Vemodigt
Idag har jag känt mig lite dyster och nere. Älskar att vara hemma med Adrian men ibland (ofta) känner jag mig så jävla ensam. Främst de veckorna stora barnen är borta och Jimmy jobbar kväll. Tur att jag har Adrian. Han är underbar. :) Men jag saknar Isabelle och Linus så mycket att jag kan bli knäpp.
Eftermiddagarna och kvällarna blir jättelånga och ensamma. Alla Närmsta släktingar bor utanför stan och det är en bit att åka. Blir liksom inga spontanbesök på en stund bara för man har lite tråkigt. Eller jag åker väl rätt ofta till mor o far, men där kan jag ju inte hänga jämt. Farmor och farfar bor nära men de vill inte ha besök längre. De (farfar) anser sig vara för sjuka och gamla för att orka ta emot besök så de har jag väl sett för sista gången. För ett halvår sen. De har inte ens sett Adrian och de bor 10 minuter bort..
Som tur är så blir det ljusare och varmare ute. Tog en promenad med Fisen på eftermiddagen och nu när det är så varmt så hittar folk ut igen från sina hålor. Helt plötsligt hälsar folk på varandra när man möts. Roligt hur folk förändras bara för att det blir lite sol ute :) Underbara sol!
Humöret kändes också bättre efter promenaden. Sen spydde jag ur mig lite galla i telefon med Carola. Som såklart också bor flera mil bort. :/
Men men. Nya tag imorgon. Imorgon blir en bra dag! Det bestämmer jag nu.
Kommentarer
Postat av: Carola
Bara höra av dig! Jag finns här forever! Du är alltid välkommen hit & stanna här hela dagen & äta med oss om du vill. Får tajma in en dag om 2 veckor! Puss my darling!
Trackback
