Camilla

Jag är så trött så ögonen står i kors på mig. Klockan är 7.30 och det känns som det är eftermiddag snart. Ninnie har fått en väldigt dålig ovana att vakna vid 4. Då ska hon ha mat, annars bryter helvetet lös och ja jag vet att jag är svag men jag orkar inte. Dessutom väcker hon Adrian när hon vrålar. Hon äter så dåligt på dagen så hon är säkert hungrig på natten och hon har ju inga direkta överviktsproblem heller. Jag bär då över henne till vår säng, hon får välling och sen så krånglar hon ända fram till 6 ungefär då hon ska upp till varje pris. Somnar, vaknar, hostar, sparkar, skriker och så vidare. Oftast har då storebror hunnit vakna vid 5-rycket också.

Jimmy har ju nu åkt till jobbet så klockan 6 gav jag Ninnie till honom och sa att jag ska sova tills du åker. Han börjar klockan 8 men åker en timme innan av någon anledning. Det tar ca 20 min att åka till jobbet.. Men vid 6.45 kom han med lenaste rösten och sa "Mamma, vill du äta frukost med oss?" Då var det ju bara att kliva upp. Då hade han dukat upp med tända ljus och grejs i vardagsrummet. Han kan han o han bara vill :)

Ninnie vill väldigt gärna inte bli matad nuförtiden. Yoghurt är ju svårt att äta utan att allt rinner av skeden, så hon doppar hela handen i tallriken och sen suger hon upp det som fastnar på fingrarna. Så himla gullig. Kan själv faktiskt! Alla sätt är bra utom de dåliga.

 

Igår fick vi akut lov att möblera om i Adrians rum. Han hade kommit på att om han ställde sig upp i sin säng som stod bredvid fönstret och pillade med persiennsnöret så fick han ner det från en skruv som vi brukar linda upp det i så han inte skulle nå. Igår när jag kom in i hans rum så stod han i sängen med snöret runt halsen och såg så nöjd ut. Direkt när Jimmy kom hem så möblerade jag om och ställde sängen på andra sidan om fönstret. Möbleringen blev mycket bättre därinne nu och Adrian leker som om han fått ett gäng nya leksaker. Omväxling förnöjer. Vi vill ju gärna våga lämna honom ensam i sitt rum. Han är jätteduktig på att leka ensam faktiskt. Väldigt skönt. När han inte trotsar.

Han är väldigt väldigt trotsig just nu. Skulle kunna skriva en hel novell om honom men jag nöjer mig med att säga att han är hm.. krävande och stundvis väldigt billig. Häromdagen gav han mig en örfil så det bara sjöng om det. Orsaken? Jo, han ville inte klä på sig. "NEEEEJ" skriker han med sin mörkaste röst och han brukar inte slå men där åkte jag på en smäll. Det är INTE ok. Reflexmässigt ville jag slå tillbaka. Tur att man har spärren. Istället försökte jag väldigt bestämt säga att du slår inte mig Adrian. Jag fick lika mycket respons som om jag ställt mig framför en vägg och sagt det.   

I morse pruttspottade han mig i ansiktet för jag tog av honom nappen. Han skulle kunna gå med napp 24/7 om han fick. Det får han inte men han tar chansen så fort han hittar någon eller så snor han syrrans.

 

På eftermiddagen ska vi hem till min storebror som fyllt år i veckan. Skulle vilja köpa någon liten present åt honom innan vi åker. Själv med två barn, det känns som ett vågat projekt. Eller det räcker att säga själv med Adrian så drömmer jag mardrömmar om det.

 

Nu är det någon lite som står och hänger i mina byxben och skriker för jag inte bär henne. Plikten kallar.

 

Det känns som om det skulle vara som en lotterivinst med en sovmorgon och glada snälla barn en hel dag.