Camilla

Natten som var innebar inte mycket till sömn. Inte ultimat när man gått hela dagen med brutal huvudvärk och bara längtat efter sömn.

Adrian skrek, gnällde och grinade. Klängde på mig och inget var bra. På morgonkvisten korkade näsan igen och han blev jättesnorig och förkyld så jag gissar på att vi har anledningen där. Han kände sig helt enkelt inte kry i kroppen. Nu är han väl förhållandevis pigg men snoken rinner och han nyser. Hoppas bara han slipper hostan. Det är värst. Snoret roar han sig i skrivandets stund med att torka av på gardinerna när han gömmer sig bakom dem och leker tittut :)

Verkligen irriterande då jag ställt in mig på att gå till Öppna förskolan idag.

 

Eftersom jag låg vaken större delen av natten så fick jag för första gången känna bebissparkar. Jag har ju anat att jag känt den förut men inatt var jag säker. Det var ju absolut inga jättekickar utan små duttar jag kände. Är ju trots allt bara i 16.e veckan så än är den ju väldigt liten. Flera gånger under en bra stund kände jag. Det är bra bebis. Fortsätt så.

Tänk att det inte alls var så längesedan jag väntade på Adrians första sparkar. Minns så väl när de kom första gången. Jag låg på kvällen och tittade på En unge i minuten. Programmet som gick från Västerås förlossning förra året.

 

Jag känner mig läskigt inställd på att det blir en tjej den här gången. Lite läbbigt faktiskt. Jag har ju alltid fel. Så förnuftet säger ju att det är självklart att det är en kille. Det spelar ju verkligen ingen roll, men jag tänker liksom bara på framtiden som om att det vore en tjej. Kan inte riktigt förklara. Vi får väl ev se på ultraljudet om 2,5 vecka. Läängtar!!