Camilla

I ett par dagar nu har jag känt litegrann som att magen inte växt på ett tag. Att den liksom stannat upp. Men inte tänkt på det så mycket förrän jag kom hem till mina förlädrar idag och mamma säger samma sak. Minns inte exakt hur hon sa men nåt i stil med att magen inte blivit så mycket större sen sist vi sågs.
Sen börjar jag tänka att jag gått upp så "lite" i vikt också. För några veckor sedan skrev jag ju här att jag gått upp 8,5 kilo. Då konstaterade jag i efterhand att jag måste ha räknat fel. Var nog bara 7,5 kilo för NU har jag gått upp strax under 8. Jag är ändå i vecka 30+3 idag. I vecka 24, och vecka 29 hos barnmorskan har sf-måttet legat över medelkurvan och jag vet ju att hur magen ser ut inte avgör hur stor själva livmodern är.
Jag har heller inte samma tryck under revbenen som jag haft i tidigare graviditeter runt dessa veckor. Kanske bär jag lägre den här gången??
Visst är jag glad att inte få världens tjockaste mage, och inte gå upp massa i vikt. Så länge bebis mår bra. Den rör sig o lever om därinne så jag borde säkert inte fundera över det men nu gör jag det ändå. Jag vet i alla fall när jag ser på kort från Linus i samma veckor att jag var större då. Med Bella var jag ju rätt liten o nätt hela tiden men det var ju ändå första graviditeten.. Har inga kort att jämföra med från då. 

Jaja.. detta kan jag älta i flera timmar men ska försöka att inte tänka på det. Det är 2,5 vecka kvar tills jag ska till barnmorskan igen och jag vet ju att hon inte direkt tagit min oro på allvar direkt tidigare så det är väl ingen idé att försöka få komma nå tidigare heller.

Nu är min kära son hemma på visit igen tills på söndag morgon. Han ligger och sover nu såklart men känns ändå skönt att veta att man inte är ensam i lägenheten. Min fina unge. Han satt och donade med sina grejer i sitt rum när han helt plötsligt ropar: "Mamma!!!" Ja.." svarar jag. "Älskar du mig?" på ett lite retsamt sätt. Han är så  rolig. Man undrar vad som går runt i huvudet på de små ibland.