Camilla

När Ninnie fick bråttom till världen..

Bättre sent än aldrig, innan minnet sviker helt så ska jag försöka få ihop en liten story om hur det var den dagen som Ninnie fick så bråttom till världen.

 

Dagen innan, på måndagen den 4/3 var jag hos barnmorskan och när jag kom hem därifrån var jag så uppgiven. Hon undersökte mig vaginalt för att se om det hade hänt något sen gången innan jag var där men statusen var densamma. Mjuk jättemogen tapp och öppen 3-4 cm. Adrian och Bella var hemma den dagen. Bella pga halsont och Adrian hade varit förkyld.

När jag kom hem då ifrån barnmorskan hade jag så ont i magen att jag inte kunde stå. Jag var dessutom superförkyld och hade ögoninflammation. Ställde jag mig upp fick jag sammandragningar som gjorde jätteont och det kändes som att min framfog skulle brinna upp. Jag ringde gråtandes till Jimmy på jobbet som fick lov att komma hem och ta hand om Adrian vilket han gjorde.

Jag ringde förlossningen för jag kände ju en viss oro över varför jag hade så ont, var det foglossning? Var det värkar? Var det nåt fel?  Vi bestämde att jag skulle komma in framåt kvällen och ta en ctg-remsa så att jag skulle bli lugnad och få en sovdos med mig hem. Jag hade ju knappt sovit på flera veckor.

 

Väl inne på förlossningen fick jag ligga med Ctg i evigheters evighet kändes det som. Allt såg bra ut så vi blev hemskickade med en sovdos. En insomningstablett, en bricanyl för att ta bort alla värkar som jag faktiskt hade men inte tillräckligt starka eller regelbundna och sen 2 citodon. När vi kom hem var klockan runt 21 så jag tog min lilla pillerhög, alla utom en citodon. Tänkte att den skulle jag spara till dagen efter. Sov som en liten prinsessa hela natten sen. Det var såå skönt. På morgonen var jag tvungen att gå upp för att lämna Adrian på dagis. Som grädde på moset som att inte förkylning och ögoninflammation räckte så hade jag knappt någon röst.

Efter att jag lämnat Adrian på dagis så åkte jag hem, tog min andra Citodon och hoppade ner i bingen igen och sov till runt halv 12. Då var Bella hungrig och ville ha mat. Vi kom överens om att vi skulle käka pizza så jag var upp och hämtade. På väg till bilen fick jag en sammandragning/förvärk som gjorde rätt ont och jag minns att jag tänkte att fan om det inte bara kunde dra igång någon gång. Intet ont anande.

 

Dessa tidpunkter minns jag för jag har kvar telefonloggarna i telefonen.

 

Klockan 12:11 ringde min mamma för att kolla läget. Hon skulle ju komma och vara barnvakt åt Adrian men jag sa att allt var lugnt som vanligt så det skulle nog dröja. Vi satte oss framför tvn för att äta pizzan och pang bom, med käften full av pizza kom det en brutal värk kl 12:23. "Aj som faaaan!" tänkte jag efteråt och smsade till Linnea att jag fick just en brutal värk, en till sån här och det måste vara på riktigt. Hon svarade något i stil med att innan 15 har du kanske fått barn. Jo tjena tyckte jag. Klockan var ju halv ett. Så snabbt kunde det ju aldrig gå. Bara några minuter senare kom nästa. Vågade ändå inte riktigt tro att det skulle vara på riktigt med tanke på hur mycket min kropp hade lurats den sista tiden. Slog på värktimern på telefonen och värkarna kom med ca 3 minuters mellanrum, höll i sig i 1 minut och gjorde förjävla ont.

 

Klockan 12.38 ringde jag till Jimmy och sa att han skulle börja ta sig hemåt. Innan hade jag inte riktigt vågat ifall det skulle avta. Fortfarande var jag inte säker på om det var på riktigt. Var så rädd för att kroppen skulle luras.

 

12:52 ringde jag till mamma som satt i möte på jobbet och sa att nu har det dragit igång med dunder och brak. Vid detta tillfälle kom värkarna tätt och gjorde ont ont ont. Jag bara flåsade och ojade mig när de kom, och värre blev det bara. Jag var så orolig att vattnet skulle gå för då visste jag att jag inte skulle ha något att säga till om. Mamma gick ut från mötet och började åka hitåt direkt. Adrian var ju på dagis så egentligen var det ingen panik men Bella var ju tyvärr hemma och fick vara med om hela spektaklet.  

 

12:54 ringde jag till förlossningen och fick börja med att säga "Hej, jag heter Camilla, vänta jag får en värk" ,*flåsa flåsa skrika skrika* På förlossningen sa de att jag skulle skynda mig in och undrade om jag verkligen skulle hinna vänta in Jimmy eller om jag inte skulle ringa ambulans. Jag sa att jag trodde han skulle vara hemma strax men blev det ännu mer jävligt skulle jag ringa. Hade dock svårt att avgöra om de skulle gå något fortare eller inte med en ambulans och detta kunde ju säkert ta lång tid.

 

12:56 ringde jag Jimmy igen och skrek "Vart fan är du någonstans? Nu är det akut, du får skynda dig" Då var han vid Hammarbyrampen ganska precis utanför jobbet och hade i normal hastighet i alla fall 20 minuter kvar hem. Då fick jag smått panik. Stod i sovrummet och slog på garderobsdörrarna och vankade av och an ut i köket när värkarna kom. Det gjorde såå ont. Stackars Bella var helt förskräckt. Jag försökte förklara att det var inget farligt men gjorde jätteont. Så ont att jag inte riktigt kunde kontrollera vad jag sa eller skrek när de kom.

 

13:01 ringde jag till Linnea. Visste ju att hon var hemma, bara för att ha något slags stöd även om jag nog inte sa så mycket. Hon försökte få mig att fokusera på en punkt när värkarna kom. Återigen sa hon att bebisen är nog ute klockan 15 och jag började inse att det skulle den kanske vara. Jag fick dock ganska snabbt lägga på för värkarna kom så tätt och jag kunde inte prata alls längre. Nu gick jag ut i vardagsrummet och fick be Bella om hjälp att sätta på skorna sen stod jag bara och skrek när värkarna kom.. "Aj aj aj aj aaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaj" Sen när de avtog så skrek jag "Var i helvete är Jimmy någonstans"

 

När Jimmy väl kom så hade jag tack och lov ingen värk då så jag rusade ut i bilen, slängde mig in liggandes i baksätet. Tror klockan var ungefär 13:15 då. I samma veva kom mamma så han stannade och vevade ner fönstret och skulle väl säga hej antar jag så då skrek jag "ÅÅÅÅÅÅÅÅÅKKKK!"

Sen började bilresan från helvetet. Vi har väl en 20-25 minuter in till förlossningen i laglig hastighet men Jimmy var inte så laglig den dagen. Fy fan. Värkarna kom hela tiden. Avtog aldrig och ganska snabbt började det att trycka på. Jag låg där bak och skrek, stönade, försökte andas och vrålade att det trycker på, den kommer komma snart. Som tur var gjorde hon inte det. När vi var några minuter från förlossningen så ringde Jimmy in och sa att han var på väg in med sin fru och att det var bråttom, att de skulle få möta upp oss. När vi kom fram var klockan 13.30 och då stod där ett helt gäng med rullstol och väntade. Barnmorska, barnmorskeelev + en underskötersa. Jag hade så ont och skrek att det tryckte på när de slet upp dörren så de började med att riva ner mina byxor för att kolla om hon var på väg. De såg inget huvud än tack och lov :) Utanför förlossningen stod även ett gäng unga byggarbetare som höll på med nå underhållsarbete inne på avdelningen. Måste ju varit en jäkla syn för dem. Jag brydde mig inte det minsta då utan hade nog kunnat föda där på plats framför dem om det hade behövts. Det sista jag minns klart är att jag rullades in på en sal  samtidigt som jag försökte andas, och fick så klä av mej helt näck och klä på mig den snygga vita rocken. Snabb försökte jag vara för jag visste att ju fortare jag kom ner i sängen, desto fortare skulle jag få lustgas.

 

När jag fick den så blev jag helt väck. Detta var det värsta med hela förlossningen. Jag hade så ont att jag på riktigt trodde jag skulle dö. Jag önskade i alla fall att jag skulle få göra det. Jag skrek konstant och hela tiden. Vrålade efter epidural men de försökte övertyga mej om att jag skulle nog inte hinna med någon sån. Dock så var jag bara öppen 5-6 cm så jag tänkte att det här kommer jag inte överleva. Hur kan det trycka på så mycket när jag inte ens är fullt öppen? 

Jag hade fullständig panik och bara skrek hela tiden. För att lugna mig lite så ringde de i alla fall efter narkosläkaren som stod på operation men lovade att komma så fort hon var färdig. De höjde lustgasen till max så jag var helt helt borta. Minns bara vagt att jag hörde att de pratade om mej men det kändes som att jag hörde allt med fördröjning så det jag svarade på förstod de inte för det hade de sagt för längesen. Enligt hur jag upplevde det. Barnmorskan försökte klämma på magen och sätta dit såna här ctg-prylar, men jag slog och viftade efter henne så hon fick säga åt mig på skarpen att lugna mig och att hon måste få känna för att se hur barnet mår. Då började jag gråta ännu mer för att hon skällt på mig.

Barnmorskan får nu sänka min lustgas och ge mig syrgas istället för att jag ska kvickna till igen. Jag var knappt vid medvetande längre så när jag kvicknar till så gråter jag och säger "Men lite kan jag väl få i alla fall`?" Det fick jag.

 

Värkarna och trycket jag kände var helt fruktansvärt. Plötsligt hör jag som ett pistolskott inom mig och jag inser att där gick vattnet. Skrek åt dem "Nu gick vattnet" och sen hade jag absolut ingenting att säga till om. Krystvärkarna var ett faktum och det vara bara att trycka på. Bajs kom det denna gången också men det struntade jag lika mycket i den här gången som förra. Sen känner jag bara hur ungen glider ut. Fruktansvärd smärta men det var bara att trycka på. När jag trodde att hon var helt ute så var det bara huvudet som kommit ut. Denna gång slapp jag tack och lov att värkarna stannade av precis när huvudet var i hålet så att säga. Snart kom det en ny krystvärk och då gled resten av kroppen ut och de la henne på min mage.

Jag hade fortfarande såå ont i magen och bara grät och grät. Ville inte ens titta på bebisen. Jag var totalt slut. Det tog nog några minuter i alla fall innan Jimmy fick mig att titta på henne.. vår dotter. Äntligen började även smärtan i magen som hade varit konstant sista timmen ungefär att avta och jag minns att jag sa "Fy faan vad skönt att det är över. Aldrig mer"

 

Klockan var 13:55 när hon kom ut så ganska precis 1,5 timme tog det från första riktiga värken tills hon var ute. När Linnéa sa 15 hade jag aldrig i min vildaste fantasi kunnat tro att hon skulle vara ute innan 14. Detta var lätt bland det värsta jag varit med om. Det var så intensivt. När smärtan och värkarna kom så släppte det aldrig riktigt emellan. Att jag var förkyld och hade ögoninflammation gjorde inte saken lättare. Den lilla röst jag hade haft på morgonen var om möjligt ännu sämre.

 

Snacka om sliten mamma.

 

Pappan och bebisen <3

 

Hennes siffror landade på 4160 gram och 53 cm. Hattmåt 34 cm. En redig liten tös.

 

Ja.. ungefär så var det väl. Efteråt var jag chockad i flera dagar tror jag. Hela graviditeten hade jag oroat mig för att det skulle gå snabbt och oron var befogad. Jag har fått höra av många att det borde vara så skönt att det gick fort. Nej. Jag hade hellre dragit ut på det och inte haft det så intensivt. Men men. Nu är det slut på barn så jag behöver inte oroa mig över att någonsin gå igenom det igen. Men i slutändnan kom underbara lilla Ninnie så det var ju värt det. Ninnie som idag fyller 12 veckor. Galet vad tiden går.

 

 

 

 

 

 

 

Det är med tårar i ögonen jag läser detta! Underbart berättat!
Du är så bäst! Puss

Håller med föregående talare! Jättebra skrivet

Jag håller med dig, en intensiv förlossning är inte så mycket bättre än en lång förlossning som alla verkar tro.
Milliams förlossning tog ca 3h från vattenavgång och 2h räknat från första onda värken, det var inte alls skönt eftersom man knapp hann hämta sig innan nästa värk kom..
Fast jag gör nog ändå hellre om förlossningen med Milliam än den med Nathalie ändå trots att hennes tog längre tid. Med Nathalie så öppnade jag mig 4cm på en timme, det gjorde inte ont sen la värkarbetat av i 8h och när jag sattes igång så var hon på en timme, så hennes var ännu mer intensiv.
Bästa är nog en 10h förlossning med aktivt värkarbete hela tiden, då hinner man vila sig lite mellan värkarna, det ska jag satsa på om det blir fler barn ;)

Haha grät jag med, konstigt att man berör.
Tror inte nåt sätt är bra, man hinner inte återhämta sig mellan värkarna på en lång förlossning heller. Man blir bara utmattad.
Jag hann kräkas 20 gånger, få feber, bli uttorkad så droppåsarna flödade och inte sova på 1,5 dygn. Förlossningar är skit, men med bra belöning.

Ja en snabb med smärtlindring lär ju vara det bästa, det kan jag tänka mig! :) Jag har ju bara kört på lustgas båda gångerna fast det har ju fungerat så klart! Ja snitt är nog rätt jobbigt efteråt kan jag tänka mig, speciellt jobbigt måste det vara i samband med amningen :/

Åhh gud det kommer tårar och jag skrattar även när du skriver att du skrek om var Jimmy var :) sorry men du skriver så bra. Åhh vad fort det gick,låter som min förlossning när allt bara pang sattes igång från ingenstans