Ett steg fram..
... och 15 tillbaka.I kväll lyckades Jimmy lägga Adrian. Kändes ju väldigt lyckat för oss båda tror jag. I kanske 20 minuter. Sen vaknar han och kommer gåendes och jag går tillbaka med honom till sitt rum. Där blev jag kvar i 1 timme och 45 minuter innan ungen somnar om. Han tyckte att han skulle upp. Det tyckte inte jag. Gnäll o skrik o kämpande men jag vann till slut. Det gäller att vara konsekvent men det är fan inte lätt alla gånger. Inombords kokade jag över av ilska när han för sjuttioelfte gången satte sig upp precis när jag trodde han höll på att somna. Men jag sa inget utan bara la honom ner och lyssnade på brandlarmsliknande skrik. Stolt över mig själv. Hoppas inte detta är något nytt Habo tänker börja med.Nu är jag helt slut så jag hoppas vi får sova i natt. I varsin säng, med en lugn bebis i magen och att Jimmy kan låta bli att snarka. Tack o gonatt!!
Kommentarer
Trackback
