Första utesvängen och smärta.

I morse invigde jag spåret för detta år. Det var extremt mycket jobbigare än att springa hemma på löpbandet. Vårt spår går upp som en sol och ner som en pannkaka hela tiden med höga backar som inte är nådiga att springa upp för. I höstas när jag sprang så gick (kröp nästan) jag alltid upp för den sista mördarbacken men idag så sprang/joggade jag hela spåret så det är ju en förbättring från i höstas.
Det blev ingen jättelång tur - 3,2 km ca men dra åt pipsvängen vad slut jag var när jag kom hem. Fick slita av mig kläderna för jag trodde jag skulle brinna upp och sen kastade jag mej på soffan och orkade knappt röra en fena på en bra stund. Orkade knappt stå i duschen sen heller. Inte ofta jag blir såhär slut när jag sprungit. Fi fan alltså. Sprang ju inte ens så långt.
 
Var med om en väldigt obehaglig grej nu på eftermiddagen. Satt och skulle klä på barnen för att gå ut och från ingenstans så får jag en ilande diffus smärta längs sidan av hela ryggen som var allt annat än behaglig. Det blev bara värre och värre, strålade framåt och jag fick lite samma känsla som när jag hade gallsten, att jag inte kunde vara still, illamående och allmän panikkänsla för det gjorde så ont. Vankade av och an och googlade faktiskt på njursten där i princip vartenda symptom stämde in förutom att jag ännu inte hade så ont att jag inte stod ut, men det var inte långt ifrån att jag ringde hem Jimmy i alla fall. Men nu en stund senare efter Ipren och Alvedon så har det lättat. Så det var nog nåt annat tack och lov. Känner fortfarande lite konstigt längs sidan av ryggen men ingen smärta så. Samtidigt har jag en väldig mensvärk men jag tror inte det hörde ihop för detta var en helt annan känsla. Jag hoppas det håller sig borta nu. Kanske jag sträckte till något när jag sprang i morse?! Fast det kändes inte direkt muskulärt. Men huvudsaken att det är bättre och att det inte kommer tillbaka.
 
Ja, tanken var som sagt att vi skulle gå ut. Adrian vägrar att klä på sig och Ninnie sitter och leker i hans rum. Det var egentligen Adrian som ville ut men jag vägrar att kämpa på honom kläder. Jag skulle dock vilja gå till affären och handla choklad. Det är fredag, och den perioden i månaden där många kvinnor måste ha choklad så jag anser mig vara värd det. Det är alltid bra med ursäkter.
 
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0