Camilla

Jag har varit och är hyfsat beredd på att jag någon gång under den första terminen (och säkerligen fler gånger) kommer att deppa ihop totalt och undra vad jag sysslar med, är det rätt, kommer jag klara det och så vidare.

 

Igår pratade jag med en gruppkompis. En tjej som jag fick uppfattningen att hon nästan var såhär äckligt positiv till allt. (min raka motsats) Hon berättade att hon i tisdags hade brutit ihop hemma och gråtit och skrikit och tänkt att hon inte skulle klara detta, hon undrade om hon valt rätt, skulle hon hoppa av, ja ungefär det jag radade upp här ovan. Det kändes otroligt skönt att höra att jag inte riktigt hade nått dit än. Hon hade dock tagit förnuftet till fånga redan och kände sig mycket bättre.

 

Jag känner ikväll att min första svacka är nära. Inte riktigt så illa så att jag gråter och skriker men jag känner mig nere. Kommer jag klara detta? Är jag naiv som tror att jag ska kunna plugga så intensivt i 3 år med 4 barn hemma? Varför känner jag mig som en fullständig idiot ibland när jag läser och fattar noll.

Idag hade vi genomgång i hur man söker vetenskapliga artiklar och allt är på engelska. Akademisk engelska. Jag är fullständigt KASS på engelska. Visst kan jag förstå och göra mig förstådd men det är inte mycket mer. Detta gav mig inte mindre ångest direkt. Igår kändes allt jättebra när jag kom hem. Idag känns allt skit.

 

Inte ett dugg har jag fått gjort som jag borde och hade planerat idag. Adrian och Ninnie är som jag skrev tidigare båda hemma. Förkylda, gnälliga och hostiga. Ninnie har nu på kvällen fått lite feber stackarn. Hade verkligen tänkt plugga ikväll men jag orkar inte. Jag är ingen kvällsmänniska och det är jag väl medveten om. Jag fungerar inte i huvudet. Jimmy jobbar ju kväll den här veckan och det känns som att dessa veckor när jag måste hämta på förskolan efter exempelvis en föreläsning eller grupparbete i skolan. Då ska åka hem, laga mat, roa barn, lägga barn så finns det inte mycket ork och energi kvar efter till individuella arbeten som också ska göras. Speciellt inte eftersom barnen sen i söndags nu vaknat varje dag klockan halv 6. Alltså på minuten nästan 5.30. Då är de färdigsovet och Jimmy har ju som sagt jobbat kväll så det är väl inte mer än rätt att jag går upp. På lördag tänker jag kräva sovmorgon.

Idag hade jag ju tänkt sitta på förmiddagen hemma men barnen var så griniga och ville sitta i knät och mysa så jag fick helt enkelt inte ro fast jag gick undan.

 

Jaja.. detta reder sig nog. Det är klart att det gör! Jag känner mig bara så fruktansvärt trött och gissar på en kommande natt med ytterst lite sömn då båda barnen ligger och hostar så jag tror lungorna ska komma upp. Stackars små liv.

 

Nu ska jag se på Familjen Annorlunda och njuta av att jag ändå har ett hyfsat lugn hemma :)

Den här dagen försvann i ett naffs. Skönt det var jag har varit otroligt trött. Det kostar på att stressa runt på natten. 

 

Jag började min förmiddag med en föreläsning om Kunskap och lärande. Det var väl inte jätteintressant men vår lärare är super så hon gjorde att man inte tappade intresset. Jag kan dock inte riktigt relatera detta till mitt blivande Sjuksköterskeyrke?! 

 

 

När jag åkte in till stan imorse så insåg jag efter en bit att jag fått med mig halva bohaget - Böcker, pennor, frukt osv men inget jäkla kollegieblock vilket kan vara bra att ha på en föreläsning så jag kan anteckna. Eftersom jag hade god tid på mig vände jag hem för att hämta det. La det på sätet bredvid min väska när jag plockat upp det. När jag sedan satt i föreläsningssalen insåg jag att där låg det kvar. Jag hade bara tagit väskan. Svordomar! Jag antecknade istället på baksidan av flera papper i ett kompendium och renskrev nu ikväll. Det var väl ändå positivt för då fick jag lov att gå igenom allt en gång till medan det finns hyfsat färskt i huvudet.

 

Hämtade Fisarna på förskolan och jag är rädd att Adrian håller på att bli sjuk. De har båda varit lite förkylda i någon vecka nu. Inte farligt och de är ändå pigga men nu ikväll tyckte jag Adrian lär hes, hostig och verkade allmänt hängig. Kanske bara trött också då han inte sovit på dagen. Han somnade halvt på min rygg när vi låg och mös framför en film. 

 

Hans hårpill är helt maniskt ibland. "Jag vill ha ditt hår. Jag älskar ditt hår. Det luktar väldigt gott" får jag höra dagligen. Tror inte han accepterar en kortklippt partner när det blir så dags :)

 

Nu ska jag slå igen mina blå. Hoppas på en bättre natt än sist. 

 

 

Då är första veckan på Sjuksköterskeutbildningen avklarad och jag är alltså en vecka närmre målet. Det känns dock som att jag är längre ifrån målet än vad jag någonsin har varit. Suck! Jag har verkligen noll koll på läget.

Har roat mig på morgonen här med att skriva ut en bunt med papper på 123 sidor. Litteratur vi ska läsa med tung akademisk svenska. Jag har läst sammanfattningen bara och om jag skulle läsa det igen skulle jag förmodligen inte kunna säga att jag läst det en gång förut. Läsförståelse är verkligen inte min grej när det är något som inte intresserar mig och när det är ett svårt språk. Vad är kunskap? heter boken eller vad man nu ska kalla det. En antologi är det mer bestämt. Ett nytt ord jag lärt mig i veckan i alla fall. Jag har i vilket fall väldigt väldigt svårt att förstå varför detta ska vara relevant för utbildningen.

På måndag är första föreläsningen. Då kanske man i alla fall kan förstå lite mer än när man bara sitter och läser själv. Jag tror heller inte att min grupp har insett hur mycket vi faktiskt behöver sitta men det kanske ger sig när vi kommer in i det. Igår tex hade vi Grupparbete på schemat men majoriteten av gruppen ansåg att vi inte behövde ses utan att vi skulle vara hemma och läsa litteratur istället.

Nästa tisdag har vi första seminariet och det ger mig fullständig panik! Jag är ju tyvärr inte den som låter högst i ett klassrum om vi säger så. Speciellt inte om jag är osäker på om jag har rätt eller inte. Det är väl bara att börja jobba det.

Jaja.. det blir nog bra detta. Alla nya högskolestudenter är väl mer eller mindre förvirrade antar jag.

Då var uppropet avklarat och jag är nu alltså sjuksköterskestudent på Mälardalens Högskola. Det är stort.

Imorgon smäller det, då blir jag högskolestudent. Det trodde jag aldrig. Visst att jag kämpade för det hela förra året men jag vet inte om jag riktigt trodde på det innerst inne. Jag vet att jag inte trodde på det innerst inne men jag kämpade på ändå.

 

Jag är faktiskt mindre nervös än vad jag trodde att jag skulle vara. Kanske för att jag varit nervös konstant i en månad nu så det börjar lägga sig? Eller helt enkelt att jag känner att jag har lite koll på läget. Om man nu kan ha det. Jag är förberedd på det värsta men kommer förmodligen ändå att bli chockad över hur mycket det är.

 

Håll gärna en tumme eller 2 imorgon klockan 13.15. Igår var jag utan för Mälardalens Högskola och kollade på kartorna över skolområdet vart jag ska vara så det har jag i alla fall koll på nu och bara en sån sak känns tryggt. Det gäller att ha så mycket kontroll som det bara går.

 

Nu ska jag snart sova för jag är otroligt trött. Lider av konstant trötthet numera känns det som.

 

 

Jag har gått in i någon slags förberedelsefas tror jag. Jag googlar och googlar om Sjuksköterskeprogrammet och folk som läser nu. Hittat massa bloggar av folk som pluggar just nu och streckläst dem från att de börjat tills nu. Tror detta är mitt sätt att försöka få lite kontroll på läget. Veta vad som väntar.

Skillnaden mellan mig och skribenterna på de bloggar jag plöjt är att jag är 33 år med 4 barn. De är 19-24 år utan barn. Fatta vilket fokus man kan lägga på studierna. Men det ska inte få hindra mig. Jag kommer att se plugget som ett heltidsjobb och jag ska fasen nöta varje dag. Inte skjuta fram alla arbeten och tentaplugg till sista stund som jag gjorde i gymnasiet.. och fick resultat därefter.

Anatomin känns också mindre kul. Men men, det ska gå bra. Hoppas jag hamnar med några bra folk som jag kan plugga med. 

 

Sen har jag ju experthjälp i form av min kära vän Linnéa. Hon har varit färdig skuksköterska sen 06 (?) Just nu pluggar hon till Specialistsjuksköterska inom medicin om jag fattat rätt. Vi har känt varandra och gått i samma klass sen 4:an tom gymnasiet och vi hörs nog nästan varje dag i form av sms :) Hon hade vett nog att ta tag i sitt liv innan mig. Men sen fick ju jag barn innan henne också.

Jag har även Nico. Brorsans exfru. Hon gled genom utbildningen på en räkmacka. Värsta läshuvudet. Hon blev färdig 04 och är nu operationssjuksköterska..Vi träffades i lördags. Saknar henne i släkten även om vi ses ändå. Hon har också lovat att hjälpa till. Man kan ju knappt få bättre hjälp än dessa två.

 

Nu ska jag klä mig sen blir det storhandling. Spännande värre..

Dagen på jobbet har varit hopplöst lång idag. Jag trodde först aldrig att jag skulle få äta frukost, och sen när den rasten var slut så började vi räkna ner till lunch och efter den tills att få gå hem. Den här veckan på mitt schema så går jag med "fel" skift. Känner knappt en kotte. Det är så trist. På söndag jobbar jag i alla fall med Catrin och även om själva jobbet är självständigt så har jag i alla fall lunchsällskap. Hon jobbar bara sina helger då hon pluggar så det är kul när någon man känner kommer in. Söndagkvällarna brukar vara ganska sköna att jobba. Imorgon är jag ledig i alla fall och måndag likaså. Sen börjar jag beta av 2 sista veckorna innan tjänstledigheten. Wee :D

 

Det jag hade tid för idag var att tänka och grubbla. Nu är det verkligen inte långt kvar tills jag börjar skolan och jag börjar bli väldigt nervös. Väldigt väldigt nervös för att vara ärlig. Jag har ju skrivit förut om att jag har som en liten djävul som sitter på ena axeln och berättar för mig vad jag kan och inte inte kan göra. Man kan nog även kalla det för min dåliga självkänsla, eller Evil Me.

Idag har den lille rackaren varit duktig på att tala om för mig att jag kommer inte klara högskolan. Hur kan jag inbilla mig något sånt?  Det är för avancerat för mig. Det är ju 15 år sedan (herregud när blev jag så gammal?) jag tog studenten. Jag har ju inte plugget direkt färskt i minnet. Förmodligen kommer alla andra som ska gå utbildningen vara smartare än jag och jag kommer vara den som sitter som ett fån och inte fattar något. Det låter säkert jättelarvigt men jag är som sagt nervös.

Jag betvivlar inte att jag kommer att bli en grym sjuksköterska. Det är ju detta jag velat innerst inne så länge jag kan minnas. Vägen dit känns lång. Jag antar att mycket beror på att jag inte har någon aning om hur det går till och vad som exakt väntar. Det enda jag hör folk säga är att det är en tuff utbildning. Många tentor i början måste man klara för att ens gå vidare.. Förhoppningsvis så hinner jag väl bara börja så har snart de 3 åren gått och jag får ett jobb där jag trivs och som jag slipper känna ångest över att gå till.

 

Det blir bra det här. Jag längtar med skräckblandad förtjusning.

 

Nu ska jag ta min trötta kropp och äta lite ostbågar och dricka Pepsi max. För det är jag värd. Det jag undrar är hur det kommer sig att det verkligen bara är skräp på tv en fredagkväll. Tur att Netflix finns. Men Jimmy jobbar ju så jag kan ju inte kolla på serien vi följer nu. House of Cards Det gör egentligen inte så mycket. Det är en krånglig serie med mycket amerikansk politik. Men ändå bra på något vis. Jag är kass på svensk politik så amerikansk känns ju ännu svårare.

 

Trevlig helg!

Wow, heja CSN!

 

Igår skickade jag in ansökan om studiebidrag och studielån och idag fick jag beslut om att det är beviljat. Snabba bud i Mellerud!

 

Inte för att jag direkt grämt mig över det men det känns ändå skönt att det är klart. Nu måste jag bara skicka in studieförsäkran när jag börjar plugga. 

 

Jag ser exakt hur mycket pengar jag får hela nästa år och hur mycket jag får tjäna på jobbet. Det blir till att planera och spara en del då jag inte får pengar alls i juni och juli men å andra sidan får jag ju min lön + första csn pengarna i januari så jag tänkte öppna ett konto bara till sparande för inkomstlösa månader då det blir dubbelt i början.

 

Vi kommer inte bli rika men det ska nog gå bra. Med min lön kommer jag fortfarande få ut mer pengar än jag plockade ut som mammaledig.  

 

Åh.. kan det bli 19/1 snart. Längtar massa till att komma igång men jag vet att jag mest troligt kommer ångra mig och fundera på vad jag gett mig in på när det väl börjar. 

Jag har ju den lilla idioten som sitter på min axel och berättar hur dum jag är. Att jag inte klarar det. Men på andra axeln sitter fortfarande den starkaste och säger att det kommer gå bra. Bara jag ger mig fan på det och det gjorde jag ju för längesen  :)

Nu är tjänstledighetsansökan inlämnad. Jihaa! Jag kommer visserligen att fortsätta jobba mina helger, men det ska man väl kunna stå ut med. Smolket i bägaren är att min jobbhelg tyvärr infaller när Bella och Linus är här. Den andra helgen de är här jobbar Jimmy. Det grämer mig som tusan men det kanske löser sig.. på något vis. Känns ändå som viktiga pengar som måste komma in och att byta jobbhelg är inte så lätt som man kan tycka att det borde vara.

 

Ikväll har jag varit och tittat på Luciatåg i Linus skola. Mamma och pappa var med och så även Dennis och hans föräldrar. Jimmy fick stanna hemma med småbarnen. Jätteduktiga och fina var de. Efteråt skulle det fikas men två klasser med både föräldrar, bonusföräldrar och mor/farföräldrar gjorde att kön till fikat var helt enormt lång. Vi stod völ typ sist. Inget syre fanns det i lokalen heller så vi valde att åka efter mycket om och men. Linus blev jättebesviken och arg trots att han sa att det var ok först. All frustration tog han ut över mig i bilen sen och den pojken vet hur han gör sin mor ledsen, det kan jag tala om. Så tråkigt avslut på en annan mysig grej. 

Det jag vill skriva privat om är Linus. Vi kämpar just nu för att få en utredning på honom. Vi misstänker adhd/add eler något liknande.  På måndag ska vi träffa en barnläkare. Jag känner dock att jag inte vill hänga ut honom även om jag har ett stort behov att få ur mig tankar och känslor angående honom och detta.

 

Imorgon blir det Luciafirande på förskolan innan jobbet. Både jag och Jimmy har fixat så att vi kommer senare till jobbet  vi ska vara på förskolan 7.30 så det ska bli kul att se. 

Bella ska med sin klass gå med fackeltåg från skolan till kyrkan här i Skultuna. Det är ca 2.5 km enkel väg sen ska de ju hem igen efter Luciatåget i kyrkan. Hon har varit hemma två dagar med jordens förkylning, hosta och halsont. Hon ville gå imorgon såklart men jag lyckades övertala henne om att den promenaden förmodligen inte är något hon skulle orka. Vetetusan om det vote så lämpligt utan promenaden heller. Tråkigt men vad ska man göra. Det är ju trots allt december så det är bara att gilla läget. 

Ikväll går jag och lägger mig med någon slags lyckokänsla i kroppen. Jag är så fruktansvärt stolt över mig själv. Som jag slitit för att uppnå detta. 

För ganska precis ett år sedan sökte jag mattekursen och tyckte allt kändes väldigt avlägset. Idag fick jag belöningen. 

Så jävla glad. 

Glad, lättad, stolt, nervös och alldeles livrädd! 😂

Undrar hur många nervösa människor det sitter runtom i Sverige nu och väntar på.att det ska bli onsdag? Förmodligen en hel del studiesugna.

Alltså inser de hur lång förmiddagen kommer att bli på onsdag!?  

Usch jag är så nervös. Jag är rädd att jag kommer att bli så besviken så jag kommer börja grina om det är ett negativt besked. Kanske borde vänta med att kolla tills jag kommer hem men det klarar jag nog aldrig.

Imorgon blir jag hemma också. Känns som att jag haft feber ikväll. Onsdag måste jag jobba. Annars krävs sjukintyg. Blir spännande. 

Snart kommer mina ögon att förvandlas till en mattebok! Jag vet att jag må vara tjatig om denna matten men det är det enda som kretsar i mitt huvud just nu. Ja, förutom bävan inför hösten då men klarar jag detta så kan jag söka högskola till januari och det skulle vara som en stor sten som lyftes från mina axlar att få göra något jag vill. Även om det inte är självklart att jag kommer in så har jag försökt. Med mattekursen någorlunda hyfsat färskt i minnet kanske jag kan lyckas prestera bättre på höstens Högskoleprov och då har jag nog rätt goda chanser till att komma in på högskolan i januari. Men det känns lååångt borta än så länge.

 

Jag har precis gjort färdigt kapitel 2 i matteboken och nyss gjort diagnosen på det kapitlet. Nu vet jag vad jag behöver repetera mer på och några saker ska jag be om hjälp med förklaring imorgon.

På mindre än 3 veckor har jag räknat igenom det här kapitlet. Enligt min studieplan får det ta 8 med min studietakt så nu kan man nog anse att jag är ifatt igen. Första kapitlet drog ju ut på tiden. Jag vill ju hemskt gärna bli klar så fort som möjligt så jag slipper tänka på detta när jag börjar jobba så jag får väl fortsätta köra på som en dåre. 

På måndag tänker jag försöka skriva prov på detta kapitlet. Sen är det två kapitel kvar att räkna och lära sig men de är utan prov. Sen är det det stora äckliga nationella provet kvar. Jag är så jäkla bestämd nu så det ska mycket till för att jag ska ge upp.

 

Mycket är tack vara min familj som låter mig sitta och räkna i lugn och ro. Känns lite som jag försummar dem när de är ute och leker och så. Detta hade aldrig gått om inte Jimmy haft semester.

Just nu tycker jag mycket i livet känns bara blä! Jag tror att det i grund och botten är min ångest över att snart börja jobba igen. Det är inte alls lång tid kvar nu och nu ska jag jobba ända tills jag går i pension. Inga mer barn och föräldrarledigheter att se fram emot. Bara heltidsjobb och semester på sommaren visserligen, som inte ens är självklar att jag får när jag vill och tillsammans med min man. Men aldrig några längre självklara ledigheter runt jul och andra högtider. Det är väl visserligen inte många som inte jobbar obekväma arbetstider nuförtiden men det känns ju lite extra jobbigt i och med att både jag och Jimmy jobbar så. När barnen fyllt 8 och man inte får ta ut föräldrardagar längre, semesterlistorna över jul exempelvis är fulla redan i januari, hur sjutton gör man då? Vísst har vi folk som vi kan be om barnvakt men det är våra barn, vårt ansvar.

 

Jag är otroligt glad över att jag har ett heltidsjobb med fast anställning att gå tillbaka till. Tjänar bra gör jag också. På ett sätt ska det bli väldigt skönt att komma ut från hemmets väggar igen men jag känner att jag inte vill jobba på ett skitigt lager hela livet. Det är inget fel i det men det är inte min grej. Jag vill jobba med människor. Jag vill jobba inom vården. Varje gång jag tittar på olika sjukhusprogram etc på tv så vill jag bara hoppa in och vara där. Jag vill känna att jag längtar efter att gå till jobbet.

 

Om det finns en högre makt där uppe så ber jag på mina bara knän om lite hjälp till att klara matten så jag kan börja plugga. Hjälp mig att förstå! Just nu känns det inte som att det är något att gå och hoppas på. Ska en jäkla mattekurs verkligen få sätta stopp för mina drömmar? Nej så ska det inte vara men just nu sitter jag som jag skrev igår ordentligt fast. Det är svårt att förklara hur svårt det känns.

Jag vill verkligen bli sjuksköterska. Jag vet att jag skulle vara en grym sådan. Jag vet att jag skulle (om jag jobbade på rätt ställe) tycka om att gå till jobbet. Jag skulle säkert ha jättesvårt för att klara själva utbildningen men när jag väl var klar vet jag att jag skulle klara det med bravur.

Jobbar jag som sjuksköterska jobbar jag ju också mest troligt obekväma arbetstider men då i alla fall med något jag mest troligt brinner för.

 

Jag har också ångest över all förlorad tid med barnen. Det är också en  självklarhet för alla som jobbar och har sina barn på förskola men jag måste ju få känna att det känns tråkigt även om jag vet att det är nödvändigt. Känns väldigt skönt att veta att barnen alltid kommer att gå 4-dagars veckor och aldrig några monsterlånga dagar.

 

Det kommer säkert att gå jättebra när jag väl kommer igång. Ett par dagar så känns det inte som att jag har varit borta. På gott och ont. Hela personalstyrkan på jobbet är väl i princip utbytt sen jag jobbade också. En av få personer jag såg fram emot att komma tillbaka och träffa går på Graviditetspenning i samma veva som jag kommer tillbaka. Jag gick på Graviditetspenning med Adrian när hon kom tillbaka från sitt förra barn. Jimmy och jag brukar inte direkt umgås på jobbet även om vi springer på varandra titt som tätt. Kan tycka att vi ses tillräckligt hemma.

 

Gud vilket svamligt inlägg det här blev. Det är ett sånt inlägg jag brukar skriva och sen radera. Men idag så klickar jag nog på Publicera.

I några dagar kände jag hoppet komma om att jag en dag skulle klara den här förbannade matten. Jag klarade provet, mot alla odds känns det som och nästa kapitel flöt på rätt bra i början också. Tills nu. Nu är jag återigen i ett stadie där jag kan säga JAG FATTAR INGENTING!

 

Ingen har jag att fråga heller.  Det är inte bara ett tal jag behöver hjälp med utan jag skulle behöva en ordentlig genomgång tror jag. Sen har jag ångest över hur sjutton jag ska komma ihåg det jag knappt kan från förra kapitlet. Allt ska ju kunnas på det nationella provet som är slutprovet på kursen.

 

På fredag är det midsommarafton så då missar jag matten och tick tack, tiden går. Eftersom jag skrev förra provet för sent enligt tidsplanen så hade jag hoppats kunna jobba ifatt nu men det kan jag ju glömma. Jag kan ju göra alla prov när jag vill i princip men senast 19 oktober ska jag vara klar. Kan tyckas vara lång tid tills dess men tiden går snabbt. Jag hade gärna sett att jag var klar innan jag börjar jobba 1/9. Känns lite övermäktigt att försöka jobba heltid, ta hand om hem, barn och hus och klara av matten. Dessutom skulle jag behöva ta tjänstledigt för att kunna gå på handledningslektionerna.

 

Just nu sitter jag fast på Andragradsekvationer. På förra kapitlet hade jag mest svårt för Funktioner. Om jag någonsin kommer förbi dessa andragradsekvationer så kommer något som heter Andragradsfunktioner. Hur ska jag klara det liksom när jag fortfarande har svårt för Funktionerna? Känns som ett snäpp värre på det med.

Det är konjugat och kvadreringar, faktorer och roten ur, och jag kan inte ens hålla reda på allt. Trodde det var matte jag läste. Inte någon form av obegripligt språk.

 

Jag får nog snart inse att jag aldrig blir någon Sjuksköterska.

Jag har nedräkning tills Jimmy kommer hem på söndag kväll. Det är ingen semester att styra upp precis allt här hemma. Känner mig slut som människa. Ninnie klättrar. Konflikter med en förpubertets 11-åring. Adrian röjer. Linus är den enda som för en gångs skull är rätt lugn.

 

På förmiddagen idag så var vi på Bellas skolavslutning. Jag såg inte ett dugg då jag hade fullt upp med att jaga Adrian. Jag ångrade ett tag ett vi ens gick dit. Massor med folk. En gång skulle jag spänna fast Ninnie i vagnen och släppte honom med blicken i 2 sekunder. På den korta tiden försvinner ungen. Jag känner att jag får mer och mer panik. Får syns på en av hans fröknar på förskolan och säger panikartat "Adrian är borta!" Jag tycker man känner sig så ensam såna gånger. Vem ska man rycka tag i och be om hjälp liksom. Som tur var så fick hon syn på honom en bit bort ganska direkt. Satans unge. Jag hade syskonvagn med så han fick sitta vagn sen. Under vilda protester.

 

På eftermiddagen kom min snälla mamma och var barnvakt så att jag skulle kunna åka iväg på matten idag. Vet ni. Jag fick godkänt på provet!! Såå jäkla glad. Läraren hade inte hunnit rätta än så han gjorde det under lektionen idag då jag sa att det kändes som att det gått dåligt och att jag funderade lite på vad jag skulle fokusera på att plugga för något i boken. 18/30 rätt hade jag. 12 var gränsen för godkänt så jag hade ju till och med 6 poäng till godo. Nu är det bara resten av kursen kvar att klara. Ett steg i taget. Ett kapitel till att ha prov på. Sen två kapitel utan prov. Sen det värsta. Nationella provet. Slutprovet. Hujedamig!

 

En till rolig sak. För mig i alla fall. Igår sprang ju jag och mamma stadsloppet. Jag hade en önskan om att klara mina 5 kilometer under 30 minuter. Det gjorde jag. 5 km på 29:38 stannade min runtastic app på telefonen. Då hade det gått 10-20 sekunder innan jag fick av den efter att jag kommit i mål också. Så runt 29:30 skulle jag tippa på. Mycket nöjd med det också. Det går bra nu.

 

Fast nu får min man komma hem också. Nu ska jag sova. Är så trött så jag sitter och somnar på soffan. Hoppas Ninnie sover till 7 imorgon. Det har hon gjort i två dagar nu. Då kan jag vakna till i lugn och ro när Adrian tittar på Nicke Nyfiken på tv. Det mest ultimata vore ju att han också sov till 7. Eller varför inte ännu längre. Men jag måste ju ha lite realistiska önskningar. Jag kan ju börja med att gå och sova nu.

 

Trevlig helg!

Första delprovet på mattekursen. Gick sisodär. Jag kan nog inte säga att det varken gick bra eller dåligt. Det var 11 frågor och 2 kunde jag inte svara på alls. Inte bra. Några är jag väldigt osäker på om jag gjorde rätt. Ett tal hoppade jag över från början och tänkte att det där har jag ingen aning om hur man löser. När jag sedan gick tillbaka till det talet så kom jag på hur jag skulle göra och det är nog det enda på hela provet jag är 100 % säker på att jag har rätt på.

När jag satt utanför och väntade började jag må så illa att jag var säker på att jag skulle kräkas. Började fundera ut hur jag skulle ta mig till närmsta toalett, som jag inte ens visste var den fanns. Alldeles skakig var jag och satt och kväljde. Fruktansvärt!

Vitaminerna jag köpte häromdagen är inte snälla för min mage. Man ska ta i samband med måltid. Häromdagen åt jag ett äpple och sen en tablett. Då var jag också nära på att kräkas. Idag hade jag i alla fall ätit frukost men glömde ta pillret precis samtidigt. Tog det väl en 30 min efter och det skulle jag inte ha gjort. Men jag klarade mig. Nu måste jag komma ihåg att ta dem precis samtidigt som jag äter ordentligt.

 

Adrian är piggare idag. Tack och lov. Han åt tre tallrikar yoghurt till frukost. Han har fortfarande 5-6 synliga blåsor på insidan av underläppen och under tandraden i underkäken men yoghurt gick ju tydligen bra att äta i alla fall. Får se hur det blir nu till lunchen. Vi hade bestämt oss igår för att ringa familjeläkaren idag men nu avvaktar vi. Får nog anta att det är Höstblåsor han har/haft. Ber till högra makter att Ninnie och vi andra slipper. Ninnie ligger väl mest i farozonen då han gärna stoppar in hennes nappar i munnen. Men nu har vi ju såklart försökt ha mer koll på det.

Han har återigen sovit mellan oss i natt och jag vet inte om vi eller han sov sämst. På morgonen drömde han något och var så arg. Låg och skrek "DUMMA DUMMA" och sparkade samtidigt mot min rygg. Vid halv 4 satte han sig upp och sa "sovit klart" Jag tror han sov fortfarande då för jag välte bara ner honom så fortsatte han sova.

 

Jag känner mig som en levande zombie. 2 nätter nu med kass sömn. Det märks att man inte är van att inte få sova på nätterna längre. Man anpassar sig helt enkelt efter förutsättningarna. Med nyfödd bebis och obefintlig sömn överlever man ju i flera veckor på något konstigt sätt. Herregud vad skönt att vi är förbi det stadiet.

 

Ha en fin dag!

 

 

 

Snart kliver vi på helgen igen. Gud vad fort tiden går. Om två veckor är det skolavslutning, sen jobbar Jimmy bara en vecka till innan han går på 5,5 veckas semester. Efter den är slut är det inte lång tid kvar till Ninnie ska skolas in på förskola och verkligheten med två heltidsarbetande föräldrar ska dra det här skeppet. Ångest deluxe!

 

Fast heltid kommer det egentligen inte att bli. Jag kommer att behöva ha arbetstidsförkortning fyra dagar på en fyra veckorsperiod och Jimmy likaså. Vi jobbar ju båda 4 veckors rullande schema varav en vecka var är kväll. Olika kvällsveckor vilket gör att det bara är 2 veckor av 4 som barnen behöver komma tidigt till förskolan. Det fungerar inte så bra att börja klockan 6 när förskolan öppnar 6.30. De dagar Jimmy kommer att ha arbetstidsförkortning så börjar jag dessutom redan 5.30 och tvärtom. När jag har arbetstidsförkortning börjar han 5.30  Även om vi skulle be dem öppna på jourtid så skulle vi i alla fall inte kunna börja klockan 6 när vi börjar de andra 2 dagveckorna. Tror de öppnar 6 eller 6.15 som tidigast på förskolan och så tidigt vill vi faktiskt inte lämna. Vill ju inte behöva väcka barnen mitt i natten. Nu är dej u morgonpigga men ändå. Så heltid minus 6 timmar i månaden blir det och det kan man väl kalla heltid kan jag tycka. Mest ångest har jag över att börja 5.30. Men även hur jag ska orka jobba till 22.50. Grämer mig även över hur Linus ska klara av att komma ut till taxin i tid på morgonen de veckor som han är här. Kommer vara en trött mamma innan jag kommer in i det igen.  Meen.. nu har vi hela sommaren kvar så dumt att börja oroa sig redan nu.

 

Nu sitter jag och väntar in Jimmy. Det är en sån här dag vi möts i dörren för att jag ska åka på matte. Snart har jag gjort klart första kapitlet. Provet på det borde jag ha gjort förra veckan för att följa min tidsplan men det ligger hos mig att säga till när jag vill göra det. Fy bubblan. Kommer aldrig klara det. Ska höra om det finns möjglighet nästa vecka men fredagen där är ju röd dag så den dagen försvinner ju tyvärr. Det ska bli så himla skönt när jag är klar med den här kursen. Oavsett om jag klarar den eller ej. Det känns som att så fort man får en lugn stund borde jag plugga men då är det ju även annat småfix som måste göras. Tex ta igen sig lite. Bara en sån sak som att kunna titta på tv en stund utan dåligt samvete för jag inte pluggar. Jo, jag vet. Hur ska det då bli om jag börjar plugga till sjuksköterska? Den dagen den sorgen. Då studerar jag i alla fall något som jag vill.