Första svackan.

Jag har varit och är hyfsat beredd på att jag någon gång under den första terminen (och säkerligen fler gånger) kommer att deppa ihop totalt och undra vad jag sysslar med, är det rätt, kommer jag klara det och så vidare.
 
Igår pratade jag med en gruppkompis. En tjej som jag fick uppfattningen att hon nästan var såhär äckligt positiv till allt. (min raka motsats) Hon berättade att hon i tisdags hade brutit ihop hemma och gråtit och skrikit och tänkt att hon inte skulle klara detta, hon undrade om hon valt rätt, skulle hon hoppa av, ja ungefär det jag radade upp här ovan. Det kändes otroligt skönt att höra att jag inte riktigt hade nått dit än. Hon hade dock tagit förnuftet till fånga redan och kände sig mycket bättre.
 
Jag känner ikväll att min första svacka är nära. Inte riktigt så illa så att jag gråter och skriker men jag känner mig nere. Kommer jag klara detta? Är jag naiv som tror att jag ska kunna plugga så intensivt i 3 år med 4 barn hemma? Varför känner jag mig som en fullständig idiot ibland när jag läser och fattar noll.
Idag hade vi genomgång i hur man söker vetenskapliga artiklar och allt är på engelska. Akademisk engelska. Jag är fullständigt KASS på engelska. Visst kan jag förstå och göra mig förstådd men det är inte mycket mer. Detta gav mig inte mindre ångest direkt. Igår kändes allt jättebra när jag kom hem. Idag känns allt skit.
 
Inte ett dugg har jag fått gjort som jag borde och hade planerat idag. Adrian och Ninnie är som jag skrev tidigare båda hemma. Förkylda, gnälliga och hostiga. Ninnie har nu på kvällen fått lite feber stackarn. Hade verkligen tänkt plugga ikväll men jag orkar inte. Jag är ingen kvällsmänniska och det är jag väl medveten om. Jag fungerar inte i huvudet. Jimmy jobbar ju kväll den här veckan och det känns som att dessa veckor när jag måste hämta på förskolan efter exempelvis en föreläsning eller grupparbete i skolan. Då ska åka hem, laga mat, roa barn, lägga barn så finns det inte mycket ork och energi kvar efter till individuella arbeten som också ska göras. Speciellt inte eftersom barnen sen i söndags nu vaknat varje dag klockan halv 6. Alltså på minuten nästan 5.30. Då är de färdigsovet och Jimmy har ju som sagt jobbat kväll så det är väl inte mer än rätt att jag går upp. På lördag tänker jag kräva sovmorgon.
Idag hade jag ju tänkt sitta på förmiddagen hemma men barnen var så griniga och ville sitta i knät och mysa så jag fick helt enkelt inte ro fast jag gick undan.
 
Jaja.. detta reder sig nog. Det är klart att det gör! Jag känner mig bara så fruktansvärt trött och gissar på en kommande natt med ytterst lite sömn då båda barnen ligger och hostar så jag tror lungorna ska komma upp. Stackars små liv.
 
Nu ska jag se på Familjen Annorlunda och njuta av att jag ändå har ett hyfsat lugn hemma :)

Host och snörvel.

Jag måste säga att i Januari 2015 har vi varit väldigt friska om jag jämför med samma månad för både ett och två år sedan. Jag har mer eller mindre gått och väntat på när barnen ska bli sjuka. Idag är första dagen de är hemma. 
Både Adrian och Ninnie är ganska ordentligt förkylda och hostiga. De har ingen feber och är väl stundtals rätt pigga man man märker att orken inte är på topp och de hostar väldigt mycket. Båda två. 
Adrian vaknade vid 23 igår kväll och hade slemhosta. Jag blev nästan rädd ett tag för det lät som att han skulle kvävas av allt slem och han blev både arg och ledsen. Inte har vi något slemlösande heller. Näsan var totalt igenkorkad ovkså Det blev bättre efter en stund när han äntligen gick med på att snyta sig, ta nässpray och dricka lite vatten. Han drog ner byxorna och ville att jag skulle ta feber. 37.9 hade han så det är väl egentligen gränsfall. 

Jaja, idag är de hemma i alla fall. Jimmy jobbar kväll och jag måste verkligen till skolan på eftermiddagen. Vi ska ha genomgång i hur man söker vetenskapliga artiklar. Ganska viktigt att kunna. Jimmy skulle vaba tills jag kom hem men som tur var kunde min kära mamma komma över en stund så det slapp han. 

Nu ska jag ta en dusch och försöka få något gjort i studieväg på förmiddagen. Nog för att jag har möjlighet att gå undan men jag får inte alls samma ro. Vill ju hellre vara med barnen och jag känner mig som en svikare mot Jimmy som låter honom ta det själv. Det behöver jag ju absolut inte göra men så fungerar jag. Något att jobba på. 

Ciao!


Onsdagen..

Då har vi kommit fram till onsdagen redan. Veckorna rusar fram verkligen fram nu.
Idag har vi haft Gruppdiskussioner i skolan och för första gången kändes det faktiskt riktigt bra. Gruppen har börjat lära känna varandra och idag skrattade vi och hade riktigt kul. Mycket bra diskussioner också. Vi är inte överens om allt men det är ju lite det som är kul också. Hur vi har olika åsikter och synsätt på saker.  Det känns faktiskt som att vi har läget under kontroll inför seminariet på tisdag. Jag ska läsa igenom allt vi ska prata om en gång till men jag panikar inte lika mycket längre. Jag fick höra av en gruppkompis att hela jag utstrålade mer lugn idag än vad jag gjort tidigare så det var ju kul.
Fick även höra av en annan gruppkompis som är väldigt intresserad av smink och make up-artisteri att jag hade så fina drag i ansiktet så hon satt och fantiserade om hur hon skulle sminka mig. Haha. Det är inte varje dag jag får såna komplimanger. Jag som dessutom i princip aldrig sminkar mig.
 
Nu är klockan inte ens 19 och båda mina små sover. De stora är inte hemma och Jimmy jobbar kväll. Väldigt tråkigt faktiskt, ensamt. Jag vet att jag borde sitta med mitt individuella arbete men jag kommer på tusen ursäkter till att inte göra det. Ingen av ursäkterna är egentligen direkt bra.
Inget av barnen hade sovit på förskolan idag. Ninnie var nära på att somna vid 17 men jag satte på Krambjörnarna på Netflix och det var tydligen så bra att hon höll sig vaken. Adrian också. Han var ändå den som somnade först sen, på soffan.
 
 
Nej nu ska jag vara duktig och läsa lite om Arbetsgruppens Psykologi. Spännande saker.. eller inte så värst.
 
 
 
 
 
 
 

Svammel.

Idag var planen att jag skulle sitta hemma och plugga själv hela dagen. Det står Egna studier på schemat så jag tänkte börja med mitt individuella arbete jag ska göra. Fruktansvärd ångest över det för övrigt. Känns inte alls som att jag har koll på läget där och jag är fortfarande och nafsar lite på alla olika frågeställningar vi ska besvara. Jag kanske borde fokusera på en i taget men jag har inte riktigt det där med studietekniken än.
Jag skickade ett sms till Linnéa och skulle höra lite om det här med hur man refererar och referenser i stort vilket hon kan. En hel jäkla vetenskap. Hon skulle också ha skrivit på sin magisteruppsats (pluggar till specialistsjuksköterska) men hade tagit fel på dag med den tjejen hon arbetar med så det blev att jag åkte hem till henne och fick hjälp att komma igång. Guld värt. Nu är jag en bit på väg i alla fall och det känns skönt även om jag fortfarande panikar lite över det. Long way to go! Tack gode Gud för att jag har kunnigt folk jag kan fråga.
 
Kaos på Linnéas köksbord.

Jag borde nog egentligen plugga nu också istället för att sitta här men min käre son somnade i mellanmålet på förskolan idag efter en tuff natt och en pappa som glömde säga till att han förmodligen hade behövt sova efter lunch. Så en vaken son gör att koncentrationen inte riktigt är på topp.
Adrian är jätteorolig på nätterna nuförtiden och har varit i flera veckor nu. Det är väl en av de berömda faserna han går igenom. Sömnen blir lidande för oss alla. I natt hade dessutom jag svårt för att sova så jag skrapade ihop lite drygt 4 timmar osammanhängande sömn. Det är alldeles för lite för mig. Jag försöker alltid se till att få ihop minst 7 timmar. Två nätter på raken nu som jag sovit oroligt och alldeles för lite.
Jag tycker inte alls om att somna innan Jimmy har kommit hem. Avskyr att sova när jag är ensam hemma. Nu är det dessutom tal om att han eventuellt ska jobba natt i några veckor om ett tag. Ingenting jag ser fram emot alls. Inget som är bestämt heller. Visst vore det guld för ekonomin. Men sova själv 5 av 7 nätter i 4-5 veckor. Jag har väl inget val, men nej tack inte om jag får välja.
 
 

Hej då måndagen.

Den här dagen försvann i ett naffs. Skönt det var jag har varit otroligt trött. Det kostar på att stressa runt på natten. 
 
Jag började min förmiddag med en föreläsning om Kunskap och lärande. Det var väl inte jätteintressant men vår lärare är super så hon gjorde att man inte tappade intresset. Jag kan dock inte riktigt relatera detta till mitt blivande Sjuksköterskeyrke?! 
 
 
När jag åkte in till stan imorse så insåg jag efter en bit att jag fått med mig halva bohaget - Böcker, pennor, frukt osv men inget jäkla kollegieblock vilket kan vara bra att ha på en föreläsning så jag kan anteckna. Eftersom jag hade god tid på mig vände jag hem för att hämta det. La det på sätet bredvid min väska när jag plockat upp det. När jag sedan satt i föreläsningssalen insåg jag att där låg det kvar. Jag hade bara tagit väskan. Svordomar! Jag antecknade istället på baksidan av flera papper i ett kompendium och renskrev nu ikväll. Det var väl ändå positivt för då fick jag lov att gå igenom allt en gång till medan det finns hyfsat färskt i huvudet.
 
Hämtade Fisarna på förskolan och jag är rädd att Adrian håller på att bli sjuk. De har båda varit lite förkylda i någon vecka nu. Inte farligt och de är ändå pigga men nu ikväll tyckte jag Adrian lär hes, hostig och verkade allmänt hängig. Kanske bara trött också då han inte sovit på dagen. Han somnade halvt på min rygg när vi låg och mös framför en film. 
 
Handen i håret såklart. 
 
Hans hårpill är helt maniskt ibland. "Jag vill ha ditt hår. Jag älskar ditt hår. Det luktar väldigt gott" får jag höra dagligen. Tror inte han accepterar en kortklippt partner när det blir så dags :)
 
Nu ska jag slå igen mina blå. Hoppas på en bättre natt än sist. 
 
 

Stressig natt.

I natt har jag varit på seminarium och fått tunghäfta. 
Jag har varit på föreläsning och inte hunnit anteckna det jag ansåg vara viktigt som jag inte har en aning nu om vad det var. 
Jag har varit på lektion och insett att jag har två st olika individuella arbeten jag inte påbörjat som skulle vara klara dagen efter. 
Jag har bråkat med Jimmy om något jag inte minns. 
Jag har storstädat köket med disk högt och lågt och även härjat runt i tvättstugan.
 
Detta är vad jag minns att jag gjort i drömmarnas värld. Snacka om inre stress. Trodde jag var rätt lugn nu faktiskt. Det känns som att jag hade varit mer utvilad om jag varit vaken hela natten. 
 
God morgon!

Pulkaåkning.

En sak som jag minns från när jag var yngre att jag älskade var att åka pulka. Igår bestämde vi att det skulle åkas pulka idag och att vi skulle gå ut direkt på morgonen. Lika bra att passa på när det äntligen är perfekt pulkaväder. Klockan 8.50 var vi i pulkabacken. Helt ensamma. Haha.
 
Skillnaden från när man var yngre och nu är för det första: Konditionen. Herremingud vad jag flåsade när jag kom upp. Måste komma igång med löpningen igen. För det andra så var man inte tvungen att dra upp ett barn i pulkan eller boben då. Adrian klarade nätt och jämt att ta sig upp själv men Ninnie var det värre med.
 
I andra åket med pulkan, jag och Ninnie så lyckades jag pricka in ett rätt stort gupp i backen. Jag lyfte nog utan att överdriva 30 cm från pulkan och Ninnie lika mycket till från mitt knä. Aj min röv! säger jag bara. Haha. Ändå kunde jag inte låta bli att asgarva. Lilla Ninnie tyckte inte att det var lika kul så hon sa argt: "Nu åkt färdigt" Sen vägrade hon sätta sig i pulkan på en bra stund. Vi lyckades dock att få upp henne en gång till lite senare och då hade hon glömt bort det läskiga så då ville hon åka flera gånger.
 
 
 
Efter ca en timme var småbarnen nöjda och innan vi kom hem så satt Ninnie och fullständigt skrek i pulkan för att hon frös om sina händer och fötter. Eller som hon skrek: "ja flyser mina vantar"  och hon frös även om skorna. Måste nog införskaffa ett par andra vantar åt henne och se till att ullsockorna inte ligger och skräpar på förskolan under helgerna.
 
Adrian pratar nu om att han vill åka skridskor så det måste vi också prova på någon dag. Tyvärr är det rätt sparsamt med skridskoåkning för allmänheten här i Skultuna där vi bor. Han är väldigt noga med att påpeka att vi måste hålla i honom. Skridskor har vi ett par ligger sen Bella och Linus var små i precis rätt storlek.Vet inte riktigt var han sett det här med skridskoåkning men säkerligen är det de stora barnen på förskolan som går iväg och åker ibland.
 
Klockan är nu 14.10 ca och det börjar kännas som det är dags för att gå och sova snart. Fånga dagen är barnens motto. Undrar vad vi ska göra resten av dagen nu.
 
 

Första veckan avklarad.

Då är första veckan på Sjuksköterskeutbildningen avklarad och jag är alltså en vecka närmre målet. Det känns dock som att jag är längre ifrån målet än vad jag någonsin har varit. Suck! Jag har verkligen noll koll på läget.
Har roat mig på morgonen här med att skriva ut en bunt med papper på 123 sidor. Litteratur vi ska läsa med tung akademisk svenska. Jag har läst sammanfattningen bara och om jag skulle läsa det igen skulle jag förmodligen inte kunna säga att jag läst det en gång förut. Läsförståelse är verkligen inte min grej när det är något som inte intresserar mig och när det är ett svårt språk. Vad är kunskap? heter boken eller vad man nu ska kalla det. En antologi är det mer bestämt. Ett nytt ord jag lärt mig i veckan i alla fall. Jag har i vilket fall väldigt väldigt svårt att förstå varför detta ska vara relevant för utbildningen.
På måndag är första föreläsningen. Då kanske man i alla fall kan förstå lite mer än när man bara sitter och läser själv. Jag tror heller inte att min grupp har insett hur mycket vi faktiskt behöver sitta men det kanske ger sig när vi kommer in i det. Igår tex hade vi Grupparbete på schemat men majoriteten av gruppen ansåg att vi inte behövde ses utan att vi skulle vara hemma och läsa litteratur istället.
Nästa tisdag har vi första seminariet och det ger mig fullständig panik! Jag är ju tyvärr inte den som låter högst i ett klassrum om vi säger så. Speciellt inte om jag är osäker på om jag har rätt eller inte. Det är väl bara att börja jobba det.
Jaja.. det blir nog bra detta. Alla nya högskolestudenter är väl mer eller mindre förvirrade antar jag.

Plugg!

Det känns som att det kommer skrias mycket om plugg här i framtiden då det av naturliga skäl är det som kretsar mest i mitt liv just nu.
 
Igår började skolan på allvar. Det var kursintroduktion och gruppindelningar. Jag var ju som jag skrev tidigare lite orolig över detta moment men det gick bra. Vi delades även in i 2 olika klasser baserat på de 12 grupperna. 6 grupper i varje klass.
Gruppindelningen gick bra. Jag hade pratat med en tjej lite innan vi gick in, 29 år och hitflyttad från Småland pga studierna så vi bestämde att vi skulle vara i samma grupp och sen hittade vi 4 st tjejer till. Så nu är vi alltså en grupp. Om jag egentligen har så jättemycket gemensamt med någon av dem vet jag inte men det visar sig. Det behövs väl inte egentligen men vi kommer ju att umgås ganska intensivt ett tag framöver nu så det är väl att rekommendera att vi kommer överens i alla fall.
 
När jag kom hem igår var jag så slut i skallen så jag var gråtfärdig. Mycket info på kort tid.
 
Idag är det Egna studier hemma och för mig innebär det att läsa ca 50 sidor i en bok tills i morgon och även ett utdrag som heter Kompetensbeskrivning för legitimerad Sjuksköterska från Socialstyrelsens hemsida.
Boken har jag läst nu och jag fattar ingenting. På riktigt ingenting. Det är tyvärr inget ämne som jag riktigt förstår varför det är relevant för utbildningen men det ger sig nog. Jag är bra på att läsa och jag läser snabbt men när det inte intresserar mig eller om jag inte förstår så läser jag utan att ta in vad det står. Tankarna flyger iväg på annat som är roligare.

Mest ångest har jag över en individuell inlämningsuppgift som vi ska lämna in i slutet av kursen. Hur det ska refereras och jag fattar inte ens vad jag ska skriva om. Olika frågeställningar som har svar i 6 olika böcker eller 2 tjocka häften med papper. Sen egna tankar och åsikter. Förhoppningsvis ger sig det också. Detta är vad jag fasar för mest. Individuella inlämningsuppgifter. Detta ska ske utöver olika seminarier och Grupparbeten.
 
Jag har redan hunnit tänka: Detta klarar jag aldrig! Läraren vi hade berättade lite om sin bakgrund. Hon hade dyslexi och innan hon började på högskolan kunde hon knappt skriva. Hon hade arbetat som undersköterska i 25 år när hon vidareutbildade sig. Hon sa att om hon klarade av att läsa på högskola så gör alla det. Så jag får hoppas att hon har rätt.
 
Imorgon har vi grupparbete i skolan. Förhoppningsvis är det något som klarnar lite då. Vi ska bland annat skriva ett Gruppkontrakt med tankar och förväntningar som vi har på gruppen. Det kan väl inte vara så svårt i alla fall. :)
 
Tända ljus kan man ha fast man pluggar. Fast ljuset syns visst inte 😅
 
 
 
 

Dötid.

Idag börjar jag klockan 9.15. Det betyder att jag behöver åka hemifrån runt 8.30 senast. Jag hatar att komma i sista sekunden när jag har tider att passa. 

På förskolan börjar de att äta frukost klockan 8 vilket betyder att jag skulle behöva lämna dem mitt i frukosten om jag lämnade dem vid 8.20. Jag vill inte gärna stressa när jag lämnar dem heller utan vill ha tid att prata med personalen och säga hej då till barnen utan att de känner att jag är stressad. Detta betyder då att jag får lämna innan frukost och då vill de att man kommer senast 7.45 så att de ska kunna sätta sig i lugn och ro utan barn som kommer in med sina föräldrar mitt i. Jag har själv jobbat på förskola och vet hur irriterande det är med föräldrar som inte respekterar detta. Alltså var jag då klar med lämningen och hemma igen strax före 8. Jag har då en halvtimmes dötid. Vad gör man då? Sitter i soffan, lyssnar på radio och bloggar. Idag åker jag nog ännu tidigare då jag inte har full koll på vart jag ska vara. Tror jag skrivit högskoleprov i den lokalen men är inte säker.

Usch. Jag nervös. Idag börjar allvaret. Är det nu jag ska räkna med noll fritid fram till sommarlovet? 

Uppropet!

Då var uppropet avklarat och jag är nu alltså sjuksköterskestudent på Mälardalens Högskola. Det är stort.
 
Själva uppropet var avklarat på en halvtimme. De ropade upp alla namnen och det var det ungefär. Konstigt att det var i alla fall minst 5-6 st som inte var där trots att det är obligatorisk närvaro. De har ju JA svarat jag på sitt antagningsbesked. Visst att saker kan hända men då måste man ju meddela det. Förmodligen blir det några glada reserver istället.
 
Vi fick väldigt kort info om själva programmet och vad vi får för examen när vi är klara. Sjuksköterskeexamen och Kandidatexamen (vad det nu är).
 
Programmet är indelat i 6 terminer.
Termin 1, 3 och 5 är bara teoretiska. Termin 2 har vi 5 veckors praktik. Skulle väl handla om omvårdnad mest om jag inte minns fel. Termin 4 har vi 10 veckors praktik inom kirurgi och akutvård (om jag inte minns fel där också) och termin 6 är det 16 veckors praktik med bland annat äldrevård. Hon pratade så snabbt så jag hann inte anteckna.
 
Imorgon har vi kursintroduktion i första kursen vi ska läsa. Lärande och professionalisering heter den och verkar rent ut sagt astråkig. Många säger att första terminen är bara flum och det gäller att tag sig igenom den så blir det roligare sen. Jag vill ju läsa om medicin, sjukdomar och vård. Men nu ska jag gå in med öppet sinne och inte döma ut något i förskott.
 
Imorgon ska vi även dela in oss i 12 grupper på alla 80 personer som är antagna och det tycker jag verkar jobbigt. Vi ska själva göra det och många verkar liksom känna varandra redan. De hade varit med på massa studentkårsjox på förmiddagen och jag känner inte riktigt att studentkåren med nollning, pubrundor och middagar hinns med riktigt i mitt familjeliv. Jag kastas lite tillbaka till typ mellanstadiet när man skulle vara i olika lag och man alltid var orolig för att bli vald sist, vilket jag ofta blev eftersom jag var kass på fotboll och idrott. Det känns som att mycket hänger på att hamna i en bra grupp. Jag oroar mig säkert i onödan men det känns som ett stressmoment. Första kursen är i princip bara grupparbeten. Det jag fasar för mest. Salstentor oroar mig inte det minsta. Det kan man plugga till. Grupparbeten och individuella arbeten oroar mig mer men det är säkert för jag inte riktigt vet vad det innebär än.
 
Vårdförbundet stod utanför och värvade folk. De gratulerade till att jag hade valt att studera till världens bästa yrke. Jag gick med direkt eftersom jag redan gått ur Handels. 150 kr för hela studietiden var inget att bråka om tycker jag. Då fick man även en försäkring som skulle täcka vissa omkostnader om man blev sjuk tex under studietiden. De första 20 fick en påse med lite grejer i. En mapp, penna, ett sånt fodral sköterskorna har sina pennor i och en kondom. Haha. Den kändes viktig.
 
Undrar hur många gånger jag kommer behöva stå vi den här skylten och klura på hur jag ska hitta dit där jag ska vara?
 
 
 
 
 
 
 

För ett år sedan.

Oh lord vad barnen växer. Ännu en Flashback.
 
Denna bild är tagen den 20/1-2014, alltså imorgon för ett år sedan. Jag vet att vi var ute en kort sväng den dagen för att byta lite luft i lungorna då hela familjen legat magsjuk dagarna innan. Jag mår nästan dåligt bara av att titta på bilden.
 
 
Detta är nog en av få bilder vi har på dem båda där de båda tittar in i kameran och ser glada ut. Äskade fisar!
 

Imorgon är det dags.

Imorgon smäller det, då blir jag högskolestudent. Det trodde jag aldrig. Visst att jag kämpade för det hela förra året men jag vet inte om jag riktigt trodde på det innerst inne. Jag vet att jag inte trodde på det innerst inne men jag kämpade på ändå.
 
Jag är faktiskt mindre nervös än vad jag trodde att jag skulle vara. Kanske för att jag varit nervös konstant i en månad nu så det börjar lägga sig? Eller helt enkelt att jag känner att jag har lite koll på läget. Om man nu kan ha det. Jag är förberedd på det värsta men kommer förmodligen ändå att bli chockad över hur mycket det är.
 
Håll gärna en tumme eller 2 imorgon klockan 13.15. Igår var jag utan för Mälardalens Högskola och kollade på kartorna över skolområdet vart jag ska vara så det har jag i alla fall koll på nu och bara en sån sak känns tryggt. Det gäller att ha så mycket kontroll som det bara går.
 
Nu ska jag snart sova för jag är otroligt trött. Lider av konstant trötthet numera känns det som.

Snart smäller det.

Jag börjar på allvar fundera på om det är någon däruppe som har bestämt sig för att jag ska göra illa mig ordentligt men som inte riktigt lyckas med sitt mission..
 
Först gjorde jag ju illa tån i onsdags. Det är mycket bättre men det är fortfarande besvärligt att gå med skor på för då liksom kniper det åt och det gör ont.
 
I fredags så halkade jag på isgatan vi har på vår garageuppfört. Tjoff sa det så låg både jag och Ninnie i en iskall vattenpöl på backen. Jag vred till foten på något vis och tog emot mig med handen. Mitt fulla fokus var på att skydda Ninnie och det lyckades jag med. Handen gjorde lite ont några timmar bara sen var det bra. Jag hade en väldig tur tror jag. Något säger mig att akut och ortopedmottagningarna har det ganska fullt med jobb i dagar som dessa när det är isbeläggningar på vägarna. Det är nog väldigt många som ramlat och brutit sig.
 
Sen idag då. Jag vet inte om jag är extremt klantig eller om jag bara har en jäkla otur. Jag hade stoppat i tvätt i tvättmaskinen och satt på den. Jag var på väg ut ur rummet där tvättmaskinen står, till rummet som nu håller på att bli ny tvättstuga med halvkaklade väggar och rispiga betongfoder runt dörrarna när jag undrar om jag verkligen fick igång maskinen. Så jag vänder mig mot tvättmaskinen och trycker på "on"-knappen en gång till liksom i farten och vänder mig sen för snabbt och slår i näsan rätt i kanten på dörrfodret (som inte är något dörrfoder utan bara betong) Fy fan vad ont det gjorde. Tårarna sprutade såklart. Att slå i näsan är bland det mest smärtfulla jag vet. Förutom gallsten. Nu lyser näbben som ett stoppljus och jag hoppas det lägger sig snart. Kul att komma till skolan första dagen imorgon och se blåslagen ut och sen komma med kommentaren att man gått in i en dörr.
 
 
 
 

Leos lekland och trötta barn.

Idag skulle Jimmy egentligen ha jobbat men han behövdes mer på jobbet på sin lediga dag i torsdags än vad han gjorde idag så han fick byta, ledig torsdag mot ledig lördag. Inte mig emot. Vi passade på att åka till Leos med småbarnen på förmiddagen. Herregud vad de röjde. Helt lyriska båda två. Så roligt att se. Min onda tå (som mår mycket bättre) var inte nöjd över allt rännande upp för "trapporna" mot kanorna men barnen hade superkul så det fick göra lite ont. Ninnie skrattade högt varje gång vi åkte kana. Älskade bollhavet. Adrian älskade sjörövarskeppet och att skjuta bollar. 

På hemvägen åt vi på Max för att barnen skulle hinna få något i magen innan de definitivt skulle somna i bilen. Inne på Max betedde sig Adrian som ett sånt där barn de andra gästerna suckar högt åt. Såå övertrött och grinig. Skrek o härjade hej vilt så man fick skämmas. Det blev till att kasta i sig maten och åka hem snabbt som ögat. Båda somnade i bilen och båda vaknade när vi kom hem och ingen skulle somna om. Sen fortsatte gnällandet med trötta och extremt tjuriga barn hela eftermiddagen.

Jag längtar verkligen till den dagen då de inte behöver sova på dagen. Det känns alltid som att vi måste anpassa hela våra dagar efter deras sömnbehov på dagen, främst Ninnies. Adrian kan bli stärkt av en powernap i bilen vilken Ninnie nästan aldrig somnar i. Hur trött hon än är. Idag var ett undantag. 
Vi hinner sällan göra något på förmiddagen. Gör vi något som idag och det drar över på tiden när de börjar bli trötta så blir hela dagen förstörd. Adrian sover inte alltid på dagen längre, men han behöver en vila i alla fall. Det blir sällan av att han sover när vi bara är hemma men alltid på förskolan men där är det ju ett annat tempo än hemma. Ninnie kan också ha dagar som hon inte sover men oftast gör hon det. Det är tur att det inte är såhär jämt. Jag tror Ninnie kommer vara yngre än Adrian när hon slutar sova. 

Phu säger jag bara. Det var en fröjd att sätta sig i soffan efter de somnat nu ikväll. 
 
Tänk att de är så söta när de sover. All irritation man känt under dagen är som bortblåst och hjärtat svämmar över av kärleken. Det är väl en jäkla tur. Älskade skitungar, vad vore livet utan er?
 

Om

Min profilbild

Hej och Välkommen hit!!

Camilla heter jag som skriver här. Jag är 33 år gammal. Fru. Mamma åt 4 barn. Villaägare. Sjuksköterskestudent. Lagerarbetare. Dotter. Syster.

Min blogg är mitt bollplank åt mig och mina funderingar i livet. Här lindas livet inte in i rosa moln och ständigt lycka, utan jag skriver om min och vår verklighet på gott och ont.

Välkommen med åsikter.

På instagram hittar ni mig under namnet camilla_dahlstedt. Varnar för mycket bilder på barnen!
RSS 2.0