Vad händer?!
Jimmy har semester så all min överblivna tid (om den nu ens finns egentligen :)) går till att räkna matte. Boring boring men snart har jag på något sätt lyckats avverkar halva andra kapitlet och om jag ska följa tidsplanen som jag halkat efter i så bör jag skriva mitt andra prov i mitten på juli. Det känns inte helt omöjligt om jag fortsätter i denna takt och om jag inte kör fast stenhårt igen. Nu har jag haft tur och lyckats hitta massa olika videos med genomgångar på youtube så jag räknar varvat med att glo på youtubeklipp och jag kan säga att då går det bra mycket lättare. Hela grejen känns fortfarande övermäktig att jag någonsin ska klara detta men jag kämpar på. Klarar jag detta så lovar jag att aldrig mer säga att något är omöjligt.
Annars då. Vad händer?
Inte mycket. Vi har bara varit hemma än så länge på Jimmys semester. Vi var ju och firade midsommar hos hans syster. Vi åkte hem redan på midsommardagen. Borta bra men hemma bäst. Hon har en son som är 1 år äldre än Adrian och de körde fullt race mest hela tiden. De hade roligt och var överens för det mesta men bara en sån sak som att få dem i säng på kvällen var inte det lättaste. Men det var trevligt helt klart men så skönt att komma hem igen.
Tanken var att vi skulle åka till Kolmårdens djurpark om 2 veckor men jag ska erkänna att det lockar inte så värst. Vi var ju där för två år sedan. Jimmy är i detta nu nere på stan och ska kolla om vi ska boka en kryssning. Problemet med att vi är 6 st är att vi måste ha två hytter och det verkar inte så spännande. Han tyckte att det var lättast att åka ner och prata med dem på Birka face to face så då fick han väl göra det. Mr Kontrollbehov :D
Vi är tyvärr alltid ute i sista sekunden på semestern och funderar på vad vi ska göra. Stugor och sånt är ju för det mesta redan fullbokat. Vi har inte någon ihopsparad budget bara ägnad till semestern heller. Vi har lite pengar undansparade men vi vill ju gärna inte bränna allt. Det skulle kännas olustigt att inte ha några pengar att falla tillbaka på om något oförutsett händer. Bilhaveri, värmeväxlaren pajar eller vad som helst. Nu glider jag iväg känner jag. Dit jag ville komma var att vi vill hitta något roligt att göra till lagom pris. Tills nästa år ska vi tamejtusan börja planera i tid. Fast fan vet då om vi ens kommer att få semester tillsammans när vi båda jobbar.
I måndags så kom Linus och undrade om jag kunde titta vad han hade i armhålan. Något som kändes konstigt sa han. Jag tittade och såg en svart prick. Tittade närmare och det vidrigaste lilla skitkrypet som finns uppenbarade sig. En fästing. Den var yttepytteliten och hade väl knappt ens hunnit att sätta sig ordentligt så för den sakens skull är jag inte orolig men vetskapen av att han hela dagen bara varit hemma i vår trädgård gör att jag får lite lätt ångest över att ingen av oss är vaccinerade mot TBE. När de uppenbarligen finns på så nära håll. Blää. Kollade lite vad vaccin kostar och att vaccinera hela familjen skulle kosta nästan 2000 kr för bara första dosen. Jag tycker det är galna summor. Jag vet inte hur vi ska göra faktiskt. Får någon mer en fästing här hemma känns inte valet så svårt.
Nu höll jag på att glömma berätta. De flesta av mina läsare vet väl redan. Men i förrgår sprang jag en mil tamejtusan! Det var sjukt jobbigt. Dennis var med och hade han inte varit där hade jag nog gett upp redan vid dryga 3 km. Jag hade ju också outat på Facebook att jag skulle försöka så då ville jag ju inte sen behöva erkänna att jag gav upp vid 3 km. Men jag klarade det så nu vet jag att jag kan. Med vilja kommer man långt för det var enbart på ren envishet jag sprang de sista kilometrarna. Min vänstra vad sprängde och krampade och min högra fot gjorde så jävla ont rent ut sagt. Jag tror jag behöver nya bättre skor. Får ont under fötterna nästan direkt när jag springer nu.
Hur jag mår idag? Jo, den smärtan jag besitter i mina ben just nu är inte nådig. Jimmy frågade igår om det var värt det för att springa en mil och jag sa att jag inte visste. Vid noga övervägande kan jag svara Ja, det var värt det. För det var en riktig självförtroendehöjare ska jag tala om. Jag kan springa en mil liksom! Det trodde jag aldrig i min vildaste fantasi att jag skulle klara när jag började springa i höstas. Sjukt stolt över mig själv faktiskt. :)
Trött tjej efter en mil. Men mycket nöjd.
Kan inte direkt skryta om min hållning på den här bilden dock :)
Nähe..Dags att väcka Adrian. Han får bara sova en timme på dagen numera annars så kan han hålla igång halva natten. Alla barnen är nu inställda på semestertider tack och lov. Vi har fått sova till runt 7 i flera dagar nu UNDERBART!! Bella hon sover dock ända till lunch om jag inte väcker henne. Men hon sitter ju uppe halva natten också. Nu börjas det :)
Heja mig!
Ikväll knäckte jag åttan! Sista kilometern i regn, sista 300 meterna i hällregn.
Ren och skär pina större delen av vägen måste jag säga. 2 kilometer till borde jag klara så nästa vecka ska Dennis agera hare åt mig på Björnön så ska jag försöka mig på milen. Herregud, hur ska detta gå?
Jag dog när jag kom hem. Nu har jag återuppstått så nu ska jag ta en välbehövlig dusch.
Olustiga känslor.
Just nu tycker jag mycket i livet känns bara blä! Jag tror att det i grund och botten är min ångest över att snart börja jobba igen. Det är inte alls lång tid kvar nu och nu ska jag jobba ända tills jag går i pension. Inga mer barn och föräldrarledigheter att se fram emot. Bara heltidsjobb och semester på sommaren visserligen, som inte ens är självklar att jag får när jag vill och tillsammans med min man. Men aldrig några längre självklara ledigheter runt jul och andra högtider. Det är väl visserligen inte många som inte jobbar obekväma arbetstider nuförtiden men det känns ju lite extra jobbigt i och med att både jag och Jimmy jobbar så. När barnen fyllt 8 och man inte får ta ut föräldrardagar längre, semesterlistorna över jul exempelvis är fulla redan i januari, hur sjutton gör man då? Vísst har vi folk som vi kan be om barnvakt men det är våra barn, vårt ansvar.
Jag är otroligt glad över att jag har ett heltidsjobb med fast anställning att gå tillbaka till. Tjänar bra gör jag också. På ett sätt ska det bli väldigt skönt att komma ut från hemmets väggar igen men jag känner att jag inte vill jobba på ett skitigt lager hela livet. Det är inget fel i det men det är inte min grej. Jag vill jobba med människor. Jag vill jobba inom vården. Varje gång jag tittar på olika sjukhusprogram etc på tv så vill jag bara hoppa in och vara där. Jag vill känna att jag längtar efter att gå till jobbet.
Om det finns en högre makt där uppe så ber jag på mina bara knän om lite hjälp till att klara matten så jag kan börja plugga. Hjälp mig att förstå! Just nu känns det inte som att det är något att gå och hoppas på. Ska en jäkla mattekurs verkligen få sätta stopp för mina drömmar? Nej så ska det inte vara men just nu sitter jag som jag skrev igår ordentligt fast. Det är svårt att förklara hur svårt det känns.
Jag vill verkligen bli sjuksköterska. Jag vet att jag skulle vara en grym sådan. Jag vet att jag skulle (om jag jobbade på rätt ställe) tycka om att gå till jobbet. Jag skulle säkert ha jättesvårt för att klara själva utbildningen men när jag väl var klar vet jag att jag skulle klara det med bravur.
Jobbar jag som sjuksköterska jobbar jag ju också mest troligt obekväma arbetstider men då i alla fall med något jag mest troligt brinner för.
Jag har också ångest över all förlorad tid med barnen. Det är också en självklarhet för alla som jobbar och har sina barn på förskola men jag måste ju få känna att det känns tråkigt även om jag vet att det är nödvändigt. Känns väldigt skönt att veta att barnen alltid kommer att gå 4-dagars veckor och aldrig några monsterlånga dagar.
Det kommer säkert att gå jättebra när jag väl kommer igång. Ett par dagar så känns det inte som att jag har varit borta. På gott och ont. Hela personalstyrkan på jobbet är väl i princip utbytt sen jag jobbade också. En av få personer jag såg fram emot att komma tillbaka och träffa går på Graviditetspenning i samma veva som jag kommer tillbaka. Jag gick på Graviditetspenning med Adrian när hon kom tillbaka från sitt förra barn. Jimmy och jag brukar inte direkt umgås på jobbet även om vi springer på varandra titt som tätt. Kan tycka att vi ses tillräckligt hemma.
Gud vilket svamligt inlägg det här blev. Det är ett sånt inlägg jag brukar skriva och sen radera. Men idag så klickar jag nog på Publicera.
Lite bilder.
Vår systemkamera är absolut ingen värstingkamera men man kan ta rätt fina bilder med den. Oftast så får den tyvärr stå i skåpet och samla damm medan vi (jag) tar 95% av korten med mobilkameran. Jimmy tar nästan aldrig kort överhuvudtaget.
Alla kort som tas med kameran tas med autoinställning men de senaste dagarna har jag försökt leka lite med inställningarna manuellt bara för att prova mig fram. Det blir nog Auto i framtiden också, haha :)
Jag har i alla fall lyckats få några fina kort. När objekten är fina är det kanske inte så svårt. Sen att de flesta är tagna med autoinställning behöver vi ju inte diskutera närmre.
Linus får man aldrig ta kort på i normala fall. Min stora fina fräkniga kille ♥
Hoppa studsmatta är kul. Stövlar på fötterna är vad Adrian föredrar just nu. Alltid lyckas han få dem på fel fot.
Den här bilden tycker jag blev rolig i alla fall. Jag gillar vattnet och Ninnies ansiktsuttryck :)
Ninnie älskar att bada. Eller "bola" som hon själv säger.
Vår tjej har humör. Syns det?
På översta bilden var hon arg för att hon inte fick ta kameran. På den undre var hon nog sur för att Adrian hoppat så att hon ramlade.
När Jimmy är så dålig på att ta kort så blir det inte många bilder som jag själv är med på. Inte gör det mig så mycket men jag tänker lite att det kan väl vara kul för barnen att kunna se hur deras mamma såg ut när de var små.
Annars har jag inte mycket att förtälja. Sista veckan innan Jimmy går på semester. På fredag åker vi mot Kolmården och firar midsommar med Jimmys syster som nyligen köpt ett hus där så det ska inspekteras. Hon bodde ju i Norrköping innan så hon har ju inte flyttat långt. Sen blir det nog att vi åker tillbaka dig någon dag på semestern och går på Djurparken också.
Nu ska jag kasta mig i sängen. Trött som tusiken. Jämt och ständigt.
Jag hatar matte!
I några dagar kände jag hoppet komma om att jag en dag skulle klara den här förbannade matten. Jag klarade provet, mot alla odds känns det som och nästa kapitel flöt på rätt bra i början också. Tills nu. Nu är jag återigen i ett stadie där jag kan säga JAG FATTAR INGENTING!
Ingen har jag att fråga heller. Det är inte bara ett tal jag behöver hjälp med utan jag skulle behöva en ordentlig genomgång tror jag. Sen har jag ångest över hur sjutton jag ska komma ihåg det jag knappt kan från förra kapitlet. Allt ska ju kunnas på det nationella provet som är slutprovet på kursen.
På fredag är det midsommarafton så då missar jag matten och tick tack, tiden går. Eftersom jag skrev förra provet för sent enligt tidsplanen så hade jag hoppats kunna jobba ifatt nu men det kan jag ju glömma. Jag kan ju göra alla prov när jag vill i princip men senast 19 oktober ska jag vara klar. Kan tyckas vara lång tid tills dess men tiden går snabbt. Jag hade gärna sett att jag var klar innan jag börjar jobba 1/9. Känns lite övermäktigt att försöka jobba heltid, ta hand om hem, barn och hus och klara av matten. Dessutom skulle jag behöva ta tjänstledigt för att kunna gå på handledningslektionerna.
Just nu sitter jag fast på Andragradsekvationer. På förra kapitlet hade jag mest svårt för Funktioner. Om jag någonsin kommer förbi dessa andragradsekvationer så kommer något som heter Andragradsfunktioner. Hur ska jag klara det liksom när jag fortfarande har svårt för Funktionerna? Känns som ett snäpp värre på det med.
Det är konjugat och kvadreringar, faktorer och roten ur, och jag kan inte ens hålla reda på allt. Trodde det var matte jag läste. Inte någon form av obegripligt språk.
Jag får nog snart inse att jag aldrig blir någon Sjuksköterska.
Allt går sönder.
Fullt upp och glada nyheter.
Jag har nedräkning tills Jimmy kommer hem på söndag kväll. Det är ingen semester att styra upp precis allt här hemma. Känner mig slut som människa. Ninnie klättrar. Konflikter med en förpubertets 11-åring. Adrian röjer. Linus är den enda som för en gångs skull är rätt lugn.
På förmiddagen idag så var vi på Bellas skolavslutning. Jag såg inte ett dugg då jag hade fullt upp med att jaga Adrian. Jag ångrade ett tag ett vi ens gick dit. Massor med folk. En gång skulle jag spänna fast Ninnie i vagnen och släppte honom med blicken i 2 sekunder. På den korta tiden försvinner ungen. Jag känner att jag får mer och mer panik. Får syns på en av hans fröknar på förskolan och säger panikartat "Adrian är borta!" Jag tycker man känner sig så ensam såna gånger. Vem ska man rycka tag i och be om hjälp liksom. Som tur var så fick hon syn på honom en bit bort ganska direkt. Satans unge. Jag hade syskonvagn med så han fick sitta vagn sen. Under vilda protester.
På eftermiddagen kom min snälla mamma och var barnvakt så att jag skulle kunna åka iväg på matten idag. Vet ni. Jag fick godkänt på provet!! Såå jäkla glad. Läraren hade inte hunnit rätta än så han gjorde det under lektionen idag då jag sa att det kändes som att det gått dåligt och att jag funderade lite på vad jag skulle fokusera på att plugga för något i boken. 18/30 rätt hade jag. 12 var gränsen för godkänt så jag hade ju till och med 6 poäng till godo. Nu är det bara resten av kursen kvar att klara. Ett steg i taget. Ett kapitel till att ha prov på. Sen två kapitel utan prov. Sen det värsta. Nationella provet. Slutprovet. Hujedamig!
En till rolig sak. För mig i alla fall. Igår sprang ju jag och mamma stadsloppet. Jag hade en önskan om att klara mina 5 kilometer under 30 minuter. Det gjorde jag. 5 km på 29:38 stannade min runtastic app på telefonen. Då hade det gått 10-20 sekunder innan jag fick av den efter att jag kommit i mål också. Så runt 29:30 skulle jag tippa på. Mycket nöjd med det också. Det går bra nu.
Fast nu får min man komma hem också. Nu ska jag sova. Är så trött så jag sitter och somnar på soffan. Hoppas Ninnie sover till 7 imorgon. Det har hon gjort i två dagar nu. Då kan jag vakna till i lugn och ro när Adrian tittar på Nicke Nyfiken på tv. Det mest ultimata vore ju att han också sov till 7. Eller varför inte ännu längre. Men jag måste ju ha lite realistiska önskningar. Jag kan ju börja med att gå och sova nu.
Trevlig helg!
Morgonen..
Klockan 7 låg tösen och snarkade för fullt ännu.
Klockan 7:25
Klockan 7.40.
Här kan vi snacka om att äta med hela kroppen.
Det blir sällan finkläder på innan vi ätit frukost. :)
Äntligen slut.
Det har varit en jobbig dag. Snart kraschar den här mamman i sängen, slut som artist.
Ninnie fick en lindrig variant av Höstblåsorna. Hon slapp dem helt i munnen. Tack för det.
Idag har hon återigen varit högt och lågt. Adrians matstol i köket är en stor favorit att klättra på. Hennes vagn har hon också fått dille på att klättra upp och ställa sig i. Jag hinner knappt andas. Inte skulle hon sova någon längre stund på dagen heller som hon brukar och behöver. Vi har grannar som håller på att bygger om och handikappanpassar sitt hus och idag har en grävmaskin av något slag väsnats där större delen av dagen. Jag tror det var den som väckte henne. Det resulterade i en inte bara klättrig tjej, utan väldigt trött och gnällig också. Kanske inte helt 100 i kroppen än heller.
Herregud vad hon pratar alltså ungen. Det kommer nya ord varje dag och det börjar mer och mer bli två-ordsmeningar. Om man nu kan kalla det mening. Men hon sätter ihop två ord i alla fall.
Jag satt och tittade på gamla bilder tidigare idag. Alltså Ninnie och Linus är så galet lika varandra. Hittade en gammal bild på Linus där man ser det. Har ingen bild att jämföra med på Ninnie men jag som ser henne i verkliga livet ser det ju så att säga.
Linus 5 år. Så söt lilla Skvimpen, djupt inne i något på tvn.
Jag tycker det är roligt att Ninne och Linus är lika varandra både till sätt och utseende. Bella och Adrian likaså. Ninnie och Adrian däremot som är helsyskon är inte alls lika varandra. Deras gener måste ju alltså då komma från mig och den enda jag är lik är ju Bella. Det får vi ju höra nästan dagligen. Linus är ju otroligt lik sin pappa men han är ju inte pappa till Ninnie :)
Ï morgon ska Bella till Gröna Lund på klassresa. De har i klassen sålt kläder ifrån New body och samlat ihop en hel del pengar. Roligt tycker hon att det ska bli såklart. Hon byter ju skola nu till hösten. Här i Skultuna går man upp till årskurs 4 på den skolan hon går på nu och nästa är från åk 5 - 9. Det blir ju nästan som att börja högstadiet. Spännande kan jag tro. De två klasserna som finns på nuvarande skolan ska splittras och bli två nya pga olika anledningar så därför ville de samla ihop pengar och göra något. Hoppas de får bra väder.
Idag har jag köpt en pool till Adrian och Ninne. En plaskdamm av något slag. Vet inte hur stor den är, röck åt mig nåt i all hast på toys r us. Så är det nu regnet kommer så vet ni vem ni ska skylla på.
Nu blir det natter här. Imorgon ska jag orka springa Stadsloppet. Ska bli kul.
Om jag fick önska mig vad jag ville!
Min son Linus är en riktig fantast av materiella ting. Han har bland annat förälskat sig i en ubåt som han pratar om dagligen att han vill ha när han fyller år om 1,5 månad. Den ser säkert jättehäftig ut på bilden men av priset och storleken att döma så är det mest troligt bara skräp som går sönder direkt, men visst kan jag köpa honom en ubåt när han fyller år om han skulle bli glad över det.
Igår när vi promenerade till avslutningsfesten på förskolan så sa han:
"Mamma, om jag fick önska precis vad jag ville i hela världen så skulle jag först önska mig en sån där ubåt"
Jag kunde inte riktigt låta bli att flika in där och säga
"Så du menar att om du fick möjlighet att önska dig precis vad du ville skulle du önska dig en ubåt? Jag skulle önska tex att inget barn någonsin skulle behöva vara hungrig utan möjlighet till att få mat"
På något sätt vill jag lära mina barn att det finns större perspektiv än den egna världen men samtidigt kan jag tycka att barn inte ska behöva matas med alla hemskheter som faktiskt sker på vår jord. Jag tycker det är en lite svår fråga. Jag vill att de ska lära sig att uppskatta vad man har för att vi har det faktiskt väldigt bra. Vi lever inte med pengar i överflöd men vi har inget krig. Vi har råd med kläder och mat. Ska man se till vad många andra har så lever vi väl egentligen med pengar i överflöd.
Samtidigt vill jag inte att de ska behöva se exakt hur hemskt det kan vara. Bella har alltid varit väldigt intresserad av att se och titta på nyheterna. Ända sen hon var i 4-5 års åldern. När hon inte förstår så vill hon att jag ska förklara. Hur gör man det när man många gånger inte förstår själv? Lilla Aktuellt är toppen tycker jag. Då fattar till och med jag.
Linus gick tyst och funderade en stund när Bella säger:
"Jag skulle önska att det inte fanns cancer"
"Jag skulle önska att det inte fanns cancer"
Det var en bra önskan tycker jag. Det önskar jag också dagligen. Vidriga sjukdom.
Till slut säger Linus:
"Okej mamma. Om jag hade 20 önskningar skulle jag först önska att det inte fanns krig. Att ingen behövde vara hungrig och att det inte fanns dumma människor. Men sist skulle jag i alla fall önska mig en ubåt."
"Okej mamma. Om jag hade 20 önskningar skulle jag först önska att det inte fanns krig. Att ingen behövde vara hungrig och att det inte fanns dumma människor. Men sist skulle jag i alla fall önska mig en ubåt."
Haha.. ja jag får nog vara nöjd med det :)
Jag funderar på att köpa honom och Bella en varsin liten present att ge när de slutat skolan på fredag. Som de har kämpat i år. Bella har toppresultat i skolan och Linus han har kämpat sig blå med läsning och skrivning. Han har inte alls lika lätt för sig som sin syster men han kämpar på. Läsningen börjar släppa. Skrivningen går skit. Nu ska det skrivas åtgärdsprogram så vi hoppas att han ska klara av det också snart. Jag tycker han är värd sin ubåt. Ska bara se om jag kan hitta den någonstans.
Skräcken!
Tisdagen till ända också nu snart. Dag 2 av den hektiska veckan.
Vi började morgonen på Adrians förskola med utvecklingssamtal. Han sköter sig exemplariskt pojken och jag fick titta på lite filmer från när han var ute och lekte och massa bilder. Han är snäll och glad och leker både bra själv och med kompisar. Han bara flyter med. Hon sa också att han är så lugn. Ända gången han kan vara lite busig och springig är i kuddrummet när alla nyss vaknat. Min pojke? Lugn? Haha.. inte hemma inte :)
Nu kan vi nog klassa vår lilla pojke som nappfri. Han har klarat sig hela dagen idag också. Till och med när han skulle sova på förskolan. Nu ikväll råkade han få syn på dem som låg uppe på hans hylla i hans rum. Då blev han lite gnällig och ville ha napp men det gick jättelätt att avleda och nu somnade han väldigt snabbt ikväll utan. Duktiga killen. Trodde ALDRIG att han skulle kunna sluta med napp så länge Ninne har.
Ninnie var feberfri och som vanligt på morgonen så jag trodde att det inte skulle bli något för henne men nu har hon ännu mer utslag/blåsor över hela kroppen. Mest i rumpan. Som tur är så verkar hon inte alls bekymrad över dem. Jag hoppas att detta betyder att hon slipper i munnen nu. Hon har i alla fall inte fått mer feber än den hon hade igår. Alltid något. I detta nu ligger tösen i sitt stekheta rum och kämpar för att hålla sig vaken. Hon har så varmt därinne stackarn. Ändå har vi köpt ny rullgardin från Jysk som ska reflektera ut värmen. Hjälper föga när det är så varmt tyvärr. Nu har jag ställt in en fläkt därinne men jag vet inte om hon blir störd av ljudet för både igår och idag har hon kämpat i över en timme. Skapligt irriterande.
På kvällen idag har jag, Bella, Linus och Adrian varit på hans förskola på avslutningsfest. De sjöng men Adrian vägrade vara med såklart. Tyvärr hände en liten incident som höll på få mej att svimma av skräck. Det var massa folk och Adrian sprang omkring som en galning. Till slut hände det jag oroade mig för hela tiden. Han krockade med en pappa och flög handlöst bakåt och slog bakhuvudet riktigt hårt i asfalten. Alltså det ljudet. Jag tror aldrig att jag så snabbt varit framme och hämtat upp honom sen sprang jag in. Stackars pappan blev alldeles skärrad också. Det var ju såklart inte hans fel och jag kanske verkade otrevlig när jag bara lyfte upp honom och sprang in men jag fick panik. Pappan var in flera gånger och sa förlåt och verkade så ångerfull trots att jag försökte förklara för honom att det absolut inte var hans fel. Adrian skrek högt på ett sätt jag sällan hört honom skrika men som tur var så gick det över rätt snabbt och det verkade inte bli något. Adrians favvofröken Gina kom med ett paket fryst kalkon och la på huvudet. Han har dock en fin bula i bakhuvudet. Men det ljudet när skallen slog i asfalten kommer jag sent att glömma. Både Bella och Linus har haft hjärnskakning och det är inget jag känner att jag behöver uppleva någon mer gång. Ännu mindre en spräckt skalle.
Imorgon sticker Jimmy på hemvärnsövning tills på söndag. Jag hoppas på snälla barn då. Nu vill han att vi ska se på Game of Thrones som alla säger ska vara så bra. Han har köpt första säsongen på rea på Blue ray. Upp till bevis nu då.
Nappavvänjning!
♥Höstblåsor!
Tyvärr är Ninnie smittad. Inga blåsor än men de kommer nog i morgon om hon följer Adrians mönster. Hon har feber och utslag över kroppen. Det hade däremot inte Adrian. 
Åh.. På onsdag åker Jimmy bort i 5 dagar. Det ser jag inte fram emot med sjuka barn, skolavslutningar, matte, stadsloppet osv osv. Men det ska väl gå bra. Nu ska jag ut och springa strax. Hoppas på att få sova i natt. Trots att jag somnade när barnen sov är jag så trött så ögonen svider. Då var det gjort!
Första delprovet på mattekursen. Gick sisodär. Jag kan nog inte säga att det varken gick bra eller dåligt. Det var 11 frågor och 2 kunde jag inte svara på alls. Inte bra. Några är jag väldigt osäker på om jag gjorde rätt. Ett tal hoppade jag över från början och tänkte att det där har jag ingen aning om hur man löser. När jag sedan gick tillbaka till det talet så kom jag på hur jag skulle göra och det är nog det enda på hela provet jag är 100 % säker på att jag har rätt på.
Hoppas jag får snabbt svar.
När jag satt utanför och väntade började jag må så illa att jag var säker på att jag skulle kräkas. Började fundera ut hur jag skulle ta mig till närmsta toalett, som jag inte ens visste var den fanns. Alldeles skakig var jag och satt och kväljde. Fruktansvärt!
Vitaminerna jag köpte häromdagen är inte snälla för min mage. Man ska ta i samband med måltid. Häromdagen åt jag ett äpple och sen en tablett. Då var jag också nära på att kräkas. Idag hade jag i alla fall ätit frukost men glömde ta pillret precis samtidigt. Tog det väl en 30 min efter och det skulle jag inte ha gjort. Men jag klarade mig. Nu måste jag komma ihåg att ta dem precis samtidigt som jag äter ordentligt.
Adrian är piggare idag. Tack och lov. Han åt tre tallrikar yoghurt till frukost. Han har fortfarande 5-6 synliga blåsor på insidan av underläppen och under tandraden i underkäken men yoghurt gick ju tydligen bra att äta i alla fall. Får se hur det blir nu till lunchen. Vi hade bestämt oss igår för att ringa familjeläkaren idag men nu avvaktar vi. Får nog anta att det är Höstblåsor han har/haft. Ber till högra makter att Ninnie och vi andra slipper. Ninnie ligger väl mest i farozonen då han gärna stoppar in hennes nappar i munnen. Men nu har vi ju såklart försökt ha mer koll på det.
Han har återigen sovit mellan oss i natt och jag vet inte om vi eller han sov sämst. På morgonen drömde han något och var så arg. Låg och skrek "DUMMA DUMMA" och sparkade samtidigt mot min rygg. Vid halv 4 satte han sig upp och sa "sovit klart" Jag tror han sov fortfarande då för jag välte bara ner honom så fortsatte han sova.
Jag känner mig som en levande zombie. 2 nätter nu med kass sömn. Det märks att man inte är van att inte få sova på nätterna längre. Man anpassar sig helt enkelt efter förutsättningarna. Med nyfödd bebis och obefintlig sömn överlever man ju i flera veckor på något konstigt sätt. Herregud vad skönt att vi är förbi det stadiet.
Ha en fin dag!
En hyfsat bra dag.
Älskade prinsen!
Vi vet inte vad det är med Adrian. Han är allt utom pigg.
Det började ju i fredags med lite feber och magont. Samma visa igår men magen blev bättre. Han tog sig väldigt mycket åt munnen och sa aj. Ville inte äta men drack massor. Dreglade som en tok. Lämnade stora pölar på kudde, madrass och till och med på golvet när han stod och såg på tv. Han har aldrig dreglat förutom när han fått tänder man han har redan alla 20 så några tänder är inte på väg.
På sen eftermiddag drog jag av en slump mitt finger längs hans käklinje och kände en knöl. Rättså långt fram emot hakan fast under så att såäga. Stor som en ärta ungefär och den gick att röra. Jag blev skitorolig och tänkte att nu har ungen cancer. Varför ska man alltid tänka det värsta?
När Jimmy kom hem så gjorde jag honom nojig också så till slut ringde jag 1177 bara för att jag ville bli lite lugnad och reflektera lite tankar. Fick ju såklart höra att de inte kan ställa någon diagnos på telefon (fattar väl jag med) Jag ville väl mest höra att man kan får förstorade lymfkörtlar där. Hon sa att om knölen var kvar på måndag skulle jag kontakta flm. Hon tipsade även om att han kanske har virusblåsor i munnen och de kan göra att han klagar på att han har ont där. När vi lagt på så tittade jag och mycket riktigt. Han hade små små blåsor längs kinderna och i halsen såg jag inte så noga så han inte förstod att han skulle sträcka ut tungan.
I natt sov han jätteoroligt och kom in till oss med sin kudde redan vid 12-tiden. Det händer aldrig. Han grät och var så ledsen och ville sova emellan oss vilket han såklart fick.
När han vaknade i morse så var det första han sa "datte" = vatten. Sen svepte han i sig två glas vatten. Vägrade äta frukost förutom vattenmelon. Till lunch drack han också bara. Åt två ostekta köttbullar, färdigköpta alltså. Det brukar han älska men inte idag. När han smakade maten så spottade han ut och tog en våtservett som låg på bordet och torkade ur munnen med den?! Sen lämnade han kvar den liksom i kinden och jag frågade om det var skönt och det var det sa han. Idag ser vi inga blåsor.
Han orkar inte vara ute i trädgården eller uppe mer än korta stunder sen vill han sätta sig i soffan och titta på tv. Har feber men väldigt lite. Dreglar massor, Verkar ha jätteont i munnen. Blek i ansiktet och är så loj. Pratar knappt heller, svarar knappt på tilltal utan gestikulerar mer och det ser liksom ut som han plutar med kinder och mun. Som han hamstrar något därinne. Jag vet inte om han liksom plutar själv eller om det är svullet.
Jag undrar så vad som felar. Tror inte på höstblåsor för han har ju inga direkt synliga blåsor längre men ont i munnen det har han. Jag funderar på halsfluss också men då borde han väl ha mer feber. Vaknade nyss och grät och pekade sig i munnen. Idag känner jag små knölar på båda sidorna, men där jag vet att lymfkörtlarna sitter och de kan ju svullna av olika infektioner och grejer i kroppen.
Blir det ingen bättring under kvällen och natten så ringer vi familjeläkaren imorgon. Han är ju som sagt inte akut jättedålig men något tok är det, helt klart. Älskade lilla prinsen.
Såklart jobbar Jimmy helgen. Han jobbar alltid helg när Adrian är sjuk. Jag känner mig galet otillräcklig. Adrian vill gärna sitta med mamma och mysa, Ninnie vill röja på som vanligt.
Det slår aldrig fel!!
Stor suck!Hon nöjer sig dessutom inte bara med att sitta på bordet. Hon ställer sig upp. Dubbelsuck. Här bor vi!
Det känns som att vi har så mycket projekt på gång och saker som vi skulle vilja göra i trädgården just nu och det är svårt att veta i vilken ände man ska börja. Vi fick tillbaka lite pengar på skatten, inga jättesummor men ändå lite pengar så nu funderar man ju lite på vad man ska prioritera. Hitta på något skoj med familjen i sommar, fixa till lite mer hemma så vi blir klara någon gång, eller vad som egentligen vore allra skönast. Ha dem sitta kvar på kontot.
Under sommarhalvåret så stannar ju de projekten man har inne av litegrann. Det enda vi har inne är väl det Jimmy hållt på med i princip sedan vi flyttade in. Den blivande tvättstugan i källaren. Det har i alla fall kommit in klinkers på golvet och halva väggen är kaklad. Vi har sagt att i höst ska det bli klart där innan vi börjar med något annat. Näst på tur står vårt sovrum. Vi har en asful garderobsvägg med dumma garderober som inte sväljer ett dugg så vi får båda trycka in våra kläder utan någon ordning alls och det går inte att få in en byrå eller liknande heller. Det är Jimmy sugen på att börja med men jag har sagt att tvättstugan ska bli klar först.
Eftersom vi dränerade grunden hösten 2012 så blev ju det mesta av tomten en stor misär. I alla fall det som var runt huset. Egentligen kan man inte kalla det för mycket tomt heller då det var så igenväxt när vi fick tillträde till huset så jag var gråtfärdig första gången jag var här. Säljaren hade skitit i allt från att de hade haft visning tills det att vi fick huset. En hel sommar hade allt bara fått stå och växa.
Det vi ska börja med är i alla fall detta:
Utanför inglasningen är det nu en trapp som inte mår så bra. Den ska rivas och så ska det byggas en ny. Stengången som är nedanför trappen är både skadad efter grävmaskinen vid dräneringen och så växer den igen av ogräs hela tiden. Den ska vi ta bort och så ska vi så gräs nedanför istället så att man kliver ut direkt från altanen ner på gräset.
Tanken var att stengången man ser komma från höger skulle gå ända ut genom grinden, därför är det utgrävt men nu har vi ändrat oss och kommer att så gräs innanför. Just nu använder Adrian och Ninne den lilla gropen av stenmjöl som sandlåda :)
Detta hör till samma prioriteringsgrad som det förstnämnda. Stengången ska någon gång bli klar. Den går runt på framsidan och där är den klar. Tyvärr är det inte gratis att lägga sten. Det är en himla tur att jag har en händig karl som verkar behärska det mesta och det han inte kan ser han till att lära sig. Det blir väldigt mycket billigare så.
"Gräsmatten" bredvid gången är ingen gräsmatta. Speciellt inte där det vetter ut mot vägen. Det är bara maskrosor, tistlar till förbannelse och ogräs så där måste vi jordfräsa upp och så nytt gräs.
Soldäcket byggde vi ju förra sommaren. Framför där, där det saknas gräs brukar vi ha en pool stå. Den vi hade gick sönder förra året så nu vet vi inte riktigt hur vi ska göra i år. De stora barnen vill såklart ha men oron över att de små, främst Adrian som nu börjar bli så stor att han skulle kunna ta sig i är stor. Det lutar åt att vi kommer köpa en ny, också en kostnad men vi är inte riktigt färdiga med tänket på hur djup den ska vara. Är den djupare så är den svårare att ta sig i för Adrian, men svårare att bada i för honom.
Garaget som man skymtar bakom lilla boden där, med en röd dörr är totalt utrivet. Det är bara ett skal kvar. Taket läcker och det hade börjat mögla så det är också en kostnad. Som det står nu kan det väl inte direkt bli värre men det kostar ju att återställa. Det var egentligen sommarens projekt men det skulle kosta lite mer än vad vi tänkt oss och har råd med just nu.
Här har vi ett hörn av tomten som också behöver åtgärdas. Just nu ligger det plast där. Snyggt va? Förra sommaren blev vi desperata. Det är liksom brännässlornas näste där. Hur mycket vi än klippte och rensade så hann man inte med. Det kom nya brännässlor hela tiden och jag vet inte hur många gånger Adrian blev bränd där. Till slut tog Jimmy ett stor plastskynke och la över hela skiten och la på massa tunga stenar. Den idén vi har angående det där hörnet är att vi ska bygga någon slags trall där och sen en sandlåda med lekhörna åt barnen.
Den här granhäcken vi har gentemot grannen ska ner. Vilket år det blir vet jag inte men helst innan den blir allför hög. Vi har grannar som har likadant men deras granar är dubbelt så höga. De har nu skugga på sin tomt hela dagen i princip men det blir ett stort projekt att ta ner granarna för de är så höga.
Här är i alla fall något projekt som är klart. Trädgårdslandet. Det är sallad, lök, morötter, sockerärtor och pumpor på väg upp. Det kommer även upp en väldig massa ogräs som man får gå och rensa varje dag.
Hörnet ni ser av tomten här ovan, såg ut såhär när vi flyttade in.
VI hade dock hunnit börja rensa upp lite här innan jag tog bilderna. Mina föräldrar var här en helg och vi hade störröjning. Jag var gravid i vecka 39+ och gick och väntade på Adrian. Hur mycket jag än försökte att klippa gräs och dylikt så ville han inte ut :)
Här har vi vårt nuvarande soldäck. Lite bättre nu kan jag tycka.
Utsikten ut över tomten från där vi nu har ett soldäck.
Samma utsikt som den där jag visade våra granar.
Ja, ska man se det till hur det varit så är det en stor jäkla skillnad och Jimmy som gjort det mesta själv är en riktigt envis liten arbetsmyra. Man får ta en sak i taget. Vi är inte gjorda av pengar. Det är dagar som idag när jag är ute och håller på och det känns som allt bara ser skabbigt och igenväxt ut som jag brukar titta tillbaka på dessa bilder och inse vilken skillnad det är.
Men nu vill jag ha klart stengången, gräsmattan nedanför atltanen, en pool till barnen och en sandlådehörna utan brännäslor till barnen. Ja, granarna får också gärna trilla ner av sig självt. Men var sak har sin tid. Det blir nog bra när det blir klart.
Nationaldagen.
Grattis grattis Sverige på nationaldagen.
Här hemma har det inte firats ett dugg. Inom vårt yrke finns det som sagt inte mycket till röda dagar så Jimmy har jobbat som vanligt. Tråkigt, men det inbringar ju några kronor extra då vi har 100% ob på en del röda dagar. Plus en betald ledig dag. Storhelger har vi 125% + en kompensationsdag. Det är i alla fall väldigt positivt.
Tanken var att jag och småbarnen skulle träffa Dennis och Linus på Erikslund för en lunch och att jag skulle ta med Linus hem sen då Dennis skulle jobba. Han har också förmånen att jobba inom handeln ;) Adrian verkade hängig, väldigt trött och ledsen/grinig men han hade ingen feber så vi träffades på Mc Donalds i alla fall. Tänkte att han nog bara var väldigt trött. Det blev vårt nationaldagsfirande. Väldigt spektakulärt.
När vi kom hem sov barnen och Adrian vaknade och var ännu mer grinig. Han har varit så ledsen idag och gråtit efter Bella. Gråtit stora tårar. Som han saknar henne. Lilla plutten. Svårt att förstå för honom varför hon är borta så mycket. Bella är ju hans absoluta favoritperson förutom mamma och pappa. På sena eftermiddagen fick han lite feber. Inte mycket, 38,1 men det påverkade ju honom. Han har också klagat över magont men har ätit bra så jag hoppas det inte blir mer än såhär. 
Trött kille!
I morgon och på söndag jobbar Jimmy. Vädret ska inte vara nå vidare bra och med en hängig Adrian är jag rädd att det blir en lång och tråkig helg.
Nästa vecka blir hektisk. Måndagen har jag matteprov. Tisdagen har vi utvecklingssamtal på Adrians förskola och på kvällen är det avslutningsfest där. På onsdagen åker Jimmy på hemvärnsövning till söndagen och jag ska styra upp hemmet med alla barnen hemma. Torsdagen ska jag och mamma springa stadsloppet. Fredagen är det skolavslutningar och förhoppningsvis kan mamma komma på eftermiddagen så jag kan åka på matten då. Ser inte fram emot det så mycket förutom torsdagen och Adrians samtal. Men efter det är det nedräkning till Jimmys semester. :)
Trevlig helg!
Ett kort första utlåtande.
Det kändes jättebra hela vägen igenom. Ja förutom i en mördarbacke i spåret men som tur är så är det nedförsbacke direkt efter. Det bästa av allt. När jag kom hem och slappnade av så vågade jag knappt röra mig för jag vet att då brukar krampen komma. Meen, den kom aldrig. Jihaa!Om det är en slump för dagen eller tack vare mitt nya kosttillskottsintag med bland annat massa magnesium vet jag inte. Jag väljer att tro det sista. Klockan är snart 8 och Ninnie sover än. Rekord?! Adrian vaknade såklart i vanlig tid men han kör Nicke Nyfiken maraton på tv. Nya favoriten. Jag kan då ligga med täcke och kudde bredvid honom och mysa. Slumra lite. Så skönt. Adrian är en riktig myskille. Älskar att ligga nära och kramas, pilla lite i mitt hår. Ville gärna somna och sova i vår famn när han var liten. Ninnie är raka motsatsen. Hon sitter aldrig och myser och har alltid bara accepterat att sova i sängen eller vagnen. Under inga omständigheter i knät. ;) Vattenmelon!
Synd att de är så tunga. Blir väldigt dyrt så enda gången vi köper är när de kostar under 8-9 kr/kg. Under vinterhalvåret får man vara utan :) En gråmulen onsdag, eller torsdag.
Den här veckan är jag otroligt dagblind. Jag förstår inte varför. Igår kändes det hela dagen som att det var onsdag och jag följer samma lina idag för idag tror jag att det är torsdag.
Här sitter jag i detta nu och dricker kaffe. Jag som inte ens gillar kaffe. Brukar koka mig en kopp ibland och hälla i massa mjölk i ett desperat försök att bli lite piggare. Vissa dagar smakar det helt okej. Andra dagar, som idag, smakar det kattpiss. Inte vet jag om det har den effekten jag vill heller.
Ninnie har haft en dålig natt och när Ninnie har en dålig natt så har även jag/vi det. Hon har sovit jättebra på sista tiden. Oftast hela nätterna i sin säng utan välling. Igår började hon redan vid 20.30 att vara orolig. Runt 1 så bar jag över henne till oss. Tyvärr så sover hon riktigt illa inne hos oss och för att inte tala om hur illa vi sover med en propeller bredvid oss. Ena sekunden får man en spark i njuren, nästa ligger hon raklång över huvudet på en, och i en tredje så ligger hon och sparkar på Jimmy raklång emellan oss. Under tiden så skriker och gnäller hon titt som tätt så jag tror bestämt att hon inte kommer till ro. Jag vet att hon flänger lika mycket i sin säng men där blir hon ju inte störd av att vi flyttar på henne och att det blir trångt. Där kan hon snurra bäst hon vill. Vi har ju bara en 160 säng. Samsovning kan säkert vara jättemysigt men här hemma mår vi alla bäst av att man sover i sin egen säng. Adrian sover hela nätterna i sin säng och vaknar ytterst sällan. Ibland framåt morgonen kommer han med sin kudde men det är mest mysigt. Det är så skönt. Han vill inte ens ligga någon annanstans än i sin säng på kvällen.
Jimmy gick upp mitt i natten, klockan 03.30 för han skulle jobba extra och börja jobba 04.30. På vägen till jobbet skulle han hämta en kollega då det inte går några bussar så tidigt. Sjukt tidigt. En stund efter att Jimmy gått upp så somnar Ninnie äntligen bredvid mig. Då hade vi ju sängen för oss själva. Adrian gjorde morgon klockan 6 och då var jag halvt medvetslös. Ninnie sov lugnt vidare till nästan 8. Skitunge!! Därav kaffet. Jag är otroligt trött.
Så fort tjejen somnat efter maten måste jag som vanligt sätta mig med matten. Jag är fast. Sms:ade nyss till min ex-svägerska och frågade om hon har tid någon kväll innan måndag att sätta sig med mig. Hon har lovat att hjälpa mig. Dessutom så strular min miniräknare. Jag måste ju ha en sån grafritande räknare och min är ifrån när jag gick i gymnasiet för 15-16 år sedan.. Jag vet inte om jag gör fel när jag skriver in graferna eller om det är räknaren som är knäpp för det blir inte alls som jag vill. Har verkligen ingen lust att lägga pengar på någon ny heller. De kostar 7-800 kronor och det kan man lägga på betydligt roligare och mer nödvändiga saker. Jag hoppas att Nicolina har tid. Då kan jag utesluta också om jag behöver en ny räknare. Känns onödigt att köpa en också när det känns som att jag kommit till den del av kursen där jag återigen undrar om jag någonsin kommer klara detta. Omöjligt. Det blir nog ICA för resten av mitt liv om det fortsätter såhär.
Magnesium
Varje gång jag har sprungit efter vårruset så har jag fått dödens kramp i vaderna när jag kommit hem och slappnat av. Inget under tiden jag springer men just när jag slappnat av. Jag har inte riktigt fattat varför.
En bloggvän (eller hur man nu ska uttrycka det) Erika tipsade mig om att man kan äta magnesium mot kramper. Idag skrev hon ett inlägg på sin blogg om Magnesiumbrist. Det kändes nästan som att det var mina symtom som var uppradade. Bland annat huvudvärk/migrän. Check på den. Spända muskler i rygg och nacke och känslan av att inte kunna slappna av. Check på den också. Det är ju det som ger mig huvudvärken. Vaknar ofta nattetid av att jag ligger och tokspänner in armarna under överkroppen när jag ligger på mage/framstupa sidoläge. Det ultimata vore att sova på rygg men det kan jag inte. Trötthet var också ett symtom, osv osv.
En annan grej var att man kunde få hicka pga muskelkramperna. Jag har haft hicka massor med gånger på sista tiden Sån där kraftig hicka så jag riktigt skriker när den kommer. Obehagligt. Sagt till Jimmy att jag fattar inte varför jag får hicka så ofta.
I alla fall så åkte jag till apoteket och fick bra hjälp. Vi kom fram till att det skadar ju inte att äta lite vitaminer och andra mineraler också så det slutade med att jag köpte ett kosttillskott med både och. Två tabletter om dagen ger 80% av rekommenderat dagligt intag av just magnesium. Man ska äta 1-2 tabletter om dagen. Mitt val Sport hette den så det var mycket som var bra om man motionerar och tränar vilket jag har gjort på sista tiden och planerar att fortsätta med. Det är järn i också och sedan några veckor tillbaka har jag ofta fått blodtrycksfall och känt som jag nästan ska åka i backen. I synnerhet när jag reser mig för snabbt. Kanske kan det bli bättre också. Annars beror det nog på att jag alltid haft och har lågt blodtryck.
Skulle det vara så att detta inte hjälper så har jag i alla fall provat. Blir kramperna bättre blir jag nöjd. Blir huvudvärken bättre blir jag otroligt lycklig.
Nu gäller det bara att komma ihåg att ta dem. Jag tänkte att jag tar en tablett om dagen de dagar jag inte springer eller tränar och 2 de dagarna jag gör det.
Möjligtvis världens tråkigaste inlägg detta. :)
Tårtkalas med stora barn.
Ninnie slog honom idag med en bil i huvudet. Adrian blev galen. Dock inte på henne. Vi satt i vardagsrummet och hörde hur Adrian skrek 'Aaaj Ninnie!' Sen vrålade han högt och argt: 'Dumma bil!' sen flög bilen ut i hallen. Förmodligen den hon slog med. Men det räckte inte för han skrek 'Dumma böcker' och en bok flög också hårt ut från hans rum. Sen 'Dumma bäjja' (Dumma bärgarn) och han åkte samma öde till mötes. Jag och Jimmy höll på att skratta ihjäl oss. Roliga unge. Det var ju tur att Ninnie inte flög ut. Ninnie känns också så stor plötsligt. Vad hände med mina bebisar? 
På väg hem från Marina gick vi förbi en lekpark. Ninnie kallade gunga för 'dumma'. När vi kom hem berättade jag det för Jimmy och frågade Ninnie om hon kunde säga gunga så att han fick höra. Då säger hon ett klockrent gunga! Det uttalar inte ens Adrian korrekt. Fantastiskt hur olika det kan vara. Alla barn är ju speciella på sitt sätt. Mina är ju såklart mest speciella för mig. Älskade skitungar! Vissa dagar..
Somliga dagar känns det som att livet vill jävlas lite extra med mig. Idag är en sån dag.
Jag vaknade med huvudvärk. Ovanligt va? Har i alla fall lyckats lägga den med hjälp av piller på en uthärdlig nivå även om jag önskar den ville försvinna helt.
Jag bestämde mig för att jag och småbarnen skulle gå till Öppna Förskolan. Det var rätt längesedan vi var där. Jag packade ihop barn och matlåda så vi kunde gå hem efter att de ätit lagom till de skulle sova. Adrian blev eld och lågor när han insåg vart vi skulle. Men när vi väl kommer dit så är det nedsläckt men det står på dörren att öppettiderna är från 9 idag. Så jag går in och försäkrar mig om att de har öppet. Adrian har redan sprungit in och börjat leka. De hade stängt idag för de skulle till Vallby Friluftsmuseum på utflykt. SUCK! Varför kan ni inte sätta upp lappar på dörren om det så slipper man gå in i onödan frågade jag? Det höll de på med just då tydligen. En halvtimme efter att de redan skulle ha öppnat. Irritationen hos mig var ett faktum. Visst är det trevligt att de åker på utflykter men hade det åtminstone suttit en lapp på dörren hade vi sluppit Adrians största besvikelse. I fortsättningen så får väl jag lusläsa Facebook bättre för det är där de informerar om ifall de har andra öppettider och olika utflykter. Jag känner dock sällan för att följa med på sånt själv med två vilddjur.
På hemvägen gick vi förbi en lekpark istället så att barnen fick leka lite och Adrian glömde ju rätt snabbt bort att han nyss varit arg och besviken.
Barnen busade och lekte i tittut i denna lekstuga. Jag hade fullt upp med att kolla så att ingen av dem hade fingrarna emellan när den andra smällde igen dörren.
När vi skulle vandra hemåt så satte sig Adrian jättegulligt på den här bänken:
Jag tar upp min telefon ur väskan för att ta kort. Han hoppar ner och sekunden efter att detta kort är taget så glider telefonen ur handen rätt ner i asfalten. Vet inte hur jag lyckas. Något skal hade jag inte på för efter att jag fick det stora batteriet Jimmy köpte till mig förut så passade inte skalet längre. Så nu har jag en telefon med spräckt display och ena övre hörnet är helt intryckt. Värdsliga men otroligt jäkla irriterande saker.
Nu kan väl dagen bara bli bättre. Barnen sitter och ser på Nicke Nyfiken och den där matlådan jag tog med förut får de festa på ändå. När de somnat så vore det trevligt att lägga sig i solen en stund och lyssna klart på min podcast från p3-dokumentär om Tjernobylolyckan men istället så lär jag räkna matte.
När Jimmy kommer hem ska jag ha egentid på ica maxi. De har billiga vattenmeloner denna vecka och det har jag längtat efter sen förra sommaren. Det är något att se fram emot minsann.
Tjofräs!
Jag gjorde det!!
Igår gjorde jag det som jag i förrgår skrev att jag inte skulle klara. Jag sprang 7 kilometer utan att stanna. Det betyder att mitt andra av tre nyårslöften är i hamn. Jag är så jäkla stolt över mig själv.
7 km på 43 minuter och 43 sekunder :)
Det var inte planerat att jag skulle springa så långt när jag gav mig ut. Redan efter 100 meter var jag redo att ge upp så jag tänkte att jag skulle springa ner till kyrkan vi har ca 2,5 km härifrån bara. Väl där så tänkte jag att jag fortsätter en bit för jag måste ju ändå hemåt igen. När jag passerat 5 km hade jag fortfarande en bit hem så jag tänkte att idag ska det ske. Sista kilometern var en ren pina men jag visste att jag skulle hata mig själv om jag gav upp när jag var så nära målet. Jag fick lov att springa till grannens hus och vända tillbaka för att klockan skulle slå över till 7. Sen fullkomligt ramlade jag in genom ytterdörren.
När jag kom hem tänkte jag att "vadå.. 7 km är väl inte så långt" Men jo, för mig är det faktiskt det. Jag är faktiskt stolt över mig själv. I höstas när jag började orkade jag knappt springa 3-400 meter utan att stanna. Jag hade en enda gång i hela mitt liv tidigare klarat av att springa en km. Det var någon gång i högstadiet och jag minns när jag kom i mål. Jag var så slut att jag faktiskt på riktigt trodde att jag skulle dö. Det brände i hela bröstkorgen och svartnade nästan för ögonen när jag kastade mig på gräset. Efter det försökte jag aldrig mer förutom några tafatta försök för några år sedan. I höstas gav jag mig tusan på att jag skulle klara 5 km. Nu har jag klarat det och därtill. Är inte helt missnöjd med tiden heller då det kändes som jag kröp vissa bitar.
Vad nästa mål blir vet jag inte. Vore ju kul att klara en mil men det får komma när det kommer. Målet är väl att hålla igång kroppen för i grund och botten gör jag ju inte detta för att uppfylla mina mål utan för att må bra i kroppen. Kompensera för att jag vägrar gå på någon diet med totalt socker och kolhydratsförbud. Skulle dock behöva styrketräna lite också.
Nu ska jag dock suga på den här karamellen ett tag till. För jag sprang nämligen 7 km igår. Fy fan vad jag är bra!
