Camilla

I augusti har vi sökt förskoleplats åt Ninnie och jag känner ångesten så sakteliga komma krypande. Då är det slut för alltid och jag ska jobba tills jag blir pensionär. Usch. Även om jag är mer än nöjd med mina 4 och inte vill ha fler så känner jag ändå en slags sorg över att det är slut. Jag är glad åt de jag har självklart, men samtidigt kan jag bli lite smått avis på folk som bara har ett barn, eller det första på väg som liksom har allt mysiga med bebistid och liknande framför sig. Glasklart eller hur? Jag antar att det är de kvinnliga hormonerna i mig som talar.

Samtidigt är det oerhört skönt att de börjar bli äldre. Bara en sån sak som att gå upp mellan 5 och 6 varje dag står mig upp i halsen och jag längtar massor tills det att man kan gå upp och sätta på tvn åt dem på morgonen så att man i alla fall kan få ligga och vakna till lite i lugn och ro. Jag känner mig totalt slut som artist. Igår när vi varit och lämnat Adrian så somnade Ninnie i vagnen på väg hem. Jag satte mig i soffan med täcke och kudde och tänkte att hon vaknar nog strax men sen somnade jag visst och vaknade 2 timmar senare av att en liten tjej sovit färdigt. Såå skönt!

 

Idag är det exakt 11 år sedan jag fick mitt första barn, det vill säga Bella bus fyller 11 år. När jag var gravid med henne hade jag aldrig i min vildaste fantasi kunnat tro att jag skulle få 4 barn. Inte heller kunde jag tro att hon någonsin skulle bli så stor. Det kändes som att hon skulle vara min lilla bebis för alltid och så är det ju inte. Jag skulle teoretiskt sätt kunna bli mormor om mindre tid än vad jag haft henne. Galen tanke. Hon får mer än gärna utbilda sig och vänta såklart. Jag var 21 när hon föddes, ensamstående och utan fast jobb. Nu sitter jag har med en stadig inkomst men med ett jobb som jag inte trivs med för att det inte kräver utbildning. Jag ångrar inget, absolut inte. Men skulle jag får göra om det skulle jag pluggat vidare direkt efter gymnasiet. Fast det går ju inte att tänka så heller för då skulle ju förmodligen inte mina barn finnas.  Bella har hela livet pratat om att hon vill bli läkare så jag hoppas hon satsar på det om hon fortfarande vill det om några år.

 

Vad vill jag då ha sagt med detta inlägg? Det vetefan men jag hoppas och ska fanimej få till ett resultat på högskoleprovet så att jag kan börja plugga. Jag ska klara matten.  Bättre sent än aldrig. Jag vill göra något givande med den tiden jag har kvar till pension. Det är ju ändå en väldig massa år. Inte ha ont i magen och ha ångest så fort jag ska till jobbet. Nu blir det råplugg sista månaderna innan det ska skrivas. Jag vet att jag blir knäckt varje gång det känns som att det är mig övermäktigt men jag får kämpa på. Jag kommer förmodligen inte komma in i höst men då får jag skriva igen i höst och hoppas på bättre resultat och söka i januari. Det SKA gå. Så är det bara. Jag är inte alls lika övertygad som jag försöker låta nu men jag måste ju börja någonstans.