Camilla

Den tomheten jag känner första gången jag kliver in i lägenheten efter att barnen åkt är fruktansvärd. Hemsk. Som att den går att ta på.

Bella blev ju hämtad redan imorse. Linus var hemma i ett par timmar till. Det är alltid skönt när de inte båda åker samtidigt som man hinner "vänja sig" succesivt.
Jag och Linnéa åkte till maxi nästan direkt efter att Linus åkt och när jag kom hem slog den där tomheten och tystnaden emot mig. Det är hemskt.

Jag visste att det skulle bli jobbigt den här gången. Jag har kännt mig hornomell, känslig och lättretlig hela veckan och nu gnager såklart det dåliga samvetet att jag inte varit en bättre mamma i veckan som varit. 
Båda barnen har varit på ganska dåligt humör till och från i helgen och jag med. Det smittar väl av sig. Jag visste igår när vi allihopa satt och surade att "imorgon när vi åkt kommer jag ha dåligt samvete för det här" "Nästa vecka ska vi inte bråka en enda gång!"

Jag saknar dem så just nu. Speciellt när jag är ensam hemma och det enda jag kan göra är att tänka. 
Jag vet att det måste vara såhär men det gör ändå ont. Nu har jag levt såhär varannan vecka i 2,5 år och det blir aldrig lättare. Eller jo. Alla veckor är inte lika jobbiga kan jag ju inte säga men det kommer alltid svackor och jag kommer nog att få leva med att det är såhär tills de flyttar hemifrån. 

Jag blir så arg på folk som säger att man ska passa på att njuta när barnen inte är hemma. Att de skulle tycka det vore så skönt med egentid. Visst är det det. Men kanske inte när man lever så varannan vecka jämt och ständigt. Då kan ensamtiden ta och slänga sig i väggen. Jag skaffade inte barn för att vara mamma varann vecka och det finns verkligen ingenting naturligt alls i att leva utan dem så kontinuerligt. Det är halva deras liv. Om de flyttar hemifrån när de är 20 år så har jag missat 10 år. Nu blir det väl säkerligen annorlunda när de kommer upp i de äldre tonåren men ändå. Lek med tanken.

Jag pratar nog aldrig med någon om det här. Inte ens Jimmy. Känns på nåt sätt som att jag satt mig i situationen själv och då får jag skylla mig själv.

Jag vet att båda barnen har det bra. Det här är mina egna egoistiska känslor som jag alltid måste lägga åt sidan. Men jag måste ju fortfarande få tycka att det är jobbigt som mamma att vara ifrån sina barn varannan vecka även om jag vet att detta är bäst för dem??!!

Om Jimmy någonsin får för sig att lämna mig så stryper jag honom. Detta tänker jag inte gå igenom med ett barn till. Aldrig i livet!!