Camilla

Varje natt kommer Linus in till oss och sover. Ibland tidigt, och ibland framåt morgonen. Det händer att han sover hela natten i sin säng, men det är väldigt sällan.
Jag känner lite att vi behöver lära honom sova hela natten i sin säng nu när det vankas bebis och vi bara har en 160 säng. Det är redan trångt som det är och jag misstänker att en liten bebis säkerligen kommer ligga där och det ska ammas o grejas på natten. 

Samtidigt känner jag just nu att Linus verkar lite orolig i själen så att just nu är inte riktigt rätt läge att ta ifrån honom den tryggheten. Det händer mycket i hans liv just nu. Han fyller 6 år i sommar och blir mer och mer självständig samtidigt som han alltid har varit en urgosig kille som gärna kommer och sätter sig i knät o kramas och berättar hur fin man är.
Det vankas som sagt syskon och det blir väl mer påtagligt ju mer magen växer på mig och han liksom ser det. "Du är alldeles lagom tjock mamma" sa han till mig i morse :) 
Sen till hösten så börjar han i Förskoleklass och det är säkert också lite läskigt spännande. Han säger aldrig något om det men frågar man om det ska bli spännande/kul så säger han att det ska det, men inte mycket mer.
På allt detta så bor han varannan vecka hos pappa och varannan hos mamma. Det är dock något som han äntligen börjat känna sig trygg i. Han vet att pappa och mamma är kompisar och att det fungerar bra.
För ett år sedan var jag inte vatten värd i hans ögon. Det var pappa som gällde men nu får jag känslan av att mamma och pappa är jämlika. Tom Jimmy får kramar och pussar och Linus blir jätteglad över att träffa honom när han kommer hit från pappa.

I morse hände en kissolycka i vår säng. Igår hann han inte in när han var ute och cyklade utan kissade på sig precis utanför ytterdörren i trappen. När vi var utomlands skedde det några gånger under veckan och jag tror om jag inte minns fel att det hände den veckan han var här sist också. Enligt Dennis händer det aldrig hemma hos honom. För 2 månader sedan ca så kunde jag säga att han i princip aldrig kissat på sig sedan han slutade med blöja för ca 2 år sen. Jag har självklart aldrig, och kommer aldrig att bli arg på honom för det. Han skäms som en hund stackarn. Tycker mest det är jobbigt för hans skull. Hur hjälper man honom liksom?

Efter att vi bytt lakan i morse så kröp vi ner en stund och mös i sängen och han kryper in närä nära mig o kramas o säger:

(L): - Mamma. Min fina fina mamma. Vad gott du luktar!!

Haha.. Hur gott kan man lukta liksom när man ligger nyvaken och i nattlinne och gör allt för att inte andas på pojken så han dör av andedräkten :D Sen sa han även:

(L): - Du har så fina kläder mamma.
(Jag): - När då?
(L): - Alltid. Jag älskar dig mamma. Min fina fina mamma. Haha.. Jag håller inte riktigt med där heller.

Så go så man smälter. Min fina fina pojke! Mamma älskar dig så också! 

2 timmar senare var det andra ljud i skällan vill jag lova. Det var dags att klä på sig och gå till dagis. Det skulle han inte göra. Han hatade dagis. Han hatade mig och han skulle fisa på mig. Ge mig ett döskallehuvud i present.
Humörsvängningarna är inte långt borta. Bella åkte på en o annan hörvel i helgen när han blev arg, och det brukar väldigt väldigt sällan hända att de slåss.

Det är svårt att förklara för ett barn vad som komma skall när man knappt vet själv hur det kommer att bli. Nån med nåt bra tips på hur man förbereder ett barn som ska få syskon?