Slutkörd!

Jag känner mig verkligen slut i kropp och knopp efter denna vecka. Sena kvällar pga oroligt sovande barn, dålig nattsömn av samma anledning och tidiga mornar. Det mesta har jag fått rå om själv eftersom Jimmy jobbat alla kvällar till klockan 23. Sen är det mycket med skolan också. Bara det hade räckt till.
Imorse sov dock båda barnen till 7.45. Adrian sov faktiskt till 8. Plötsligt händer det! Hade man jag fått sova ostört inatt och sluppit försöka söva Ninnie mellan 21.50 och 23.30 så hade jag kanske varit pigg. 
 
Adrian är piggare  Förkyld ännu dock men Ninnie är sämre. Hög feber och klagar på att hon har ont till och från. Vart det gör ont säger hon inte. Hon har pekat både på mage, öron, hals och fötter. Kanske att det är influensan så att hon går och har ont i kroppen. Men hon är ju väldigt förkyld också.  Hon äter inte men dricker massvis som tur är. Hon fick feber i torsdags, var sämre igår och ännu sämre idag. Stackarn. Får se hur det utvecklar sig om någon måste titta på henne. Nu ligger hon på soffan och sover bredvid mig. 
 
Imorse vid frukosten.
 
 
Vi har fått mängder med snö inatt. Det gillar jag. Synd att Ninnie är sjuk, annars hade det blivit en utedag. Någon av oss får gå ut med Adrian.
 
I morgon jobbar jag. Ser jag inte fram emot alls faktiskt. Fy och blä. 
 
Nu har Adrian fått ett utbrott och väckt sin syster. För att jag skällde på honom när han bet i en sladd som jag sagt åt honom 300 gånger att han skulle låta bli. Igår stoppade han in en slags laddningssladd i ett kontaktuttag och fixade så att en propp gick. Självklart den enda sorten vi inte hade hemma och Jimmy jobbade. Det var bara att klä på barn - en trött och febrig, och ta sig till affären. Psykbryt * 3000. Han har aldrig rört kontaktuttag förut och barnsäkerhetsgrejerna tog vi bort för längesen. Bara tur det inte var något som skadade honom som han stoppade in. 
Drygare unge får man leta efter nu alltså. Undrar om det någonsin ska lätta med honom?! Kan nog inte minnas att han någonsin lyssnat när man sagt åt honom.  Han klättrar, river och förstör precis lika mycket nu som när han var bebis. Det står mig upp i halsen ärligt talat. Han har dessutom kommit in i en ny sorts trots nu. Säga emot, skrika emot, bli arg, slåss, jag kan fortsätta i all oändlighet. Trots detta så är han ändå världens goaste kille. Tur det för annars vet jag inte vad jag gjorde.
 
/ Uppgiven mamma. 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0