Camilla

Idag är första vardagen sedan "mitt nya liv" började för två veckor sedan som jag inte gjort nåt nytta alls. Inte sprungit och inte gått en enda meter mer än jag behövt. 

I lördags när jag var ute och sprang så var det så sjuukt jobbigt. Jag fick för första gången sedan jag började springa/ gå spåret faktiskt lov att sätta mig på en sten och andas. Kändes som jag skulle svimma och då hade jag liksom inte tagit i mer än vanligt.
Igår var jag ut också men jag orkade bara inte springa. Har ju fortfarande inte lyckats komma runt hela spåret springandes men igår orkade jag springa ca 100 meter sen kände jag att det fick bli gång istället. 

Min tanke var inte att springa varje dag, men gå en liten promenad vill jag hinna med. I alla fall 20 - 30 min för att röra på sig lite :) Ätit "onyttigt" har jag bara gjort på helgerna. Och då under lite mer kontrollerade former så att säga. 

Har även en känsla idag av att jag vill skita i hela grejen och äta allt onyttigt jag kan hitta och aldrig gå en meter till i spåret. Nu ska jag ju inte göra detta. Jag ska kämpa på. Imorgon ska jag förmodligen springa med Linnea och jag hoppas det går lättare då. Annars får jag gå helt enkelt. 

Min kära vän Carola sa att det gäller att kämpa på under dessa motgångar, för man får dem ibland. Jag antar att hon har rätt. :)