Camilla

Just nu tycker jag mycket i livet känns bara blä! Jag tror att det i grund och botten är min ångest över att snart börja jobba igen. Det är inte alls lång tid kvar nu och nu ska jag jobba ända tills jag går i pension. Inga mer barn och föräldrarledigheter att se fram emot. Bara heltidsjobb och semester på sommaren visserligen, som inte ens är självklar att jag får när jag vill och tillsammans med min man. Men aldrig några längre självklara ledigheter runt jul och andra högtider. Det är väl visserligen inte många som inte jobbar obekväma arbetstider nuförtiden men det känns ju lite extra jobbigt i och med att både jag och Jimmy jobbar så. När barnen fyllt 8 och man inte får ta ut föräldrardagar längre, semesterlistorna över jul exempelvis är fulla redan i januari, hur sjutton gör man då? Vísst har vi folk som vi kan be om barnvakt men det är våra barn, vårt ansvar.

 

Jag är otroligt glad över att jag har ett heltidsjobb med fast anställning att gå tillbaka till. Tjänar bra gör jag också. På ett sätt ska det bli väldigt skönt att komma ut från hemmets väggar igen men jag känner att jag inte vill jobba på ett skitigt lager hela livet. Det är inget fel i det men det är inte min grej. Jag vill jobba med människor. Jag vill jobba inom vården. Varje gång jag tittar på olika sjukhusprogram etc på tv så vill jag bara hoppa in och vara där. Jag vill känna att jag längtar efter att gå till jobbet.

 

Om det finns en högre makt där uppe så ber jag på mina bara knän om lite hjälp till att klara matten så jag kan börja plugga. Hjälp mig att förstå! Just nu känns det inte som att det är något att gå och hoppas på. Ska en jäkla mattekurs verkligen få sätta stopp för mina drömmar? Nej så ska det inte vara men just nu sitter jag som jag skrev igår ordentligt fast. Det är svårt att förklara hur svårt det känns.

Jag vill verkligen bli sjuksköterska. Jag vet att jag skulle vara en grym sådan. Jag vet att jag skulle (om jag jobbade på rätt ställe) tycka om att gå till jobbet. Jag skulle säkert ha jättesvårt för att klara själva utbildningen men när jag väl var klar vet jag att jag skulle klara det med bravur.

Jobbar jag som sjuksköterska jobbar jag ju också mest troligt obekväma arbetstider men då i alla fall med något jag mest troligt brinner för.

 

Jag har också ångest över all förlorad tid med barnen. Det är också en  självklarhet för alla som jobbar och har sina barn på förskola men jag måste ju få känna att det känns tråkigt även om jag vet att det är nödvändigt. Känns väldigt skönt att veta att barnen alltid kommer att gå 4-dagars veckor och aldrig några monsterlånga dagar.

 

Det kommer säkert att gå jättebra när jag väl kommer igång. Ett par dagar så känns det inte som att jag har varit borta. På gott och ont. Hela personalstyrkan på jobbet är väl i princip utbytt sen jag jobbade också. En av få personer jag såg fram emot att komma tillbaka och träffa går på Graviditetspenning i samma veva som jag kommer tillbaka. Jag gick på Graviditetspenning med Adrian när hon kom tillbaka från sitt förra barn. Jimmy och jag brukar inte direkt umgås på jobbet även om vi springer på varandra titt som tätt. Kan tycka att vi ses tillräckligt hemma.

 

Gud vilket svamligt inlägg det här blev. Det är ett sånt inlägg jag brukar skriva och sen radera. Men idag så klickar jag nog på Publicera.