Camilla

Klistrar in den här. Jag blir alltid så nostalgisk såhär på årsdagarna. Om en minut exakt föddes Bella för 9 år sedan. Märks på mitt sätt att skriva att jag var lite yngre :)

Jag vaknade runt sju på morgonen den 15:e januari och kände att jag hade sammandragningar som faktiskt gjorde lite ont. Jippii, tänkte jag. Nu kanske det äntligen är nåt på g. I och för sej så var jag ju inte beräknad förrän den 20:e och var inställd på att gå över tiden, men man hoppades ju så klart.
Jag fick lov att springa på toa och göra det stora ungefär 100 gånger på bara några minuter och det var nog då jag insåg att det nog skulle bli bebis snart. Har nämligen hört om många som blivit väldigt "dåliga" i magen i samband med förlossningen.
Jag ringde till min mamma på jobbet som skulle vara med på förlossningen och berättade läget. Hon blev nog mer hispig än vad jag var. Ringde även till Danne och sa att han nog ev skulle förbereda sej på förlossning idag.. "ring när vattnet har gått" kläcker han ur sej. En del killar vet verkligen ingenting om det här med å föda barn Jag hade ganska täta värkar men de gjorde inte så jätteont. Jag lyckades i alla fall peta i mej lite frukost och ringa till min pappa så att jag kunde sitta hemma med honom där istället för själv hemma. Packade snabbt ihop den berömda BB-väskan. Jag hade inte förberett den sen tidigare som vissa gör. )

När pappa kom var kl ca halv 10 och jag upplevde nu att värkarna började göra ganska ont, men de var rätt oregelbundna. Vi var hemma hos mamma och pappa ett en liten stund bara innan mamma kom hem från jobbet. Hon kände väl på sej att det skulle bli bebis idag. Jag började sakta men säkert också förstå det med tanke på att värkarna blev värre och värre, väldigt snabbt.
Ringde till förlossningen som tyckte att jag skulle ta ett bad och stanna hemma ett tag till för jag kunde ju fortfarande prata i telefon.. Hallå?? Kan man höra hur ont någon har på telefon eller?
Gick iaf och tog ett bad, men det varade inte länge, för det gjorde lika ont ändå. Bestämde mej för att nu skulle det åkas in.

Vi kom in till förlossningen kl 12:25 på dagen. Då fick vi komma in i ett undersökningsrum för att göra CTG-kurva och kolla hur öppen jag var. Jag hade starka värkar och väääldigt svårt att ligga still medans de tog kurvan. Andas rätt.. Jo hej.. det var ju väldigt lätt. Jag trodde av någon anledning att jag skulle få åka hem igen, för att så här fort skulle det väl inte gå? Hade ju nästan bara läst om förstföderskor som åkt in å ut på förlossningen massor med gånger innan det var allvar. Men jag hade tur. Hade redan lyckats öppna mej nästan 5 centimeter, ganska så lätt ändå.
Fick ta på mej en blöja ifall att vattnet skulle gå, och sen byta om för att sedan få komma in i ett förlossningsrum. Oj, vad nervös jag började bli nu.

Nästan direkt inne på rummet bad jag om att få prova på lustgas, för nu började det göra rejält ont. Nu var kl 13:22. Tiden fram till kl 14:35 minns jag inte så mkt. Var rätt hög på lustgas + att jag hade väldigt ont. Bad om epidural runt 14 och 14:35 var läkaren där och satte den. Lätt som en plätt. Kände det inte alls. Minns knappt att läkaren var därinne heller. Tack vare lustgasen. Annars hade jag nog varit ganska nervös för att bli stucken i ryggen.
I samband med att epiduralen läggs så avtar värkarna och jag lever som på moln ett tag. Gud vad skönt det var. Det bestäms att det ska tas hål på fosterhinnorna och någon gång efter 15 görs detta. Klart fostervatten avgår.
Jag ber om lite mat, och äter smörgåsar och dricker nyponsoppa. Väldigt gott var det =) Känner inte alls att jag har starka värkarmen jag ser det på ctg-apparaten. Runt 17 börjar smärtan komma tillbaka och jag får påfyllning. Men den här gången blir det aldrig riktigt bra. Runt 19 är jag fullt öppen och väntar bara på krystvärkarna. Rejält nervös börjar jag bli och gråter en skvätt. Tänkte att nu börjar väl helvetet. Mamma försökte lugna mej med att säga att det brukar kännas lättare när man får börja krysta. Det hade jag svårt att tro.
Någon gång mellan halv åtta och åtta börjar krystvärkarna och jävlar vad ont det gör. Känns inte som någon befrielse det här inte. De ville få mej att ligga på sidan men det gjorde förbannat ont. Jag minns att jag skrek och grinade för att det gjorde så ont. Vid nio skrek jag att jag orkar inte mer. Hade krystvärkar med bara någon minut emellan och tog ju i så jag trodde jag skulle bajsa på mej. Tio över nio kommer en läkare in och försöker hejja på och diskuterar om de ev ska hjälpa mej med ett klipp. Aldrig i livet tänkte jag. Den här ungen ska ut ändå. De höjer värkdroppet och jag till slut så lyckas vi få ut henne. 21:38 är HON ute. Äntligen andas ut. Minns att jag tyckte hon hade konstig form på huvet och min första fråga var nästan "Kommer huvudet alltid att se ut sådär?" Men det var för att hon legat länge och blivit klämd.
Lycklig var jag iaf. Men trött
21:46 kommer moderkakan ut, och först då känns det som en stor befrielse i magen.

Världens sötaste var hon ju såklart. 50 cm lång och vägde 3205 g. Helt perfekt