Camilla

Jag har varit och är hyfsat beredd på att jag någon gång under den första terminen (och säkerligen fler gånger) kommer att deppa ihop totalt och undra vad jag sysslar med, är det rätt, kommer jag klara det och så vidare.

 

Igår pratade jag med en gruppkompis. En tjej som jag fick uppfattningen att hon nästan var såhär äckligt positiv till allt. (min raka motsats) Hon berättade att hon i tisdags hade brutit ihop hemma och gråtit och skrikit och tänkt att hon inte skulle klara detta, hon undrade om hon valt rätt, skulle hon hoppa av, ja ungefär det jag radade upp här ovan. Det kändes otroligt skönt att höra att jag inte riktigt hade nått dit än. Hon hade dock tagit förnuftet till fånga redan och kände sig mycket bättre.

 

Jag känner ikväll att min första svacka är nära. Inte riktigt så illa så att jag gråter och skriker men jag känner mig nere. Kommer jag klara detta? Är jag naiv som tror att jag ska kunna plugga så intensivt i 3 år med 4 barn hemma? Varför känner jag mig som en fullständig idiot ibland när jag läser och fattar noll.

Idag hade vi genomgång i hur man söker vetenskapliga artiklar och allt är på engelska. Akademisk engelska. Jag är fullständigt KASS på engelska. Visst kan jag förstå och göra mig förstådd men det är inte mycket mer. Detta gav mig inte mindre ångest direkt. Igår kändes allt jättebra när jag kom hem. Idag känns allt skit.

 

Inte ett dugg har jag fått gjort som jag borde och hade planerat idag. Adrian och Ninnie är som jag skrev tidigare båda hemma. Förkylda, gnälliga och hostiga. Ninnie har nu på kvällen fått lite feber stackarn. Hade verkligen tänkt plugga ikväll men jag orkar inte. Jag är ingen kvällsmänniska och det är jag väl medveten om. Jag fungerar inte i huvudet. Jimmy jobbar ju kväll den här veckan och det känns som att dessa veckor när jag måste hämta på förskolan efter exempelvis en föreläsning eller grupparbete i skolan. Då ska åka hem, laga mat, roa barn, lägga barn så finns det inte mycket ork och energi kvar efter till individuella arbeten som också ska göras. Speciellt inte eftersom barnen sen i söndags nu vaknat varje dag klockan halv 6. Alltså på minuten nästan 5.30. Då är de färdigsovet och Jimmy har ju som sagt jobbat kväll så det är väl inte mer än rätt att jag går upp. På lördag tänker jag kräva sovmorgon.

Idag hade jag ju tänkt sitta på förmiddagen hemma men barnen var så griniga och ville sitta i knät och mysa så jag fick helt enkelt inte ro fast jag gick undan.

 

Jaja.. detta reder sig nog. Det är klart att det gör! Jag känner mig bara så fruktansvärt trött och gissar på en kommande natt med ytterst lite sömn då båda barnen ligger och hostar så jag tror lungorna ska komma upp. Stackars små liv.

 

Nu ska jag se på Familjen Annorlunda och njuta av att jag ändå har ett hyfsat lugn hemma :)