Camilla -

Tiden går fort.

På tisdag blir Ninnie redan 7 veckor. Tiden springer plötsligt fram och det känns inte som att den räcker till längre.

Vägen hit har inte helt varit en dans på rosor. Jag ljuger om jag säger att jag varit/är himlastormande lycklig men det ska ju visst vara normalt att kunna känna såhär när man fått barn. Detta är en av anledningarna till att jag inte bloggat. Har inte haft någon lust att sitta och skriva om hur lycklig jag är när jag aboslut inte varit det. Sen känns det som lite tabu att erkänna att man inte här det när man borde vara det.

Jag älskar alla mina barn över allt annat på jorden men jag känner mig fruktansvärt otillräcklig och jag tror inte att jag ännu kommit in i att vara själv med Adrian och Ninnie de dagarna när Jimmy jobbar. Hon är en väldigt skrikig och missnöjd bebis och Adrian är en väldigt livlig kille som kräver stor uppmärksamhet hela tiden. Men vad kan man kräva av en 1,5 åring. Han är dessutom inne i en period där han gnäller massor. Hela dagarna går han mest och gnäller. Men det är väl en biverkning av att ha fått syskon och får lov att dela uppmärksamheten med henne. Jag känner ofta: "Hur fan gör man?" Stressen blir stor när Ninnie skriker större delen av tiden man ägnar åt Adrian och han känner ju det också och vill mer än gärna sitta i knät och mysa. Dessutom så pratar han inte. Han säger några få enstaka ord, som faktiskt kommit bara senaste veckan så han gör sig ju inte förstådd direkt heller mer än att han pekar och låter på sitt egna språk.

Men de är goa barnen. Helt underbara. Det sista jag vill är att gå och önska att de ska bli äldre eftersom detta är definitivt vårt sista barn. Jag vill kunna njuta.

Men det ska nog bli bättre. Vi går mot ljusare tider. Ninnie blir äldre och är mer med i matchen så att säga. Våren verkar äntligen vara här och jag tror att större delen av Sveriges befolkning är så lyckliga över det.

Att vi dessutom varit sjuka någon i familjen i princip konstant sedan slutet på december har väl inte gjort livet lättare. Men *peppar peppar* nu har vi nog varit friska allihopa förutom lite snoriga näsor på de två minsta i en vecka. Snoriga näsor är nog något man lever med konstant med småbarn. Speciellt de som nyss börjat på dagis.

Nu vaknade prinsessan och lär vilja ha mat med tanke på att hon nu sovit i närmare 4 timmar :)

2013-04-21 @ 14:33:07 Allmänt svammel Permalink

Kommentarer

Postat av: Josefin

Kramar till dig! Du är inte den första att känna som du gör, och knappast den sista :)Man är inte mer än människa och livet är inte alltid underbart, trots att barnen är ens allt. Ibland är det tufft, men det gäller att härda ut, hur klicheaktigt det än må låta - det blir oftast fantastiskt i slutändan :)

Känner igen mig i det du skriver om Adrian, vad gäller Elias.. han gnäller mycket nuförtiden, eller ofta kanske man ska säga. Och får utbrott så fort han inte får sin vilja igenom. Skriker/gråter eller slåss för att vissa sitt missnöje. Så fort det inte passar lille herrn, så hörs det.. högt! ;)Pratar gör han inte heller, enstaka ord - annars är det pekande och en massa läten på sitt egna språk. Man får njuta trots det, för när dem väl börjar prata är det ju inget ände på det hela.. har en 4-åring här hemma nu som undrar "Varför då" om allt samt kan varenda sak själv och vrålar "det bestämmer inte du, det bestämmer JAG" så fort man ger honom minsta lilla direktiv.

Så jaaa, det finns inga här i världen som kan göra mig så otroligt lycklig respektive hela jävla vansinnig som mina barn! =D

2013-04-21 @ 14:51:17
URL: http://nifesoj.bloggplatsen.se

Postat av: Erika

Jag vet exakt vad du menar, dom där första veckorna var jättejobbiga! Nu är ju Nathalie snart fyra månader och nu fungerar det faktiskt bra (*peppar peppar*) och har gjort det i åtminstone en månad så jag hoppas att det blir lugnare för er snart också :)
Milliam blev ju också fått-ett-syskon-gnällig men nu är han tillbaka till sitt vanliga jag igen, så det blir bättre :)

2013-04-21 @ 19:27:54
URL: http://erikanaslund.blogg.se/

Trackback