Sliten
Nu är begravningen över. Den var som begravningar ofta är. Grymt tung före och under själva akten men skönt efteråt att umgås med släkt och få prata och skratta av sig lite. Det var en fin ceremoni men jag är inte troende alls så allt prat om Gud hit och dit blir bara jobbigt. Känner mig malplacerad. Vill ha mer fokus på personen som avlidit än att det är en slags Gudstjänst. Att själv gråta som ett litet barn och att se nära och kära lika ledsna är skitjobbigt. Jag är helt slut. Usch jag hoppas det dröjer minst lika länge till nästa som det var sedan jag var på morfars sist innan farfar. 12 år. På vägen hem ringde Jimmy och så att de också var på väg hem men att de hade tagit en mindre landsväg för det var sån trafik på den vanliga vägen. Jag fick lite onda aningar och tänkte att den vägen är jävligt hal, hoppas han kör försiktigt. Det gjorde han men han ringde i alla fall efter en stund och bad mig komma förbi kyrkan. De stod på åkern. Suck! Jag fick plocka upp 3 barn och så fick vi montera över Adrians stol i Jimmys bil som jag körde och åka hem så fick han vänta in bärgning själv i kyla o snö. 1200 kr åt helvete men vad gör man?! Nu ska vi snart ha lite myskväll här. Jag är sååå trött. Är glad om jag är vaken till 21.Har inte orkat adventsfixa nåt. Får bli i morgon. När Jimmy jobbar o jag är ensam hemma med 3 barn. :)
Kommentarer
Svar:
Ja. Fy. Att se pappa, farbror, o mina stora bröder och kusiner sitta och storgråta är jobbigt som fan. Men vi är ju bara människor allihopa i grund o botten.
Verkligen tur allt gick bra men det gick så sakta så de hade liksom bara hasat av vägen. Tur det inte var ett djupare dike också.
Camilla Dahlstedt
Trackback