Camilla

Jimmy har semester så all min överblivna tid (om den nu ens finns egentligen :)) går till att räkna matte. Boring boring men snart har jag på något sätt lyckats avverkar halva andra kapitlet och om jag ska följa tidsplanen som jag halkat efter i så bör jag skriva mitt andra prov i mitten på juli. Det känns inte helt omöjligt om jag fortsätter i denna takt och om jag inte kör fast stenhårt igen. Nu har jag haft tur och lyckats hitta massa olika videos med genomgångar på youtube så jag räknar varvat med att glo på youtubeklipp och jag kan säga att då går det bra mycket lättare. Hela grejen känns fortfarande övermäktig att jag någonsin ska klara detta men jag kämpar på. Klarar jag detta så lovar jag att aldrig mer säga att något är omöjligt.

 

Annars då. Vad händer?

Inte mycket. Vi har bara varit hemma än så länge på Jimmys semester. Vi var ju och firade midsommar hos hans syster. Vi åkte hem redan på midsommardagen. Borta bra men hemma bäst. Hon har en son som är 1 år äldre än Adrian och de körde fullt race mest hela tiden. De hade roligt och var överens för det mesta men bara en sån sak som att få dem i säng på kvällen var inte det lättaste. Men det var trevligt helt klart men så skönt att komma hem igen.

 

Tanken var att vi skulle åka till Kolmårdens djurpark om 2 veckor men jag ska erkänna att det lockar inte så värst. Vi var ju där för två år sedan. Jimmy är i detta nu nere på stan och ska kolla om vi ska boka en kryssning. Problemet med att vi är 6 st är att vi måste ha två hytter och det verkar inte så spännande. Han tyckte att det var lättast att åka ner och prata med dem på Birka face to face så då fick han väl göra det. Mr Kontrollbehov :D

Vi är tyvärr alltid ute i sista sekunden på semestern och funderar på vad vi ska göra. Stugor och sånt är ju för det mesta redan fullbokat. Vi har inte någon ihopsparad budget bara ägnad till semestern heller. Vi har lite pengar undansparade men vi vill ju gärna inte bränna allt. Det skulle kännas olustigt att inte ha några pengar att falla tillbaka på om något oförutsett händer. Bilhaveri, värmeväxlaren pajar eller vad som helst. Nu glider jag iväg känner jag. Dit jag ville komma var att vi vill hitta något roligt att göra till lagom pris. Tills nästa år ska vi tamejtusan börja planera i tid. Fast fan vet då om vi ens kommer att få semester tillsammans när vi båda jobbar.

 

I måndags så kom Linus och undrade om jag kunde titta vad han hade i armhålan. Något som kändes konstigt sa han. Jag tittade och såg en svart prick. Tittade närmare och det vidrigaste lilla skitkrypet som finns uppenbarade sig. En fästing. Den var yttepytteliten och hade väl knappt ens hunnit att sätta sig ordentligt så för den sakens skull är jag inte orolig men vetskapen av att han hela dagen bara varit hemma i vår trädgård gör att jag får lite lätt ångest över att ingen av oss är vaccinerade mot TBE. När de uppenbarligen finns på så nära håll. Blää. Kollade lite vad vaccin kostar och att vaccinera hela familjen skulle kosta nästan 2000 kr för bara första dosen. Jag tycker det är galna summor. Jag vet inte hur vi ska göra faktiskt. Får någon mer en fästing här hemma känns inte valet så svårt.

 

Nu höll jag på att glömma berätta. De flesta av mina läsare vet väl redan. Men i förrgår sprang jag en mil tamejtusan! Det var sjukt jobbigt. Dennis var med och hade han inte varit där hade jag nog gett upp redan vid dryga 3 km. Jag hade ju också outat på Facebook att jag skulle försöka så då ville jag ju inte sen behöva erkänna att jag gav upp vid 3 km. Men jag klarade det så nu vet jag att jag kan. Med vilja kommer man långt för det var enbart på ren envishet jag sprang de sista kilometrarna. Min vänstra vad sprängde och krampade och min högra fot gjorde så jävla ont rent ut sagt. Jag tror jag behöver nya bättre skor. Får ont under fötterna nästan direkt när jag springer nu.

Hur jag mår idag? Jo, den smärtan jag besitter i mina ben just nu är inte nådig. Jimmy frågade igår om det var värt det för att springa en mil och jag sa att jag inte visste. Vid noga övervägande kan jag svara Ja, det var värt det. För det var en riktig självförtroendehöjare ska jag tala om. Jag kan springa en mil liksom! Det trodde jag aldrig i min vildaste fantasi att jag skulle klara när jag började springa i höstas. Sjukt stolt över mig själv faktiskt. :)