Camilla

Jag känner mig så nere.
Tror att mycket beror på att framtiden känns så oviss. Allt ska hända i september känns det som men det enda vi vet exakt när det kommer att ske är när vi får till tillträde till huset. 1/9.

Vi vet inte när bebisen föds och när den väl bestämmer sig för att göra det så är det ju bara att släppa allt och åka in till förlossningen. Tänk om man bara visste vilket datum så skulle det gå att planera liite bättre.

Vi vet inte om och när vi får lägenheten såld så vi kan flytta. Det känns inte som vi vill flytta innan vi fått den såld för hur lätt är det att kränga iväg en tom lägenhet där precis alla skavanker syns? Sen är det ju alltid lättare för en köpare att tänka sig in i att bo i en lägenhet som är möblerad än när den är tom. Mäklaren tyckte vi skulle lägga ut den i början av augusti med visning i mitten av aug så folk hinner hem från semestern och så. Jag ber till gudar och högre makter att det går snabbt så för det känns ganska dumt att bara gå och vänta nu här. Men även OM vi skulle få den såld snabbt så vill vi ha lägenheten till 1/10 så vi har tid att föda barn och komma hem från bb och ha någonstans att bo liksom.. Men det känns inte som någon idé att skruva ihop spjälsäng o så när vi vi inte ens vet om bebis knappt kommer hinna bo här.. *suck o stön*
Sen när kan man börja packa? Vi kan ju inte ha visning av lgh mitt i ett kartongkaos. Vi tänkte dock börja packa ner såna saker vi vet att vi kan stuva undan. Vinterkläder o dyl. Så vi måste väl köpa lite kartonger här snart.
Skulle det bli så att vi kan flytta i september så är ju frågan när. Det är lite svårt att skaffa flytthjälp när vi inte vet när vi kan flytta. En sak är säker. Jag lär ju inte kunna lyfta en pinal. Antingen kommer jag att vara extremt höggravid eller extremt nyförlöst.
  
Sen råkar jag fylla 30 i september också. Det känns lågprioriterat.

Sista veckan i september har Jimmy hemvärnsövning också. Känns också ganska lågprioriterat men är inte Jimmy med på den så får han inte ersättning för den förra heller och de pengarna kan verkligen behövas då har jag en känsla av för det är en rättså ordentlig summa och ska vi då stå med dubbla boenden i minst en månad. 
Dessutom så vill han ju vara med och det är nåt han verkligen brinner för.

En till sak tynger mig nåt fruktansvärt men det vill jag inte prata om här.

Inatt vaknade jag dessutom och började grubbla över hur mycket man längtar efter att allt ska vara klart, men att när det är det så är ju sommaren slut och hur kul är det att man gått och längtat hela sommaren efter att sommaren ska ta slut.. Dessutom hur mycket jag än ser fram emot att vi ska flytta så svider det att vi ska flytta ifrån trygga Bjurhovda.

Mitt i allt detta så ska jag försöka ta till mig mentalt att jag ska gå igenom en till förlossning och det skrämmer skiten ur mig.

Svammligt o gnälligt inlägg här men det är ungefär statusen på mig den här lördagen!!