Vabruari
Det snackas om att Februari kan kallas för Vabruari få det är den månad det vabas mest på hela året. Nu var det längesedan jag vabade då jag ändå gått hemma men januari och februari detta året har verkligen kantats av sjukdomar hos oss. Strax före lunch ringde telefonen och i andra änden var det en gråtfärdig Bella som mådde dåligt och ville komma hem ifrån skolan. Självklart fick hon det även om hon skulle till sin pappa idag men det kan man ju styra upp härifrån. De tyckte dock att hon skulle stanna här om hon ville för annars skulle hon få vara ensam hemma där på dagen i morgon. Inga planer på att vaba där alltså, så då ville hon vara kvar här och det kommer jag aldrig att neka henne till. Jag är ju hemma så då har vi sällskap av varandra. Henne behöver man i alla fall inte plocka ner från köksbordet och annan inredning ;)Nu kan jag säga att en något osäker örontemp visar 39 graders feber på henne och 38 på mig. Det svider i mina ögon och jag har ont i kroppen och i håret så jag har nog lite feber. Adrian har varit jätteduktig idag. Han vart glad när vi kom till förskolan men ledsen när han kom på att jag skulle gå. Dessutom var han supertrött och snorig lär han ju vara till midsommar. Men det är bättre än förra veckan såklart och jag kan ju inte ha honom hemma varje gång han tänker vakna kl 6 och vara trött vid 9-rycket. När jag hämtade kl 13:20 och han fick syn på mig var han alldeles nyvaken och blev så ledsen när han såg mig. Det hade dock gått hur bra som helst hela dagen och han hade lekt och skrattat högt. Dessutom hade de fått honom att sova i en timme. Visserligen på soffan i lekrummet men ändå. Superbra ju :) Känns skönt som bara tusan jan jag säga. Att vi inte fick börja om med inskolning. Nu har min snälla make fixat middag åt oss trots att han jobbat hela dagen. Han är bra han.
Kommentarer
Svar:
Ja de glömmer nog rätt snabbt att de är trötta när de blir stimulerade :)Hoppas det går bra för er också idag. Blir det första gången att lämna själv?
Camilla Dahlstedt
Svar:
Ja det är aldrig kul att lämna gråtande barn. Även fast man vet att det går över. Sen brukar de komma till en fas då de skriker när man kommer istället för att de inte vill gå hem. Det är ju bättre men fasen inte kul det heller. :D
Camilla Dahlstedt
Trackback