så fräscht eftersom jag nyss fått ett lavemang det rann vatten hela tiden så det kändes som att det kom diverse otrevligheter ur alla hål Dessutom så är det en stor äcklig spindel under handfatet som Dennis var tvungen att komma in och ta bort. Stackarn.

När jag äntligen var färdig på toaletten så fick jag byta om till förlossningskläder och sen fick vi komma in på en förlossningssal. Värkarna gjorde skapligt ont nu och jag bad om att få en gåstol och lustgas. Kände att jag ville stå när värkarna kom, men ändå så ville jag vara kvar i rummet så då ville barnmorskan sätta en skalpelektrod på barnet för att vi skulle kunna ha uppsikt över bebisen. Jag hann bara ta en värk ståendes innan elektroden skulle sättas och då fick jag lägga mej ner under tiden. När hon var där nere i underlivet och grötade så brakade helvetet lös. Jag fick värkar på värkar som aldrig släppte och gjorde så ont så det gick bara att ligga och skrika. Jag hade ingen tidsuppfattning för jag flåsade lustgas så att jag ibland nästan knappt var vid medvetande.
Jag kan tänka mig att klockan var ungefär 17:30 när jag låg och skrek att jag villa ha EDA. Det fick ta flera timmar extra om det så ville bara jag fick något som tog bort smärtan. Som tur var hade jag skrivit ner innan på ett papper som låg i min förlossningsjournal att jag helst ville slippa EDA pga att jag fick ha kateter i en vecka efter EDA.n med Bella. Jag trodde verkligen att den här förlossningen skulle bli lika hemsk som den med Isabelle. Det kom in en förlossningsläkare som skulle ge mig en annan slags bedövning. Hon konstaterade att jag nu var öppen 6 centimeter. Jag höll på att smälla av. Hade hoppats på att jag i alla fall var öppen 8-9 någonting. I alla fall så fick jag en bedövning som jag tror hette PCB. Den bedövar livmodern och livmoderhalsen om jag inte har förstått fel. En lång jäkla spruta körde hon upp mellan benen på mej och den smärtan var bland det jävligaste jag varit med om. Barnmorskan och undersköterskan som var med fick lov att hänga på mina ben i "gynsängen" för att jag inte skulle sparka omkring med benen. När den äntligen började värka så var det som att komma till himmelriket. Jag vet att klockan var ungefär 18:30 och jag såg att jag hade starka värkar på ctg monitorn men jag kände endast en ilande smärta i magen. Jag kunde prata och var medveten om saker och ting igen. Den här känslan gick dock snabbt över och slutade i krystvärkar. Nu blev jag riktigt rädd. Det var ju detta jag fasat över i hela graviditeten. Men gissa om jag blev glad när bedövningen fortfarande gjorde så att värkarna inte var så överjävliga. De gick att hantera så länge man tröck på för kung och fosterland. Dock när huvudet började komma ut så kom smärtan. Det gjorde sååå ont. Hela tiden frågade jag barnmorskan om det var färdigt snart och hon nickade. Det fick mig att orkar kämpa vidare. Det kändes som att svanskotan skulle gå av när jag tröck på och jag antar att min rädsla gjorde så att jag inte vågade trycka på riktigt så mycket som jag nog hade kunnat. På slutet fick jag värkstimulerande dropp och då gick det snabbt. Självklart så avstannade ju en värk mitt i när huvudet var på väg ut. Den smärtan går inte att beskrivas i ord, men när nästa värk kom så var det bara att trycka på så kom bebisen äntligen ut. Guud så skönt.
Det första jag tittade efter var såklart könet. Såg inte så tydligt men en pung såg jag då allt så vi hade alltså fått en son 19:24 föddes han. Ca 4,5 timme efter att vattnet gått, och jag hade inte känt någonting alls innan.

Jag ljuger om jag säger att jag var världens lyckligaste och att han var världens finaste. Jag hade ont i magen, ont i ryggen, ont i underlivet och kunde inte riktigt fatta att jag hade födit barn eftersom allt gick så snabbt när allt satte igång.
Självklart kom ju moderskänslorna efter en liten stund och han var nog ganska söt ändå

Som grädde på moset så behövde jag inte sy någonting alls och vid toalettbesöket så kunde jag kissa utan att det gjorde ont alls och med sånt tryck som jag inte haft under hela graviditeten.

Alltså, den 30/7 kl 19:24 föddes Linus, en pojke på 50 cm och 3914 gram.

2013-02-09 @ 17:01:00 Permalink Förlossningsberättelser Kommentarer (3) Trackbacks ()

Bellas förlossningsberättelse.

Klistrar in den här. Jag blir alltid så nostalgisk såhär på årsdagarna. Om en minut exakt föddes Bella för 9 år sedan. Märks på mitt sätt att skriva att jag var lite yngre :)

Jag vaknade runt sju på morgonen den 15:e januari och kände att jag hade sammandragningar som faktiskt gjorde lite ont. Jippii, tänkte jag. Nu kanske det äntligen är nåt på g. I och för sej så var jag ju inte beräknad förrän den 20:e och var inställd på att gå över tiden, men man hoppades ju så klart.
Jag fick lov att springa på toa och göra det stora ungefär 100 gånger på bara några minuter och det var nog då jag insåg att det nog skulle bli bebis snart. Har nämligen hört om många som blivit väldigt "dåliga" i magen i samband med förlossningen.
Jag ringde till min mamma på jobbet som skulle vara med på förlossningen och berättade läget. Hon blev nog mer hispig än vad jag var. Ringde även till Danne och sa att han nog ev skulle förbereda sej på förlossning idag.. "ring när vattnet har gått" kläcker han ur sej. En del killar vet verkligen ingenting om det här med å föda barn Jag hade ganska täta värkar men de gjorde inte så jätteont. Jag lyckades i alla fall peta i mej lite frukost och ringa till min pappa så att jag kunde sitta hemma med honom där istället för själv hemma. Packade snabbt ihop den berömda BB-väskan. Jag hade inte förberett den sen tidigare som vissa gör. )

När pappa kom var kl ca halv 10 och jag upplevde nu att värkarna började göra ganska ont, men de var rätt oregelbundna. Vi var hemma hos mamma och pappa ett en liten stund bara innan mamma kom hem från jobbet. Hon kände väl på sej att det skulle bli bebis idag. Jag började sakta men säkert också förstå det med tanke på att värkarna blev värre och värre, väldigt snabbt.
Ringde till förlossningen som tyckte att jag skulle ta ett bad och stanna hemma ett tag till för jag kunde ju fortfarande prata i telefon.. Hallå?? Kan man höra hur ont någon har på telefon eller?
Gick iaf och tog ett bad, men det varade inte länge, för det gjorde lika ont ändå. Bestämde mej för att nu skulle det åkas in.

Vi kom in till förlossningen kl 12:25 på dagen. Då fick vi komma in i ett undersökningsrum för att göra CTG-kurva och kolla hur öppen jag var. Jag hade starka värkar och väääldigt svårt att ligga still medans de tog kurvan. Andas rätt.. Jo hej.. det var ju väldigt lätt. Jag trodde av någon anledning att jag skulle få åka hem igen, för att så här fort skulle det väl inte gå? Hade ju nästan bara läst om förstföderskor som åkt in å ut på förlossningen massor med gånger innan det var allvar. Men jag hade tur. Hade redan lyckats öppna mej nästan 5 centimeter, ganska så lätt ändå.
Fick ta på mej en blöja ifall att vattnet skulle gå, och sen byta om för att sedan få komma in i ett förlossningsrum. Oj, vad nervös jag började bli nu.

Nästan direkt inne på rummet bad jag om att få prova på lustgas, för nu började det göra rejält ont. Nu var kl 13:22. Tiden fram till kl 14:35 minns jag inte så mkt. Var rätt hög på lustgas + att jag hade väldigt ont. Bad om epidural runt 14 och 14:35 var läkaren där och satte den. Lätt som en plätt. Kände det inte alls. Minns knappt att läkaren var därinne heller. Tack vare lustgasen. Annars hade jag nog varit ganska nervös för att bli stucken i ryggen.
I samband med att epiduralen läggs så avtar värkarna och jag lever som på moln ett tag. Gud vad skönt det var. Det bestäms att det ska tas hål på fosterhinnorna och någon gång efter 15 görs detta. Klart fostervatten avgår.
Jag ber om lite mat, och äter smörgåsar och dricker nyponsoppa. Väldigt gott var det =) Känner inte alls att jag har starka värkarmen jag ser det på ctg-apparaten. Runt 17 börjar smärtan komma tillbaka och jag får påfyllning. Men den här gången blir det aldrig riktigt bra. Runt 19 är jag fullt öppen och väntar bara på krystvärkarna. Rejält nervös börjar jag bli och gråter en skvätt. Tänkte att nu börjar väl helvetet. Mamma försökte lugna mej med att säga att det brukar kännas lättare när man får börja krysta. Det hade jag svårt att tro.
Någon gång mellan halv åtta och åtta börjar krystvärkarna och jävlar vad ont det gör. Känns inte som någon befrielse det här inte. De ville få mej att ligga på sidan men det gjorde förbannat ont. Jag minns att jag skrek och grinade för att det gjorde så ont. Vid nio skrek jag att jag orkar inte mer. Hade krystvärkar med bara någon minut emellan och tog ju i så jag trodde jag skulle bajsa på mej. Tio över nio kommer en läkare in och försöker hejja på och diskuterar om de ev ska hjälpa mej med ett klipp. Aldrig i livet tänkte jag. Den här ungen ska ut ändå. De höjer värkdroppet och jag till slut så lyckas vi få ut henne. 21:38 är HON ute. Äntligen andas ut. Minns att jag tyckte hon hade konstig form på huvet och min första fråga var nästan "Kommer huvudet alltid att se ut sådär?" Men det var för att hon legat länge och blivit klämd.
Lycklig var jag iaf. Men trött
21:46 kommer moderkakan ut, och först då känns det som en stor befrielse i magen.

Världens sötaste var hon ju såklart. 50 cm lång och vägde 3205 g. Helt perfekt

2012-01-15 @ 21:38:09 Permalink Isabelle Kommentarer (4) Trackbacks ()

När Adrian kom till världen.

Hej o hå!

Här kommer det mycket text!

Nu har det redan gått 6 dagar sen vi blev föräldrar till lilla Adrian! Helt plötsligt rusar tiden fram och jag vill bara trycka på paus för att hinna njuta så mycket som möjligt av den här första tiden. Den första tiden som dels är ett lyckomoln men även mycket tårar, hormoner, smärta osv.

Förlossningen startade på tisdagen. Tänkte skriva ner en ordentlig förlossningsberättelse men tiden har verkligen inte funnits. Jag har en son som är mycket förtjust i att ligga vid mammas tutte och då blir man liite låst. Här kommer nåt halvdant.

Kräsmagade kan ju sluta läsa här :)

Vaknade runt nio på morgonen den 13/9. Hade sovit jäkligt illa på natten så jag var tröttare än tröttast.
När jag skulle gå upp fick jag en halvond sammandragning och ganska direkt efter en till. Reflekterade inte så mycket över det utan gick in i duschen och fick en till samtidigt som en stor del av slemproppen lossnade. Då började jag insé att nåt kanske är på g i alla fall. Sammandragningningarna kändes helt annorlunda mot vad de gjort tidigare. Klockan halv 10 gick jag in i sovrummet o sparkade upp Jimmy och sa: "Har du tur slipper du jobba idag. Jag vet inte säkert men jag tror att nåt kan vara på gång" Han verkade då nämnvärt brydd över det utan gick o fixade frukost o sen gick vi ner i tvättstugan och fixade lite. Jag hade jäkligt täta men korta sammandragningar. Visade det dock inte så mycket för Jimmy för jag ville inte säga sen att det bara var falskalarm.
Käkade frukost runt 10 men jag kände att detta gör fan bara ondare o ondare. Började få lite småpanik o sa till Jimmy: "Ska du ha nåt med dig från affären till förlossningen får du åka NU för sen ska vi in" Då trillade poletten ner ocn någon fick bråttom till affären. Samtidigt ringde jag förlossnignen och de menade (som vanligt) på att ta det lugnt. Du hinner. Men vi var välkommna in när vi behövde.

Redan klockan 11 var vi på förlossningen och då hade jag mycket täta och jävligt onda värkar. Tror jag drog av två på vägen in från bilen, två medan vi väntade på att de skulle öppna dörren när vi ringt på och sen stod jag mest o flåsade o klängde på allt jag hittade medan Jimmy förklara vilka vi var. Kändes som att huvudet var på ut vid varje värk. Var aldrig nåt snack om att jag skulle undersökas för att få bli inskriven utan det var bara in på rummet, byta om o börja flåsa lustgas direkt. Öppen 7 cm var jag då.
Hann få en snorkig barnmorska som jag bytte bort. Varför jobba på förlossningen om man inte kan ta folk för fem öre? Speciellt folk där de svart på vitt fått läsa att de är förlossningsrädda. Fick snabbt en ny utan att behöva säga till två gånger och nu kom det en helt underbar kvinna som jag kände fötroende för direkt. Undersköterskan var också hur bra som helst.
Anyway. Jag hann med att få spinalbedövning. Guds gåva till mänskligheten. Har ingen aning om när krystvärkarna började men när de kom gjorde de inte minsta ont förutom att jag bara ville trycka på utav fan så det gjorde jag. Klängde på Jimmy och lät som en grottmänniska.
Någon gång här emellan värkarna sa jag till Jimmy att det är klart det blir en kille. Och rätt hade jag :)
Tidigare hade jag försökt förklara för personalen att jag är så skitnödig. Men det trodde de såklart inte på. Det fick de ta sen när jag började krysta för då kom det bajs. En hel del. Det bara sprutade.. Haha!! :D Stackars Jimmy höll på dö av stanken. Jag låg bara o asgarvade mellan värkarna för det luktade så illa o jag såg hur Jimmy led. Jag sa ju att jag var skitnödig ;)
Kände hela tiden mest smärta där bak. Trodde ett tag att svanskotan skulle gå av. Idag kan jag säga att jag fortfarande är alldeles öm i häcken. Känns fan som att jag sket ut ungen :)

12:52 kom finaste lilla Adrian ut och det var kärlek vid första ögonkastet. Det var det väl visserligen redan innan men den här gången var det verkligen så kärt som man ser på tv. Både jag och Jimmy var helt förvånade över att vi faktiskt fått en bebis och han var bara sååå söt. Jimmy sa efteråt att han kommer aldrig glömma hur lycklig jag såg ut precis efteråt. Precis så som jag ville ha det.

Allt gick hur bra som helst. Jag hade nog aldrig riktigt panik som jag ställt in mig på. Det gick ju så snabbt så jag hann knappt fatta att det var bebis på väg. Och krystvärkarna som jag var mest rädd för kändes ju inte alls och jag låg ju tom o skrattade emellan dem. Helt perfekt. Helt klart bästa av alla mina tre förlossningar.

Tanken var hela tiden att vi skulle stanna kvar över natten men när de kom in och skulle väga guldklimpen fick jag helt plötsligt för mig att jag ska hem! Och så blev det. Barnmorskan sa till mig också att du ser faktiskt oförskämt pigg ut och precis så kände jag mig. Fick ju lov att stanna kvar de obligatoriska 6 timmarna + en extra timme för att vänta på att barnläkaren skulle OK-stämpla honom sen for vi hem mot vårt nya liv.

Siffrorna landade på:

3524 gram och 50 cm. En riktig medelsvensson :)

En stolt pappa.

Dagen efter hämtade Jimmy upp en mycket stolt storasyster i skolan som fick komma och vara hos oss under dagen.

Bella fick härmed sin fjärde lillebror. Det verkar helt enkelt svårt för henne att få en syster och nu är det nog kört. :)

Stolt storebror vid första träffen.

Ja.. den här veckan börjar allvaret här hemma. Vi fick ju mjukstarta med bara Adrian då Linus var på Cypern och Bella hos sin far. Nu är alla barnen hemma.

Jag är öm lite här och var och ska erkänna att min stubin inte är så lång med barntjo och tjim. Hormonerna flödar så igår på självaste 30-års dagen så grät jag större delen av förmiddagen åt jag vet inte vad ens. Eftermiddagen kändes bättre och jag hade lite minikalas med delar av närmsta släkten.

Tuttarna gör så ont så hälften vore nog och amningen ska vi inte tala om. Han har massor med mjölk, han vill äta ofta men det gör ONT!!! Fast det har det gjort med de andra barnen första veckorna också så det är bara att härda ut. Idag var vi på BVC och minimannen väger nu 3645 gram. Jag har grädde i tuttarna :) Han var nera på 3400 på första återbesöket.

Nu är han visserligen bara 6 dagar gammal men det bästa av allt är att han verkar vilja sova på natten :) Igår somnade han runt 22. Sen väckte jag honom 03.30 för jag trodde bokstavligt talat att mjölkfabriken skulle sprängas. Han var måttligt intresserad o snuttade nån gång för att somna om och vakna vid 6 o vilja ha mat. Det fick han sen sov han till runt 8. Helt ok. Fast jag måste ju vakna flera gånger per natt ändå och kolla så att han andas. Alltid ska man oroa sig över nåt.
Han är jättesnäll o skriker sällan. Vill dock väldigt gärna ligga i min famn o snutta tutte även om man inte är hungrig.

Ja.. Det var nog allt för den här gången. Nån som orkat läsa hela vägen? :)

2011-09-19 @ 16:14:31 Permalink Adrian Kommentarer (8) Trackbacks ()