Camilla

Igår lånade Dennis Bella efter att hon hade haft innebandyträning och åkte ut på Mälaren med henne och hans föräldrar för att åka skridskor och grilla. Bella hade varit jätteduktig och åkt sammanlagt 1,1 mil på skridskor. Det efter att hon haft 1,5 timmes innebandyträning. Det är inte illa pinkat för att vara 10 år kan jag tycka. Hon var lagom trött och slut när hon kom hem. 

Inatt vid 4 kom hon upp och hade så ont i ben och fötter så jag gav henne ipren och tänkte att hon hade växtvärk. När jag sen lagt mig igen kom jag på att hon förmodligen hade träningsvärk ;)

 

Under tiden passade jag på att ha egentid med Linus. Vi åkte till badhuset och badade. Han sköter sig ju rätt bra själv. Alltså håller sig flytande och leker inte jaga i omklädningsrummet så jag kände att lite får man offra sig trots sveda och värk (foglossning deluxe) Efter badet så bastade vi och det var såå skönt. Synd att vår bastu hemma är störd. Hur man än gör så får vi inte upp den till mer än 55 grader och det är inte så värst mycket i en bastu. Efteråt så åkte vi till Mc Donalds och käkade. Efteråt så sa han att han hade haft så kul så det var ju skönt att höra. Jag tror det är viktigt att försöka ha egentid med barnen själva ibland.

 

Jimmy och Adrian var på Leos lekland och busade. De behöver egentid för att Adrian ska lära sig att pappa är precis lika bra som mamma.  

 

Situationen här hemma med Adrian är fullständigt ohållbar just nu. Att säga att Adrian är mammig känns inte riktigt som att använda rätt ord. Han får nästan som panik när jag stänger in mej på toan, går ner i tvättstugan och stänger dörren osv. Jävligt avslappnande att sitta på toa när man har en hysterisk unge utanför *not* Han skriker precis som om någon stuckit kniven i honom. Jimmy får knappt titta på honom utan att han börjar skrika och skaka på huvudet. På dagarna kan pappa funka om han är på rätt humör, Adrian alltså. Lägga honom får bara jag göra. Komma in när han vaknar på natten så blir han hysterisk om inte jag kommer eller om han inte får komma över till vår säng. Med hysterisk menar jag inte arg och trotsig utan han skriker så tårarna sprutar och nästan så att han inte får någon luft.

I fredags kväll kände jag att nu är det nog. Nu måste vi komma på en ändring. Jag satt bredvid honom i hans säng i princip mellan 19 och 23 för att få honom att sova. En timme ungefär sov han och jag tittade på tv sen var det kört. Vanligtvis brukar jag ligga bredvid honom o han ligger o pillar i mitt hår tills han somnar men ett steg för att försöka få honom att somna själv är väl att börja med att sätta sig upp. Till slut gav jag upp när min rygg gick av, av att sitta i hans säng. GIck in i vår säng och bröt ihop. Ungen blir hysterisk och kommer efter och det slutade med att vi båda somnade utmattade i vår säng. Han i princip på mig.

Vi har en 160 cm bred säng. Adrian ligger i mitten och ska ligga så nära mig och sparkas/gnida sina ben på min rygg, pilla mig i håret och fick han skulle han nog krypa in i mig. Inatt har jag sovit på 30 cm. Det finns liksom inte en sekund på dygnet som jag får vila och ta igen mig vilket är otroligt påfrestande då jag faktiskt är gravid och kanske behöver lite kraft för att orka föda barn snart.

Behöver jag säga att jag har panik för hur det ska bli när bebisen kommer? Har någon några tips tar jag tacksamt emot dem. Att säga att vi ska låta honom skrika kan jag säga att det hjälper inte. Vi har försökt i flera timmar. Ungen får ju knappt någon luft till slut. Jag känner mig hemsk om jag bara sitter och lyssnar i vardagsrummet när de båda två får kämpa så vid läggning tex. Folk säger att jag ska åka hemifrån men vadfan. Jag är också trött, slut och har ont på kvällen. Jag har inte jättelust att åka hemifrån då.

 

Inskolningen då? Ja den går käpprätt åt helvete. Han är såå osäker och blir jätteledsen om vi lämnar honom. Imorgon påbörjar vi inskolningsvecka 3 av 2. Känns jättebra. Jag frågar mig gång på gång om vi verkligen gör rätt men å andra sidan så tror jag det är bra för Adrian att lära sig att vara ifrån mig/oss. När pappa varit med så blir han ju lika osäker och ledsen om han försvinner.  Det får helt enkelt ta den tid det tar med inskolningen. Han har ju kul och så när han är där. Bara det att han vill att jag är där också.

 

Efter att Jimmy och Adrian varit iväg själva igår så var han mycket mer till tåls med pappa på eftermiddagen så de får helt enkelt se till att ha massa egentid så Adrian lär sig. Sen verkar det ju helt enkelt gå lite bättre när jag faktiskt inte finns hemma. Som att han vet det på något sätt. Jag har liksom ångest över att åka iväg och föda barn. Tänk om mormor måste vara barnvakt över natten? Tänk om vi behöver ligga kvar flera nätter? Ja.. alltid ska man oroa sig över något..

 

Nu ska jag göra det roligaste som finns. Betala räkningar.

Innan vi visste att jag var gravid så sökte vi förskola åt Adrian från och med Januari nästa år. Men tanken har hela tiden varit att han ska vara hemma med mig i alla fall till augusti nästa år. Jag vill liksom inte skola in honom för att sen vara hemma med nästa barn. Det känns inte rätt.

Den största anledningen till att vi (jag är det väl egentligen mest som bestämt) inte tyckt att han ska börja nu i januari är för att det kan bli en väldigt stor omställning i en liten killes liv att börja på dagis i januari och sen bli storebror i februari/mars.

En annan stor anledning är att jag av erfarenhet vet att när de när de är nyinskolade och ett bra tag framöver är sjuka typ jämt eftersom de utsätts för en hel del baciller på förskolan (speciellt under vinterhalvåret) och innan de hinner bygga upp ett bra immunförsvar. Tanken att han ska vara sjuk massa och sen ha en nyfödd hemma som är känslig för baciller känns inte heller helt okej.

Sen den sista anledningen är helt enkelt att varför ska jag ha honom på dagis när jag går hemma? Okej om han redan hunnit börja men nu?

Men.. Igår damp det där brevet ner med ett platserbjudande. Inte på vårt förstahandsval för då hade valet varit lätt för egentligen är nog enda anledningen till att vi valde den förskolan som förstaval att den ligger närmst här där vi bor. Precis bakom skolan som man ser från vår gata. Då hade han blivit hemma.

Nu blev vi erbjudna vårt andrahandsval som egentligen är den förskolan som verkar mysigast och som ligger bäst till med utegården i princip i skogen osv. En liten förskola med endast en stor avdelning med alla åldrar och då självklart mer personal. Som jag fattar det så jobbar de mycket i grupper. Den ligger längst hemifrån sett men ändå max 5-10 minuters gångväg så det är heller inget avstånd.

 

 

Nu är vi kluvna. Hur ska vi göra? Mitt hjärta säger nej nej nej. Han ska inte börja på dagis. Men samtidigt kanske det är roligt för honom? Man märker ju på honom bara vi är ute och går och går förbi skolan att han skiner upp när han hör alla barnen. Han älskar ju att vara på öppna förskolan. 

Han kommer ju bara att få gå 5 timmar 3 dagar i veckan så egentligen är ju det ingenting så på ett sätt känns det onödigt men på ett annat sätt som att så kommer han ju ändå inte att vara borta så mycket hemifrån och man får några timmar själv med Lillasyster de dagarna. Det å andra sidan känns helt sjukt att ge som motivering för jag har ju skaffat mina barn för jag vill ha dem och inte för att jag vill att andra främlingar ska ta hand om dem. När man arbetar så måste man ju. Men nu?! Att få höra att jag behöver vila när bebisen kommit känns också bara som en egoistisk motivering. Förr i tiden tog man hand om sina barn själv.

 

Jag har också på allvar börjat fundera hur jag ska klara av januari och februari innan bebis kommer hemma själv med honom när jag redan nu är så slut i kropp och knopp att jag knappt orkar. Men det känns också bara egoistiskt att tänka så.

 

Vi har i alla fall bestämt att vi ska gå och hälsa på nästa vecka och sen bestämma utefter hur det känns när vi varit där. Men jag vrider och vänder fram och tillbaka på mina känslor hela tiden. Min lilla bebis ju. Inte fan trodde jag att jag skulle ha svårare att skola in tredje barnet än första på dagis :)

 

Hur sjutton ska man prioritera? Det är väl inte hemskt att gå på dagis, jag vet men.. men.. ja jag vet inte vad jag ska skriva. Andra människor får göra precis hur de vill. Det har jag ingen åsikt om. Men när det handlar om mig och min lilla minibebisplutt så blir det genast mycket jobbigare i mammahjärtat.