Camilla

Igår kom beskedet om utbildningen och som jag visste så kom jag inte in. Jag är verkligen skitbesviken. Inte bara för just det faktum att jag inte kom in på en utbildning utan för att jag verkligen ville gå just den utbildningen. Tycker att det verkar superkul. Grät många tårar igår. Känns som hela min framtidsplanering och vision gick i kras. Det som är kvar av föräldrarledigheten känns plötsligt väldigt kort och jag vill verkligen inte tillbaka till mitt jobb. Jag och Jimmy kommer att få lov att jobba om varandra varannan vecka och varannan helg. Vi kommer inte att träffas alls då. Men det är väl ett i-landsproblem. Samtidigt så känner jag att det börjar bli hög tid att komma ut och träffa folk igen och få vara lite vuxen.  Så jävla bittert men bara att släppa och gå vidare.

 

Blev nästan ännu mer frustrerad när det inte står i mailet att jag inte är antagen utan att "Du är reserv med plats nummer 30". Plats 30?! Vafan, driver de med mig? Det var liksom 30 platser. Även om hälften av alla antagna tackar nej och en väldig massa av alla reserver så är det ändå kört för mig. Det ända som känns om möjligt yttepytte lite positivt var att jag var väl långt ifrån sämst på provet i alla fall, vad det nu spelar för roll nu.

 

Men men. Nu är det som det är. Kanske söker igen till hösten men känslan av att bli såhär besviken gör ju att jag egentligen inte ens vill.