Camilla

Tiden går fort.

Helt plötsligt springer tiden iväg med en rasande fart. Ninnie är redan 10 dagar gammal och även om vi inte riktigt kommit in i några fasta rutiner ännu så har vi väl hittat ett sätt som passar oss med att få vardagen att gå ihop. Jimmy är hemma i dryga två veckor till. Att han ska börja jobba och jag ska klara av allt själv ger mig fullständig ångest men man kommer väl in i det också. Men nu får vi njuta av det vi har kvar istället.

Adrian har varit hemma hela veckan med oss också. Han är jätteförkyld och det skadar nog inte heller att han också får vara hemma med oss och komma in i vårt nya liv tillsammans.
Min förkylning sitter också i som en igel men jag tror att jag i alla fall är på väg åt rätt håll nu. den senast månaden har ärligt talat varit en av de jobbigaste i mitt liv med sjukdomar, jobbig graviditet, osv.
Ninnie är också förkyld. Snorig och hostig. Jag ber till Gudar att det inte utvecklas till nåt Rs-virus.

Adrian tycker verkligen om Ninnie. Han sätter sig ofta och sträcker upp händerna och vill hålla. Klappar henne på huvudet och så fort hon skriker springer han till henne och ska kolla läget.
Han har också förvandlats till en riktig liten satunge. Slåss och nyps. Kastar saker och testar gränser på hög nivå. Men det kommer ju inte som någon chock direkt att han skulle bli så. Oftast är han snäll o go.



De stora barnen är också jätteförtjusta i sin syster.


Linus och Ninnie.


Såhär ställer sig Adrian och lutar sig emot mig och pillar håret när han vill gosa och knät är upptaget av en ammande lillasyster. Så söt ♥

Jag kämpar på med amningen. Det gör ont som fan just i början när hon suger tag men det ska väl snart bli bättre. Produktionen av mjölk har i alla fall börjat anpassa sig lite efter hennes behov.

Någon förlossningsberättelse vet jag inte om jag får ihop. det gick som sagt sjukt fort. 12:00 var jag och häntade pizza åt mej o Bella. 12:23 kom den första riktiga brutala värken och då förstod jag nästan direkt att det var på riktigt. Vågade dock inte ringa hem Jimmy förrän 20 min senare vilket resulterade i att när han väl kom hem så var läget akut. Jag låg hela vägen in till förlossningen från skultuna och skrek i baksätet och vrålade att "det trycker på. Hon kommer." Jimmy fick ringa och be dem möta upp oss utanför när han kom farandes som en riktig fartdåre. Usch. Det var inget trevligt alls. 25 minuter hann vi i alla fall vara inne innan hon såg dagens ljus.
Jag minns i princip ingenting från de 25 minutrarna. Jag var helt borta av smärtan o lustgasen. Det blir väldigt intensivt när det går så fort. Värkarna släppte aldrig och det gjorde såååå ont. Jag skrek och hade panik hela tiden. Fruktansvärt!
Från första värken tills hon var ute tog det 1, 5 timme ganska precis. Minns egentligen inte mycket alls ifrån den dagen och det känns tråkigt men nu är hon ute och hon är alldeles underbar.


Ninnie Clara Maria.

Din förlossning låter otroligt lik min tredje förlossning! Jag låg också i bilen och vrålade att bebisen kommer nu! Haha. Det tog en timme och tio minuter från första värk tills hon var ute. Jag minns inte heller så mkt av det som hände inne på förlossningen, allt var så himla intensivt. Men huvudsaken att allt gick bra i alla fall.
Stort grattis till er söta lilla Ninnie! Hon är bedårande!

Vilka fina bilder babe!! Härligt att läsa att ni börjar kommain i allt oxå! Hör av er när vi får hälsa på!
Tänk vilka fina barn du/ni har!! ❤

Så gör Milliam också då han vill hålla, ibland tar han tag kring höfterna och tänker men inser nog att det inte går, tack o lov :P