Jag tänker inte ens försöka längre..
att vara positiv alltså. Ikväll är en sån kväll där det bara känns skit.
Jag vill jobba. Det vill jag. Skulle bara önska jag hade ett lite mer förstående arbete. Allt är en enda soppa just nu känns det som. Pratade med en sköterska på företagshälsovården igår som sa åt mig att jobba 50% den här veckan. Jag har fortfarande inget sjukintyg på det. Förmodligen var sköterskans plan att jag skulle få det en vecka för sent. Sköterskan lovade även att kontakta personalansvariga på jobbet för att fixa en tid för ett rehabmöte, vilket min chef undrar varför det ska göras överhuvudtaget. Jag förstår honom. Varför ska jag ha ett rehabmöte med jobbet innan en läkare ens gett mig en riktig diagnos. Jag satt och pratade med chefen i 40 minuter idag och varken han eller jag blev nå klokare tror jag. Min chef ifrågasätter även om jag bör jobba överhuvudtaget då jag fortfarande har ont och varför ingen läkare har gett mig restriktioner till vad jag bör göra för att bli bättre då jag uppenbarligen inte blivit det på mina nästan 4 veckor hemma och göra ingenting.
Det sjukaste av allt är att jag inte kan få anpassade ordrar på jobbet. Genom en liten knapptryckning på dataskärmen vi har på trucken så får vi upp en order. Den ordern är det bara att köra. Det GÅR att åka till en support och byta den här ordern vilket flera andra som haft problem med ryggen gör för att tex byta bort tunga drickaordrar. Men jag får inte. Ska jag vara sjukskriven i 50%, så ska jag sedan klara av att jobba resterande 50% med allt vad det innebär. Man kan ju undra varför inte företaget är lite mer rädd om sina anställda.
Jag avslutade min dag med en 1357 kg tung order. Maxvikt på vad en order kan väga är 1400 kg. Tack! Jag tror ryggen gick av någonstans där på vägen...
Jag får se om jag jobbar nåt mer överhuvudtaget den här veckan.
*gråter en skvätt*
