Camilla

 

Jag har en riktig sån här fuldag idag. Känner mig ful fet och äcklig. Beror med största säkerhet på perioden i månaden en det gör det ju inte lättare. Hade helst velat ligga i soffan hela dagen. Titta på bra filmer. Äta massa choklad. Slumra till lite då och då. Istället har jag bråkat med Adrian hela dagen. Herregud vad han är jobbig just nu. Ja, jag är hemsk som säger att mitt barn är jobbigt men jag tycker det. Jag undrar när han ska lugna sig med sitt klättrande och rivande i grejer. Jag är så glad att vi köpte en grind ut till köket strax innan Ninnie föddes för glömmer vi den öppen då är han där direkt. Klättrar på köksbordet. Skjuter fram stolar till skåpen och river i dem. Är uppe på spisen o trycker. Öppnar kylskåpet och tar fram grejer. Tar 10 frukter om dagen som han inte äter upp. Samma sak i vardagsrummet. Klättrar i fönstren. Skjuter fram stolar till bokhyllan för att komma åt playstation, DVD-filmer och saker han inte når annars. Hoppar och springer i soffan. Inom kort åker vi nog till akuten med hjärnskakning. Det spelar ingen roll hur vi säger åt honom. Låter arg, låter glad, skriker, ignorerar. Han bryr sig inte det minsta. Bara skrattar o säger "Nejs" Han är två år nu. Att ha blommor och saker i vårt låga fönster i vardagsrummet är inte att tänka på. Ska det aldrig lätta? Vet att Bella var likadan, men Adrian är snäppet värre. Linus var inte ens i närheten av att vara såhär så jag hoppas att Ninnie tar efter honom. Två såna här barn samtidigt blir nog övermäktigt.

Han har nog kommit in i sin första riktiga trots också. Vi får inte klä på honom. Vi får absolut inte klä av honom. Vi försöker lugnt och pedagogiskt prata igenom det. Förbereda honom på att ta på/av pyjamas, o dyl. NEJ, skriker han o springer ifrån. Då får vi ta honom och till slut använda varenda muskel i hela kroppen för att hålla kvar honom samtidigt som man på något sätt ska få på kläderna och väja för slag, nyp och bit. Jättekul. NOT!

 

Jimmy jobbar kväll denna vecka. Förmodligen därför det känns extra jobbigt när jag får dra hela lasset själv hela eftermiddagen och kvällen. Tycker synd om Ninnie när Adrian kräver uppsikt hela tiden. Känns inte som jag får tid att knappt sitta och leka med henne på golvet en stund. Då hittar Adrian på hyss. Det är tur att hon är världens gladaste och mest nöjda tjej.

 

På eftermiddagen gick vi ut en sväng. Adrian skulle såklart inte klä på sig så jag tänkte att nej, vi skiter i detta, jag går inte ut. Men till slut tog jag fighten och vi kom ut. Adrian ÄLSKAR ju att vara ute. Han skulle lätt kunna vara ute från morgon till kväll och han blir som en helt annan unge direkt. Den underbara unge som han faktiskt är. Först gick vi och slängde sopor och jäklar hur stolt man kan bli av att släppa en påse med plast i rätt sopkärl :)

 

 

När jag tar fram telefon eller kamera för att ta kort på Adrian så brukar han dra på värsta fakesmilet och visa alla tänder i munnen. Nu har han kommit på något nytt och istället är det tungan som åker ut. :)

Jag kan ju inte låta bli och tycka att han är lite söt ändå ♥

 Ja.. återigen så försvann plötsligt allt jag skrivit om Adrians 1,5 års kontroll och jag orkar inte skriva om det. :)

 

 Vikten landade på 10660 gram och längden 80,1 cm så han är ingen jättestor kille men han följer sin kurva perfekt. Vi avslutade med en spruta i benet och det var inte kul. Stackars plutt vad ledsen han blev. Nu får vi hoppas att han inte får nå feber om några dagar. Nu har vi nog med sjukdomar och äckel i det här hushållet.

 

Igår så hämtade jag ju Adrian vid halv 1. Han hade vägrat att sova men en sak i taget känner vi. Allt hade gått jättebra och när jag kom in i dockvrån där han var och lekte så tittade han bara upp på mig och flinade och sen fortsatte leka. Vanligtvis börjar han gråta när han ser mig.

 

I morse så var vi återigen på plats vid 9-rycket och han sprang in med overall och allt och skulle börja leka. Jag kände att det är väl bara dumt att dra ut på lidandet så vi vinkade hej då direkt och han blev jätteledsen. Åh, vad ont det gjorde i mammahjärtat. Jag är ju lite extra hormonell kan jag känna så att tårarna sprutade när jag satte mig i bilen. Hormonell eller inte så är det ju aldrig roligt att åka ifrån ledsna barn men jag brukar kunna stålsätta mig bättre än såhär. Väl hemma väntade jag ca en halvtimme innan jag ringde för att höra hur det gick och då var han glad och lekte.

Vi bestämde att de skulle försöka få honom att sova men om det inte gick så skulle de ringa mig så jag kunde komma så han fick sova hemma. Det blir liksom inte nå bra om han somnar för sent hemma sen. 12:10 ringde Regina och sa att han hade nästan somnat men sen hade en annan pojke som skulle sova för första gången blivit jätteledsen och då hade det smittat av sig på Adrian så det var kört. Men som sagt. En sak i taget. Jag hämtade hem en supertrött kille som somnade ovaggad. Kanske i morgon. :) När jag kom så var han inne och lekte med de stora barnen och var så nöjd så.

 

Men det känns såå skönt att det äntligen börjar släppa. Sovandet får ta den tid det tar. Hoppas bara att han inte blir så ledsen när jag lämnar i morgon. Det är inte kul alltså :/

 

Idag började jag morgonen med ett barnmorskebesök. Allt såg bra ut men hon hade lite hög puls ett bra tag. 170 och låg så en bra stund innan det ville lugna sig. Bebisen ligger numera rätt med huvudet ner och är ruckbar. Hon har fattat vart hon ska ut alltså så det känns ju bra. Sf-måttet låg på 33-cm. Endast växt en cm på 2 veckor men hon ligger tydligen rätt långt ner i bäckenet nu. Det känns vill jag lova.

En rolig sak är ju att jag tjatar om det är att jag tror att jag är 8 dagar längre gången. Enligt ultraljudet är jag ju idag i 34+3 idag och enligt sista mensen är jag i 35+4. I förra graviditeten skrev jag ju lite "dagbok" i anteckningar appen på min iphone. Jag drog igång den idag och kollade hur stort sf-mått jag hade förra gången. I vecka 35+2 skrev jag att Adrian låg rätt, var ruckbar och sf-måttet var 33 cm. Precis som idag alltså. Men men. Hon kommer när hon kommer och jag ska inte hoppas på att få tidigare. Men det är man ju bra dum om man tror att jag inte hoppas på ändå ;)

 

Efter barnmorskebesöket åkte jag och Adrian till dagis för att fortsätta inskolningen. Jag hade rätt höga förhoppningar idag faktiskt då han varit på bra humör med pappa i helgen. Till en början var han så ledsen bara jag gick ur rummet men efter en stund så började han och en annan kille att lyssna lite på musik och dansa och greja. Då sa jag till "fröken" att jag skulle försöka gå iväg en sväng. Så jag sa åt Adrian att nu går mamma och vinkade hej då, och han brydde sig inte ens. 1,5 timme satt jag sedan i personalrummet och tjattrade lite med de andra föräldrarna som också satt där. Haha. Efter att de ätit så hämtade de mig och sa att det gått bra men att han varit lite ledsen och gått och tittat men att det gått över efter en stund. Imorgon hoppas jag att det går lika bra för då ska de försöka söva honom också. Men men. Vi får ta en dag i taget och som jag har sagt flera gånger. Det får ta den tid det tar. Jag har ju inte bråttom.

 

Såhär sött somnade han i sin säng när vi kom hem:

 

 

Magen har varit stenhård som en boll hela eftermiddagen. Det gör ont också och jag har mått skitkonstigt. Känns som att jag har bebisen såå långt ner i magen nu och det är sannerligen obekvämt. Spänner massa vid naveln. Adrian har dessutom tyckt att han ska klänga massa på mig och på magen. Usch vad ont det gör :/

 

Bellas pappa ringde på eftermiddagen och berättade att han hade fått halsfluss så vi kom överens om att Bella skulle komma hem hit igen efter skolan. Hon verkar ju dra på sig halsfluss väldigt lätt och där hemma har de baciller som bara verkar gå runt runt. Vi känner att vi skonar henne från det denna gång och ser om de mår bättre senare i veckan. Hennes lillebror där hade hög feber och var dålig han med. Det var ju ifrån dem vi förmodligen fick bacillerna vi just avklarat allihopa utom jag, ifrån början.

 

Nej. Jag hör nu att Adrian har klättrat upp på köksbordet så plikten kallar. Jimmy jobbar kväll den här veckan.