Camilla

Jag har fått höra att jag är dålig på att blogga nuförtiden. Så är det. Tycker sällan att tiden finns för att sätta sig vid datorn och på telefonen tycker jag att appen på telefonen är så dålig så den vill jag inte använda.

 

Sommaren är snart slut. 3 veckor och 1 dag kvar till jobbstart. Kan inte med ord beskriva ångesten det ger mig. Jag lovade mig själv när jag gick på mammaledigt med Adrian för nästan tre år sedan att jag inte skulle tillbaka men nu blir det så ändå. Trots att det kom en till liten goding emellan. Men jag jobbar ju för att komma därifrån i alla fall. Försöker i alla fall.

 

Jimmy har börjat jobba igen och jag känner mig trött och slut. Att styra upp hemmet med 2 eller 4 barn till största delen av tiden själv tar helt klart på krafterna. Känns som jag räknar timmar tills han ska komma hem varje dag. 

Matten har fått bli bortprioriterad ganska mycket. När det väl är lugn och ro hemma är jag oftast så slut så jag inte kan tänka. Men det hänger över mig att jag borde.

Adrian och Ninnie är krävande helt klart. Det är inte direkt semester att ha semester :) Bella är ju rätt självgående men Linus han kräver sitt han också. Det är en hel del konflikter där som tar på krafterna.

Nu är min man dessutom med hemvärnet och hjälper till med att (försöka) bekämpa den stor skogsbranden. I fredags var han borta 5.30 till 22 ca och idag blir det samma. Sluttiden är väl oviss. Han ska slutat 18 men den tiden är lite diffus. Känner mig låst hemma med barnen. Det är inte optimalt att åka iväg och hitta på saker själv med de små i alla fall. Knappt vi vill göra det tillsammans ens. De drar åt varsitt håll och har kottar stora som skogar i öronen. Det blir bara ett enda jagande.

 

På tisdag börjar Adrian på förskolan igen efter 7 veckor ledigt. Det tycker han ska bli superkul. Det blir en helt annan kille som kommer tillbaka mot vad de hade där innan sommaren. Han hade ju visserligen slutat med napp innan. Nu har han även slutat med blöjan helt sedan i böran på juli. Det går jättebra. Visst händer det någon olycka ibland men oftast så kommer han på sig själv och kniper av så att det bara kommer en skvätt i kalsongerna. Jätteduktig. Han har även utvecklats psykiskt massa. Pratar massor och åter massor.

 

Ninnie har också blivit så stor tjej. Hon härmar allt som Adrian gör. Härmar allt han säger också. Hon pratar massor. 3-ords meningar säger hon ibland och det tycker jag är imponerande om jag jämför med mina andra barn. "ja nåna den" är poppis (Jag låna den) Så säger hon så fort det är något hon vill ha. Nycklar är en favorit att nåna. Det är mycket "titta pippi där" "titta bilen där" och såna meningar.

Häromdagen så stod hon och Adrian och hoppade i studsmattan. I trädet ovanför så var det massa fåglar som väsnades. Ninnie ställer sig och blänger upp i trädet och skriker argt "Tyst Anka" Haha.. det har hon snappat upp från Adrian. Alla fåglar är ankor. :) Så fort vi säger ifrån eller tar bort henne från saker hon inte får/bör göra så slänger hon sig dramatiskt på golvet och skriker "dumma mamma/pappa"

Hon är rolig vår lilla tös som blev stor alldeles för fort. Hon har en vilja av stål och skinn på näsan så det räcker och blir över.

 

Jag får väl skriva mer en annan gång. Tänkte lägga in några bilder men jag har glömt att stänga grinden till köket så nu har Adrian rivit fram massa saker ur kylen. Ninnie har rivit fram alla bestick ur besticklådan och slängt över köksbordet. Man kan inte slappna av i 10 minuter. Då blir det misär hemma. Suck och åter suck.