En vecka har gått.
och jag har inte skrivit ner ett enda ord. Risken är att det skulle bli den mest negativa bloggen som existerar på blogg.se och jag vet själv hur kul det är att läsa bloggar där folk gnäller om allt och inget och lite till. Som inte kan dela med sig av en gnutta positivitet.
Förra veckan jobbade jag 7 dagar i rad. Rättare sagt 7 kvällar i rad. Det gick väl hyffsat. Skönt att komma ut och träffa folk men verkligen skitjobbigt att jobba. Att stå och gå är nästan helt uteslutet. Jag blir yr och allting snurrar. Hjärtat slår i 180 och jag mår verkligen skitdåligt. När jag kom hem på kvällarna så var ben och fötter svällda och värkte satan på morgonen.
Jag o min chef fyllde i ansökan om Havandeskapspenningen och jag har verkligen inga förhoppningar om att den ska gå igenom. Självklart så hoppas hoppas jag men jag tror inte. Jag skrev utförligt på 2,5 A4 sida vad jag gör på jobbet och så skrev både jag och min chef under. Sen ska man ju kryssa i massa i själva ansökan. Hur många man jobbar med, om man kan ta rast, om man arbetar i trånga utrymmen, gör tunga lyft osv. Min chef ville inte kryssa i att jag gjorde tynga lyft tex för det är så svårt att veta exakt hur många tunga lyft jag gör på en dag, utan hänvisade bara till bilagan som faktiskt Jag skrivit. Visserligen skrev han under men man vet ju hur försäkringskassan kan vara. Hittar de nåt kryphål för att slippa bevilja så varför skulle de inte ta dem liksom?? Det var massa saker som han liksom inte fyllde i utan menade på att det stod i bilagan. Nu väntar jag bara på papper från lön som han lovade skicka efter som inte dykt upp som jag behöver ha för att fylla i det sista i ansökan innan jag skickar in den. Vet nämligen inte exakt hur många procent jag jobbar då jag har arbetstidsförkortning, eller vad jag har för årslön. Vi har ju nyligen fått löneförhöjning på nån stackars krona i timmen.
Idag jobbade jag dagtid för första gången sedan innan vi åkte till Rhodos. Jag mådde så dåligt på jobbet så jag trodde ärligt talat att jag skulle svimma. Hela kåken åkte framför ögonen på mig kändes det som. Härdade ut till kl 10 o ringde min barnmorska på hennes telefontid för att höra angående mina prover jag tog i torsdags och berättade hur jag mådde. Hon sa att mitt järnvärde gått ner sen inskrivningen och var lite lågt mot vad jag brukar ligga på och blodtrycket var ju också lägre. Detta tillsammans var nog ganska trolig orsak till mitt mående så hon beordrade mig i princip att åka hem från jobbet, skaffa Niferex ( järntabletter ) och bara vila i ett par dagar. Äta bra och sova mycket. Jag gjorde som hon sa trots att det känns skit med tanke på att jag nyss varit hemma i 2 veckor pga den där förkylningen. Kom hem, la mig i sängen och vaknade 2,5 timme senare. Jag tror jag var trött. Är fortfarande.
Var över till Linnea efter att jag hämtat kidsen på skola/dagis. Hon hade massa Niferex liggandes som jag fick så nu får vi hoppas att det hjälper.
Detta är liksom inte kul någonstans. Har så dåligt tålamod med mina barn just så jag skäms över mig själv o får superdåligt samvete när de somnat på kvällarna och är sådär söta som bara ens barn kan vara när de sover. <3
För varje dag som går så är det en dag mindre kvar tills bebis kommer. Det är ju positivt :)
